Jag hade i flera år haft ett lätt orimligt beteende: att på väg hem från jobbet ibland släntra in på den lokala bokhandeln och köpa en bunt böcker: lite skönlitterärt, ett par fackböcker, någon omsusad debattbok.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Läste jag böckerna? Nej. När folk kom hem till mig och ville diskutera Sarah Waters, ”Shantaram” eller ”Vi måste prata om klass” styrde jag snabbt över samtalet på vilken sorts te de ville att jag skulle brygga och om de sett någon bra film på sistone. Läsandet var inte prioriterat, det gick inte snabbt, det var inte kul.
Men sedan blev jag tipsad om lässajten Goodreads och dess bokutmaning – och plötsligt for läsdjävulen i mig. Målet var att läsa en bok i veckan, något jag lyckades hålla tills jag började plugga på halvfart och plötsligt bara tänkte på Pythonkod och html.
I år har jag gett mig den på att klara minst 52 böcker. Än så länge ligger jag på plus, trots att jag bland annat har läst Stephen Kings tegelsten ”Under the dome”.
Läser jag fortare? Nej, men oftare och i längre pass – och stundtals även i ljudboksform (ett underbart format för oss småbarnsföräldrar som i tid och otid knatar runt med sovstrejkande ungar i vagn).
I den självbiografiska ”Att skriva” argumenterar Stephen King (ja, jag har en viss fäbless för karln) för att den som vill bli en bra skribent också måste vara en flitig läsare.
Nu skrevs den boken i och för sig före smartmobilernas intåg, men han beskriver hur han själv tar upp en bok ur fickan vid alla de tillfällen då vi andra tar upp mobilen, som i kassakön eller i väntan på att få hänga tvätten.
Jag tog hans tips på allvar – och när jag slår ihop alla de små stunderna och de timmar jag förut har lagt på tv-serier så blir det ett antal timmar i veckan som kan läggas på läsning.
Ett ”fulhack” när man börjar halka efter – eller för att göra plats i schemat för mer omfångsrika volymer – är givetvis att läsa tunna böcker. I den genren kan jag verkligen rekommendera Chimamanda Ngozi Adichies böcker ”Alla borde vara feminister” och ”Brev till en nybliven förälder”.
Nuförtiden delar jag in böcker i två kategorier: sådana man läser snabbt för att de är bra och sådana man läser snabbt för att bli av med.
En häftig grej med att ha kommit upp i lästakt är att jag kan välja mycket bredare och generösare. Förut har jag ofta valt bort böckerna vi läser i vår bokcirkel (där vi röstar fram böckerna) eftersom de har inkräktat på det jag själv vill läsa.
Nuförtiden slukar jag de böckerna på ett par dagar och kan sedan återgå till min egen lista.
Han Kangs ”Levande och döda”, Julie Otsukas ”Vi kom över havet” och Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är böcker som jag nog hade dragit mig för att läsa förr, men som i år har berört mig på djupet.
Så vart tar nästa läsår vägen? Kanske lovar jag mig själv att läsa 52 klassiker, eller böcker från 80 länder jag inte läst något från förut? Hur som helst så ser jag fram emot det.
