Lo Kauppi kliver bredbent in i kärnan av Tikkanens berättelse. Mot en avskalad scenografi, som lätt byter skepnad från Tovas hem, till biblioteket, till baren, eller våldtäktsmannens lägenhet, spelas med en sorts rasande rakhet dramat om patriarkatets våld mot kvinnor. Lo Kauppi har placerat Tikkanens berättelse rakt i vår samtid. Tova har fått bli tio år äldre och fyller 50 den där ödesdigra natten då det som skulle vara en självständig kvinnas eget firande på krogen istället blir den ultimata förnedringen. En man som tar sig rätten att göra vad han vill med hennes kropp. Ett övergrepp som hotar ett krossa henne, som ropar på hämnd. Men eftersom Tova vet, och av en jurist får bekräftat, att ett våldtäktsoffer bara blir än mer misstänkliggjort och förnedrat när hon hamnar i rätten, väljer hon den gammaltestamentliga vägen. Öga för öga, våldtäkt för våldtäkt.

Men, går det?

Nej, vare sig Kauppi eller Tikkanen finner någon tillfredsställande utväg i hämndaktionen. Det som Tova verkligen vill åstadkomma, att vända på maktförhållandena och göra gärningsman till offer, det misslyckas hon med eftersom en man i en patriarkal logik helt enkelt inte kan våldtas av en kvinna. Inte på det sättet.

I Lo Kauppis händer blir Märta Tikkanens berättelse ett påstående om världens beskaffenhet som getts kött och blod. Hon har iscensatt den i en förstärkt realism som är lite väl grovhuggen emellanåt, ibland drar tolkningen åt det förenklade och övertydliga.

Varje roll representerar en position i könsmaktsordningen. Så får också alla utom Elisabeth Carlsson, som spelar Tova, växla mellan rollerna. Sven Ahlström göra både Tovas yngste son och hennes våldtäktsman i en riktigt obehaglig spegling. Christer Fant gör både hennes vid första anblick välmenande pappa och hennes ex-man, besatt av att odla fram sönernas manlighet. Fant byter roll mitt i en gest, ett grepp som knivskarpt blottar hur patriarkalt förtryck ärvs vidare från man till pojke i generation efter generation.

Trots att hon ibland verkar vilja dunka in budskapet så drabbar Lo Kauppis uppsättning just genom hur den visar att förtrycket pågår överallt. Att våldtäkten bara är det yttersta uttrycket för det våld som män utsätter kvinnor för hela tiden, i ord eller handling. Där bränner det verkligen till. I blottläggandet av strukturerna, de som varken Tova eller du eller jag ensamma kan vinna över, kommer Lo Kauppi åt något som gör ont på riktigt.