De senaste veckorna verkar det som om Stefan Löfven glidit tillbaka i sitt berömda Garbotillstånd igen och det är sällan man hör honom säga någonting överhuvudtaget. Vi ser honom bara när han prasslar med papper. Samtidigt har de borgerliga allianspartierna varit osedvanligt kaxiga och jag får en stark känsla av att de tror sig kunna få igenom ganska mycket av sin egen politik. Visserligen meddelade de på måndagen att de inte kommer att bryta ut olika delar ur höstbudgeten för att rösta ner dem. Men känslan kvarstår av att – som Star wars-filmen heter – Det mörka hotet fortfarande är där.

Men skälet till att den traditionella borgerligheten kan fortsätta att vara så pass kaxig som den är – trots ett valresultat som är sämre än någon gång under hela den moderna demokratin – ryms i två bokstäver: SD. De före detta allianspartierna är mindre än det rödgröna blocket i parlamentet och det är enbart med hjälp av Sverigedemokraterna som de kan fälla olika förslag från den sittande regeringen, eller, rentav hela den budget regeringen lagt.

Jag finner det ofattbart att regeringschefen Stefan Löfven inte ställer sig upp och säger det klart och tydligt till de borgerliga partiledningarna: Nu får ni välja. Antingen låter ni oss regera med den övervikt vi har gentemot er, eller så tar ni steget fullt ut och samarbetar, aktivt eller passivt, med Sverigedemokraterna. Då väntar ett nyval. Och jag tvivlar på att allianspartierna skulle vara så intresserade av det.

För det är en mycket märklig situation som nu uppstått. Kommentatorerna i SVT och andra medier utlägger hela läget med en lite skadeglad ton och det känns som om de lägger skulden på en svag regering. Men oppositionen är ännu svagare – såvida man i den inte alltså räknar in Sverigedemokraterna. Det är dags att Annie Lööf och de övriga tvingas bekänna färg: Agera på ett sådant sätt att SD inte får något inflytande (även om det ibland kräver att ni lägger ner era egna röster i olika omröstningar).

Det nuvarande osäkra läget är förödande för tilltron till svensk politik och svensk demokrati. Helt olik är den inte den amerikanska situationen sedan två år tillbaka och ännu mer sedan mellanårsvalet nyligen. Nästan all reformpolitik har blockerats av republikaner, med smått fanatiska konservativa i spetsen som hejas fram av Tea Party-rörelsen – samtidigt som inte heller republikanerna får igenom någonting.

Förtroendet för politikerna har sjunkit som en sten i USA de senaste åren. Det är vad som inträffar när politiken blir vanmäktig. Den låsta situationen, full av bitterhet och besvikelse på alla håll och kanter, gör att vi får bevittna en del skendebatter, som när kulturminister Alice Bah Kuhnke jagas för nästan ingenting – av en ohelig koalition bestående av besvikna vänsterradikaler, kulturskribenter som inte vet om att de är kulturkonservativa plus en samling allmänt bittert revanschistiska borgare. Att en miljöpartistisk kulturminister får springa gatlopp för att hon skrivit att kulturen behövs för den ekologiska hållbarheten i samhället är smått otroligt. För det första är det sant (folk som går på teater, målar akvareller eller skriver romaner förstör inte miljön) och för det andra är det ju precis vad en miljöpartistisk kulturminister kan förväntas säga. Okej – även jag tycker att hon borde säga en massa annat, absolut, men något drev förtjänar hon inte. Hon har drabbats av rikoschetter från den allmänna grinigheten i svensk politik.

Luften behöver rensas. Den enda som har möjlighet till det är faktiskt Stefan Löfven. Välj, borgare, välj – mellan lusten att sabotera för regeringen och ambitionen att sätta stopp för SD:s inflytande i svensk politik. Centerledaren Annie Lööfs energi som självutnämnd oppositionsledare hämtas trots allt i sista hand från Det mörka hotet från SD och ingen annanstans. Och värst av allt: jag tror inte hon inser det. Jag tror att hon förtränger det.

Kanske är det i slutändan just bara ett nyval som på allvar kan rensa luften. Och skulle den sittande regeringen fällas av att SD röstar för allianspartiernas budget – ja, då finns i alla något bra att hoppas på. Det skulle nämligen betyda att SD till slut väldigt klart och tydligt kliver fram som ett parti som hör hemma i borgerligheten, vilket åtskilliga av deras väljare ännu inte förstått. En hel del av de väljare som en gång kom från (S) skulle troligen då lämna dem och återgå till (S) eller (V). Samtidigt skulle Annie Lööf och de andra stå där med en skam att förklara: Vi fällde en regering med hjälp av ett högerextremt parti.

Det där borde Löfven en gång för alla sjunga ut om. Jag kan skriva talet åt honom. Det tar inte lång tid. Massor av gräsrotssossar skulle älska det och hoppet finns också om att den förlorande traditionella borgerligheten väcks ur den dröm den tycks ha om att fortsätta regera.