Ett rafflande experiment med många brister

Termodynamikens andra huvudsats lär oss att ordningen inte uppstår av sig själv. Tvärtom går utvecklingen mot maximal entropi. På ren svenska: förvänta dig inte att det av naturen blir mindre stökig över tid. I mina mörkare stunder tänker jag att detta lika gärna kunde vara en historisk som fysikalisk lag. Otaliga är de samhällen som kollapsat under sin egen komplexitet.

Den intressantaste illustrationen av detta på evigheter hittar jag i Hanya Yanagiharas ”Mot paradiset”. Det är en science fiction-roman på nästan 800 sidor som sträcker sig över 200 år. I en alternativ historieskrivning tas läsaren med till 1893, då bland annat New York brutit sig ut ur USA och legaliserat homoäktenskap. I nästa del hamnar vi i 1990-talet då De fria staterna plågas av AIDS-epidemin. Slutligen landar vi i ett dystopiskt 2093 då världens drabbas av pandemivåg efter pandemi­våg. Människor lever isolerade, med andnings­masker – lite som i en av John Brunners 70-tals dystopier. Greppet – att genom tre tidsfönster spegla en tematik – för tankarna till Maja Lunde, en av vår tids viktigaste cli-fi författare. Men även om klimatförändringarna spelar en viktig roll i ”Mot paradiset” är det något annat Yanagihara vill åt. En tilltagande entropi, karaktärer som dras ner i historiens malströmmar.