I Hilary Mantels 800-sidiga roman om den franska revolutionen finns en rolig scen i början av berättelsen. Där sitter journalisten och politikern Camille Desmoulins på ett kafé kort innan stormningen av Bastiljen. Under en tid har han och hans polare festat och legat runt likt ett gäng utbytesstudenter på 1990-talet – men nu är det allvar. Arbetarna är missnöjda med nationalförsamlingen och utanför demonstrerar kvinnorna mot brödköerna. I takt med att folkhopen blir allt argare stiger rösterna på caféet och i bakgrunden ber någon besökarna att lugna ner sig. Då ställer sig Camille på en stol, slår sin mössa i näven och utbrister "Revolutionen är ingen tebjudning". Sen tågar han iväg med folkmassan mot fästningen och efter den dagen förändras allt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu var det ju egentligen inte den historiska personen Camille Desmoulins som sade detta, utan Mao Zedong. Men detta är väldigt typiskt för Mantel – på ytan ser hennes romaner historiskt korrekta ut men tittar man noga upptäcker man att hon leker en historisk kurragömmalek med läsaren. A Place of Greater Safety – som romanen heter – kom ut på engelska 1992 och redan här använde hon flera av de grepp som hon senare skulle förfina i Wolf Hall. I dagarna kommer den andra delen av boken ut på svenska med titeln Jämlikhet, skickligt översatt av Marianne Mattsson.
Själv har jag dock lite svårt att förstå varför man delat upp boken i tre delar. I romanen får vi följa tre av revolutionens frontfigurer på vänsterkanten – Desmoulins, Danton och Robespierre – men i utkanten av historien förekommer närmare hundra (!) karaktärer. För mig tar det ganska lång tid att få grepp om alla och nu måste jag sprätta loss varenda karaktär tre gånger om från historiens nät. Dessutom finns det en poäng med att läsa romanen i ett svep, följa dess böljegång och se hur var och en av huvudpersonerna gradvis förändras. Danton från en playboy till en bruten man, Robespierre från en grubblare till en fanatiker, Desmoulins från en fanatiker till en grubblare etc.
Men om vi ändå ska betrakta romanen som tre enskilda delar så utspelar sig Jämlikhet under en tid av hopp och motsättningar. Ännu har inte kungen avsatts, men i praktiken berövats sin makt. Ståndsriksdagen har avskaffats, men bönderna och arbetarna – som i praktiken genomförde revolutionen – har inga representanter i nationalförsamlingen. Ute i landet jäser det av missnöje: man är i krig, brödköerna växer igen och de fattiga beväpnar sig med pikar. Detta historiska sammanhang får man dock läsa sig till någon annanstans än i Mantels roman. Jämlikhet består till stor del av utbrutna konversationer från klubbmöten hos jakobinerna och debatter i nationalförsamlingen. Detta kanske låter torrt, men det är det inte, för Mantel har ett närmast perfekt gehör för dialog. Replikerna smattrar fram längs sidorna, ofta med en underfundig humor, och emellanåt påminner det mera om journalistisk skjutjärnsprosa än episk romankonst. Dessutom slänger Mantel in små poetiska reflektioner som öppnar upp en slags vardaglighet mitt i larmet. Så här kan det låta när Danton får syn på sin hustru i församlingen mitt under en stormig debatt:
"Runt omkring honom började det svalla av aktiviteter. Kvinnorna reste sig, slätade ut kjolarna med hopplöshet i blicken och strama läppar. Gabrielle försökte som hastigast fånga hans blick. Han hade noterat att hon blivit gul i hyn av oron. En dag lade han märke till – så som man lägger märke till ett regnmoln eller visarna på en urtavla – att han inte älskade henne längre."
Någonstans tror jag att det är detta som boken egentligen handlar om. Att det vanliga livet pågår även under de mest dramatiska skeendena i historien. Här finns en parallell till Wolf Hall som också är en roman som gestaltar de små intrigerna i hovet under 1500-talets stora omvälvningar. Det finns dock en sak som skiljer böckerna åt. Ännu har inte Mantel slipat fram tekniken där hon låter de historiska händelserna ske ute i periferin. Det är kronjuvelen i hennes romankonst. Och det gör att Jämlikhet mera ter sig som en förstudie än en nyskapande historisk roman.
