Skoningslös återkomst om att leva med cancer

År 2016 har Kristina Sandberg rest runt i två år och talat om sina böcker om hemmafrun Maj. Säkert 300 framträdanden har hon gjort på folkbibliotek, bokcirklar och litteraturfestivaler. Hon är urlakad och längtar hem till döttrarna, men kämpar på eftersom den speciella tiden nog inte kommer igen. Men så är det den här värken i bäckenet och knölen i bröstet. Kan det vara... Till slut går hon på mammografi som visar att hon har tre tumörer i bröstet. Sandberg kastas ner i ett mörkt hål, tillsammans med sin sjuka kropp.

”En ensam plats” är skriven som en dagbok inifrån det mörka hålet. I korta kapitel berättar Sandberg om hur allt faller samman. Hon förlorar sitt språk, sin tjocka hud, sitt ena bröst och sitt hår. I böckerna om Maj utvecklade Sandberg ett märkligt sätt att skriva. Hon berättade om hemmafrutillvaron på 40- och 50-talet genom att stapla meningar på varandra: bakandet, diskandet och bykandet visades upp precis så monotont som det var. Och så kom plötsligt de kursiverade meningarna där Majs inre ångest pös ut som ångan under locket. I ”En ensam plats” jobbar hon på samma sätt. Men här är det tabletterna, såren, injektionerna och behandlingarna som staplas på varandra. Hon får läkemedel mot cancern, läkemedel mot biverkningarna och läkemedel mot biverkningarna av läkemedlen mot biverkningarna. Emellanåt känns det nästan som att läsa en dramatiserad version av FASS. Men det monotona registrerandet av sjukdomsförloppet avbryts av de kursiverade avsnitten. Vad ska döttrarna göra om hon dör? Hur ska maken Mats klara försörjningen? Norstedts nobbade ju hans senaste roman.