KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
– Ja, absolut är det så. Det är inte så lätt att få reaktioner. Vi har fått överkryssade betyg i tidningen och recensenter som blivit ledsna. Men också många som har tyckt om det, säger Matti Ollikainen i köket hemma i Olskroken.
Göteborg har varit hemstad länge nu, och Franska Trion har spelat ihop i 15 år. Barndomshemmet låg i den lilla byn Ullatti utanför Gällivare och visst finns det något typiskt norrländskt lugn i Matti Ollikainens sätt att prata och föra sig. Pappa Vilho Ollikainen är en välkänd folkmusiker och hemmet var ett så kallat musikerhem.
Men det var inte pappan som lärde Matti Ollikainen att spela på pianot som fanns där i huset. Det skötte han mestadels själv.
– Nej, det var det inte. Min närmsta bror, han är sju år äldre, lärde mig lite grejer. Men mest utforskade jag själv faktiskt, säger Matti Ollikainen.
Arrangören valde namnet
Franska Trion startades efter att Matti Ollikainen studerat på musikhögskolan i Göteborg. Han och Thommy Larsson, trummor, kände varandra sedan tidigare och de bägge hade lärt känna Victor Furubacken, som spelade bas fram till för några år sedan.
– Vi satte ihop en grej vi skulle göra på en avantgardeklubb som hette Brötz. Och det var liksom inte så mycket tankar. Jag spelade lite orgel, Viktor läste någon dikt och jag sjöng någonting. Vi hade inget namn, så vi sa åt arrangören att sätta vad han ville. Och då satte han Franska Trion. Så vi blev döpta, och sedan fick det vara kvar.
Nu för tiden är det en annan Viktor, med efternamn Turegård, som spelar bas. Furubacken har satsat vidare på egen musik.
Vid åttonde skivsläppet har musiken förändrats en hel del. Men skapandeprocessen är ungefär densamma.
– Då spelade vi mycket instrumental be-bop och så. Reciterade lite dikter till någon slags friform-musik. Andra skivan är bara blues och tolkningar. Sedan blev det julskiva och en med översatta jazzballader, förklarar Matti Ollikainen den tidigare Franska Trions tidiga år.
”Går väldigt snabbt”
De senaste tre plattorna är däremot Matti Ollikainens egen text och musik.
– På något sätt har det nog blivit lite mer populärmusik ändå. Arbetet på nya skivan är väl på samma sätt som det alltid har varit. Jag kommer på låtar som jag demonstrerar för Viktor och Thommy. Det går väldigt snabbt. Ett kort rep, eller kanske två. Sedan så går vi in i studion och spelar in dem. Någon gång har vi varit klara på en förmiddag.
Och sedan släpper de låtarna. Mer komplicerat än så är inte Franska Trions skapandeprocess. Att det ändå tar lite tid mellan plattorna beror på att Matti Ollikainen måste komma på låtar. Men när de kommer, så kommer även de väldigt fort.
– De kommer till mig på en gång, både text och musik, i ett flöde. Och sedan är det klart. Jag vet inte riktigt hur det går till. Det sker så omedvetet, säger Matti Ollikainen.
– Det har alltid gjort det. Och jag kan inte heller förändra det. Det bästa blir alltid direkt. Försöker jag sedan förändra något så blir det alltid en försämring. Det tappar något ur det naturliga drivet.
Matti Ollikainen är även poet, men han menar att sångtexter sällan har ett egenvärde utan musiken.
– I en låt är texten underordnad själva känslouttrycket. Jag tycker inte att det har så mycket värde att läsa musiktexter någon gång.
Resultatet av den direkta texten och musiken och det nästan improviserade sättet att arrangera ihop det, blir som nämnt ett väldigt eget uttryck. Som Matti Ollikainen berättade så har det resulterat i bottenbetyg, men även hyllningar och det finns många som verkligen älskar trion. Matti Ollikainen menar att soundet kom snabbt och naturligt.
– Man kände snabbt att det var en speciell energi när vi spelade tillsammans. Förutom att min röst kanske har en rätt egen karaktär så har väl Thommy ett speciellt sätt att spela trummor på. Det är nog mycket dynamiken mellan de olika delarna.
Rösten egen karaktär
Att den egna rösten kanske har en egen karaktär är något av en underdrift. Den är snarare oefterhärmerlig.
– Jag tror att det bara är fysiologi helt enkelt. Om jag bara sjunger naturligt så låter det så. Jag är inte sådan som kan sjunga på olika sätt. Men det är på något sätt positivt för mig. Jag är också jättedålig på att imitera dialekter. Jag blir generad bara av att försöka, då jag är så dålig på det. Jag är inte jättebra på att imitera andra på piano heller.
Att de även får en del skit verkar uppriktigt inte bekomma Matti Ollikainen alls.
– Det är ju trevligt att bli älskad. Men man gör ju bara det man gör, och självklart kan inte alla älska det. Det är inget konstigt med det. Och det är inte sårande. Det kan jag inte säga, för det är en sådan liten del av livet. Det händer massa riktiga saker som kan vara jobbigt, men att en människa inte råkar tycka om det sårar mig inte.
Bland fansen finns en stor del av Göteborgs musikliv. Håkan Hellström har använt Franska Trion som förband, inför en till stora delar förvånad publik. Matti Ollikainen är även flitigt anlitad studiomusiker och turnerar ofta med andra artister och band.
– Jo, som musiker så har jag spelat med väldigt många i Sverige. Det är det jag har jobbat med sedan 20-årsåldern ihop med att vara studiomusiker. Det är mitt liv att hålla på så. Och sedan ibland bredvid det göra en skiva eller hålla en konsert.
Parallellt med Franska Trions skivsläpp så spelar han just nu med Avantgardet, lite bluesgrejer som han säger, och så pågår det även inspelningar med Joel Alme och Hästpojken.
