En Don Quijote för ett enat Europa

2017 publicerade Per Wirtén reportageboken ”Är vi framme snart?” Där reste författaren från Europas fattigaste delar till dess rikaste samtidigt som han folkbildade om drömmen om ett enat Europa. Det var en ambitiös reportagebok som pedagogiskt gick igenom EU-samarbetets felskär. 2020 följde han upp boken och publicerade ”Europa, ständigt detta Europa”, en inkännande biografi över reportern Elin Wägner som samtidigt hyllade hennes tidiga federalism. Jag recenserade båda böckerna i ­positiva ordalag, men ifråga­satte Wirténs idealism. Jag tyckte att han var för upptagen med att ta ner sitt United States of EU från molnen att han missade skakningarna från undre däck.

I dagarna publicerar Wirtén den tunna skriften ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” som fullbordar en trilogi om EU. Det är en melankolisk essä om det svenska EU-motståndets historia. En nyckelmening i boken är att Sverige anslöt sig till EG, men inte till Europatanken. Fram­förallt är det socialdemokrater som hamnar i skottgluggen: Tage Erlander utnämns till ”vänsterpopulist” för att han på 60-talet hävdade att en EEC-anslutning hotade ­Sveriges neutralitetspolitik. På 70-talet hårdnade tongångarna och EEC sågs som en kapitalistisk sammanslutning, förkroppsligad i den tyska nazikapitalisten i ”Äppelkriget”. ­Wirtén är förtjust i dessa kulturella artefakter som fångar stämningsläget, och i god essäistisk anda öser han på med exempel. Så vände det sakta på 80-talet när både LO och partiledningen svängde i frågan. Plötsligt ville man bort från den lite pinsamma svenska inskränktheten, gestaltad i ”Sällskapsresan”. När valet slutligen genomfördes 1992 stod två bilder av Sverige och Europa mot varandra – ”Äppelkriget” mot ”Sällskaps­resan”. Ja-sidan vann, men Wirtén var ändå besviken. Sossarna lät som bokföringsexperter när de talade om tullar och tillväxt. ­Sällan nämndes EU som det stora fredsprojektet.