”En ensam plats” är skriven som en dagbok inifrån det mörka hålet. I korta kapitel berättar Sandberg om hur allt faller samman. Hon förlorar sitt språk, sin tjocka hud, sitt ena bröst och sitt hår. I böckerna om Maj utvecklade Sandberg ett märkligt sätt att skriva. Hon berättade om hemmafrutillvaron på 40- och 50-talet genom att stapla meningar på varandra: bakandet, diskandet och bykandet visades upp precis så monotont som det var. Och så kom plötsligt de kursiverade meningarna där Majs inre ångest pös ut som ångan under locket. I ”En ensam plats” jobbar hon på samma sätt. Men här är det tabletterna, såren, injektionerna och behandlingarna som staplas på varandra. Hon får läkemedel mot cancern, läkemedel mot biverkningarna och läkemedel mot biverkningarna av läkemedlen mot biverkningarna. Emellanåt känns det nästan som att läsa en dramatiserad version av FASS. Men det monotona registrerandet av sjukdomsförloppet avbryts av de kursiverade avsnitten. Vad ska döttrarna göra om hon dör? Hur ska maken Mats klara försörjningen? Norstedts nobbade ju hans senaste roman.

Precis som i böckerna om Maj fungerar det. Aldrig trodde jag att jag – en 35-årig trebarnsfar – skulle sluka en medicinskt detaljerad bröstcancer-skildring. Men det gör jag. Att läsa ”En ensam plats” är som att befinna sig i ett gammalt otätat hus där stormen viner rätt igenom; man läser frenetiskt för att man vill bort därifrån. Sandberg berättar om hur hennes bröstkorg blir blå av kontrastvätska. Hon skriver om att förlora sin sexualitet när tamoxifenet driver ut östrogenet. Hon berättar om den mera lågmälda tragedin som pågår i bakgrunden, när hennes pappa dör. Detta i sin tur öppnar ett maskhål mot barndomen: pappans alkoholmissbruk och självmordsförsök, mammans depressioner. För den som uppskattat ”Att föda ett barn” och ”Sörja för de sina” finns biografiska nycklar här.

Det är en fullkomligt skoningslös text. Faktum är att jag inte känt mig så sänkt av en roman på flera år. Sandberg har en otrolig förmåga att ställa en akut kroppslighet i centrum och visa hur medvetandet vänds mot henne, likt ett hackat missilförsvar riktat mot basen. Dessutom fascineras jag av Sandbergs sätt att berätta, genom att bara rada upp händelser. För så är ju livet under intensiva perioder. Det flödar igenom oss som ett sjunkande och stigande tidvatten.

I den sista tredjedelen av boken sänks tempot. Meningarna blir längre och de kursiverade avsnitten allt färre. Vänners historier om sjukdomar blir uthärdliga och som läsare har man känslan av att hon långsamt, tålmodigt bygger upp sitt liv igen. Hon är inte frisk – men botad. All andning sker inte längre högt upp i bröstkorgen.

Vad är det då som gör ”En ensam plats” så bra? Det funderar jag länge på. Jag har de senaste åren läst flera cancerskildringar. Till exempel har Yvonne Hirdman och Beate Grimsrud skrivit böcker om bröstcancer. De har drabbat – men just som skildringar av bröstcancer. Sandberg gör något utöver det – hon har en förmåga att gestalta de existentiella implikationerna av att tilliten till den egna kroppen försvinner. Att hon skildrar det genom specifikt kvinnliga erfarenheter, som när det livgivande amningsbröstet plötsligt dödar, gör det nästan ännu mera allmängiltigt. Som läsare förstår man att den ensamma platsen ser olika ut – det är rentav det som gör den så enslig. Men den finns där för oss alla. Och den väntar på oss.