Förslaget framstår som orealistiskt – men kan ändå bli verklighet. Danmark fattade ett sådant beslut redan 2021. Moderaterna verkar gilla det, och kommer kanske snart att följa SD även i detta.

Tanken bakom detta bygger på SD:s nollvision (som M delar), eller snarare nettominus-vision för flyktingar: Få beviljade uppehållstillstånd i kombination med vad de kallar återvändarpolitik.

Politikerna verkar rycka på axlarna inför att det skulle strida mot EU-rätten på asylområdet (som Sverige är bundet av) och att både FN och människorättsorganisationer rasar.

Både M och SD upprepar som papegojor att flyktingmot­tagande leder till integrationsproblem som leder till gängkriminalitet. Men den gängkriminalitet som bitit sig fast skulle inte på något sätt upphöra om Sverige slutade ta emot flyktingar, vilket de vet. Politiken är slag i luften, ett försök att se handlingskraftig ut, trots att de vägrar göra det som många experter på gängkriminalitet inom polis och kriminologi upprepar: Samhället måste sätta in förebyggande åtgärder, inte minst inom skola och socialtjänst. Den pusselbiten är avgörande!

I ljuset av detta kan vi även titta på förra veckans överenskommelse mellan SD och regeringen, den om att kräva högre löner för att arbetskraftsinvandrare ska få arbetstillstånd. Det kan vid en första anblick verka sympatiskt, men i praktiken förändrar det föga.

Den som tvivlar bör läsa de böcker som utkommit i ämnet de senaste åren, som Elinor Torps ”Vi, skuggorna” (Leopard) och Johan Fyrks ”Svartjobbsfabriken” (Verbal). Båda journalisterna visar att på en växande del av den svenska arbetsmarknaden gäller skurkarnas egna regler. Exemplen är många:

Efter 15 timmars arbete blir lönen resterna av chefens pizza.

Människor låses in på sina arbetsplatser om nätterna – och seriösa företag slåss för sin överlevnad.

En viss lön på papperet betyder ingenting, visar Elinor Torp när hon följer restaurangbiträdet Aura, i Arjeplog. Hon blir lovad 10 000 kronor i månaden, men arbetsgivaren ”drar av” 8 000 för att spara ihop till den klumpsumma som han hävdar ”krävs för att hon ska få stanna”. Arbetsdagar på 12–16 timmar i en underbemannad restaurang där hon sover i ett kyffe i källaren, för en lön på 2 000 kronor. Först månader senare förstår hon att hon är grundlurad.

De båda författarna visar även att det är möjligt att göra något åt detta. Norge har till exempel en strategi och en politisk tanke. Bland annat har landet tänjt på sekretessreglerna så att myndigheterna kan dela mer information mellan sig och lättare sätta dit kriminella. Man har satsat resurser och samverkat för att få bukt med den sociala dumpningen. Ett viktigt verktyg som Norge använder sig av är fältarbete som stör kriminella. Det kan bedrivas genom span i sociala medier, kameror vid bankomater, analyser av banktransaktioner eller utbildning av offentliga beställare som lär sig att välja bort kriminella vid upphandlingar. A-krim-grupper, som arbetar så, finns på sju ställen i landet.

I Sverige skulle större resurser till en myndighet som Arbetsmiljöverket kunna göra en enorm skillnad. Skulle de som idag är engagerade, men saknar resurser, få med sig hela sin myndighet – och polisen – så skulle man kunna störa ut de arbetslivskriminella tidigt, innan de blivit stora. Precis det som sker i Norge.

Arbetslivskriminaliteten är samvetslös, omänsklig och inte värdigt Sverige. Och den stoppas inte av symbolpolitik.

Glöm inte heller alla de svenska kommuner som lyckats vända sin ekonomi från minus till plus – tack vare flyktingmottagandet. Flyktingar är en tillgång. Varje människa är värdefull. Låt oss aldrig glömma det.