”Ibland handlar det mindre om att låtsas vara ett barn och mer om att återvända till en förlorad tonårstid: att berätta om ditt liv som att det vore en John Green-roman eller ett avsnitt av ’Euphoria’. Att skryta om gaaaalna bedrifter som att röka en cigarett på en gunga eller ta kokain på en torsdag”, skriver James Greig raljerande och får mig att rodna av igenkänning.
Men frågan är om inte vuxenbebisarna fanns redan när jag och Greig var riktiga bebisar på 90-talet. I DN skrev Greta Schüldt för några veckor sedan om tv-serien ”Seinfeld” där karaktärerna befinner sig i ett evigt barntillstånd. Serien, som hade premiär 1989, handlar om Jerry och hans vänner – alla en bit över 30 – som vägrar växa upp. ”Det återspeglas i tv-karaktärernas flyktiga kärleksliv, i deras liberala inställning till vad som egentligen utgör en arbetsdag – och i Jerry Seinfelds man cave till lägenhet”.
Seinfeld-pojkarna finns fortfarande. Bland killarna jag känner är Larry Davids klassiska sitcom definitivt den tv-serie som haft störst inflytande.
Men karaktärerna i Seinfeld har ett avtrubbat förhållningssätt till världen, som på många sätt är motsatsen till det dagens unga vuxna ofta brukar kritiseras för. ”De flesta klagomål om unga människors omognad kommer från högern, som har pekat på safe spaces och triggervarningar som bevis på att Gen Z och millennials har curlats till en överdriven nivå av mjukhet”, skriver Greig.
En kritik som jag delvis vill ge högern rätt i. Många 90-talister, till exempel jag, är känsliga på ett sätt som är ganska barnsligt. Men den typen av anklagelser blir ointressanta om man inte sätter dem i ett större sammanhang och frågar sig vad det är för samhälle som de senaste decennierna fostrat generation efter generation av vuxenbebisar.
Svaret är ett hårt och krävande samhälle. Ett samhälle med en exkluderande bostadsmarknad och en mörk syn på framtiden där du förväntas vara vuxen men inte får hjälp med de aspekter som är grundläggande för vuxenlivet.
Mot den fonden kan att vägra växa upp betraktas som ett sätt att ta kontroll. Istället för att betrakta vuxenlivet som något som vi har blivit avvisade från, betraktar vi det som något vi inte är intresserade av. Det här går i linje med den retorik som de senaste åren blivit allt mer etablerad hos unga vuxna där passivitet betraktas som motstånd. Att inte bry sig om en karriär, att vägra vara produktiv och att på olika sätt avskriva sig ansvar har på sociala medier blivit synonymt med att frigöra sig från det kapitalistiska systemet.
Men, som Greig skriver; att streama Disney+ hela dagen är en svag form av politisk aktivism och det är dessutom precis vad kapitalismen vill att vi ska göra. Barnet, med sin impulsivitet och omättliga önskan om njutning, är på många vis den perfekta kunden. ”Det är därför företag på 1950-talet började vända sig till tonåringen (…) och annonsörerna än idag pratar till oss som om vi vore bebisar.” Greig använder Heinz ”Adulting sucks”-kampanj som exempel. Men ketchupföretagets reklamfilmer från 2022, där innehållet ser ut precis som som valfri Disney-film, är långt ifrån ensamma om att rikta sig till vuxenbebisen. Tänk på Oatlys ”The boring side” på ena sidan av mjölkpaketet, på försäkringsbolaget Hedvigs sminkförsäkring och på superhjältereklamfilmen med Will Ferrell som frontfigur för fintech-bolaget Lunar.
Vad reklamkampanjerna visar är att kapitalismen har vunnit mot vuxenbebisen. Och att Greig har rätt i att det enda vi kan göra för att slå tillbaka är att växa upp.
