I en debattartikel på GP gick i veckan en nybliven SD-medlem ut och förklarade varför hon röstade på Jimmie Åkesson. Enligt henne var den gemensamma nämnaren för SD-sympatisörer ”att vi inte litar på att ni som haft makten kan göra jobbet. Ni är helt enkelt varken pålitliga eller trovärdiga längre”.
SD-väljaren menade att politikerna hade svikit henne för att SD smutskastas, och för att Alliansen ”lagt sig platt för S” i decemberöverenskommelsen. Hon förklarade att politikerna idag är oförmögna att hantera ”våra dagliga problem”, och lyfte exempel som hårda ord från ungdomar på bussen.
Hon sa att de etablerade politikerna ”legaliserar mobbning, hot och förföljelse av över en miljon människor bara för att de är oliktänkande, för att de har en annan uppfattning om verkligheten än vad ni har.”
Jag ska inte debattera vilka lösningar på hennes problem som SD erbjuder, varför de snarare kommer försvåra hennes situation, eller hur hennes parti själva bidrar till politikerförakt, hot och förföljelse. För den här texten handlar inte om att hacka på politiker, utan försvara dem.
Mediebilden av politiker är inte rättvis. Majoriteten av dem kommer aldrig synas på en löpsedel. De är fritidspolitiker som lägger sina kvällar och helger – utöver sitt heltidsjobb – på att läsa handlingar och gå på möten. De sitter i kommuner och landsting, och har barn, skjutsning, vänner, träning och städning att hantera, men lägger ändå sin värdefulla fritid på att sätta sig in i regionens utveckling. För varje möte får de generellt några hundralappar.
De bygger vårt samhälle. Sjukvården, klimatet, skolorna och integrationen kommer inte lösa sig av sig själv, och det är svårt att på politisk väg se till att ungdomar ska vara trevliga på bussen. Grundproblemet till bristerna i samhället är inte att vi har för högt betalda politiker som inte gör nog, även om de självklart också finns. En större skuld har de som inte engagerar sig alls, och de som sprider politikerförakt.
För idag vill alldeles för få bli politiker, vilket är ett demokratiproblem. Inte minst på grund av de tomma stolarna som lämnats av partierna som inte lyckas hitta folk att fylla dem. Många politiker är oroliga för sina liv, hotas och näthatas i alla läger, och politikerföraktet har enligt Torbjörn Sjöström, VD för Novus, mycket med media att göra.
Digitaliseringen har inneburit att media nu mer eller mindre jobbar i konstant ”breaking news”-läge. Känslor trumfar fakta och allt färre artiklar är beskrivande och förklarande, en förändring som mediekonsumenten inte hängt med på.
Medierna ger oss alltså en orättvis bild, och samtidigt verkar vi tro att samhället är en organism som fungerar utmärkt utan vår inblandning. Resultatet blir att medborgarna får en skev bild av politiken, att allt färre vill bli politiker, och att vår demokrati urholkas.
Samtidigt jobbar många tappra fritidspolitiker vidare. Vi behöver ta hand om de som är kvar, och lyfta statusen av att vara politiker så att fler kompetenta människor börjar bidra. Var ödmjuk om du inte själv är politiskt engagerad, och se till att bli politiker själv om du är missnöjd. Varför inte ta fem minuter för att googla fram en duktig politiker och skicka ett tack. Gud vet att de behöver höra det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
