Att se hennes liv och tankar gestaltat på scen blev ännu en påminnelse om att historien är skriven av och för män och att det kommer krävas tusen och åter tusen insatser från alla oss andra att skriva vår historia. Upprepa den i böcker, artiklar, föreställningar, film och teve så många gånger att den till slut får samma rättmätiga plats i den allmänna berättelsen om vårt samhälle. Att se föreställningen blev också en påminnelse om hur mycket av det som Elise Ottesen-Jensen kämpade för som fortfarande är aktuellt.
Kvinnors rätt till sin egen kropp, sexualupplysning, fri abort, frihet från våld och övergrepp, rätten att älska någon av samma kön är fortfarande brännande frågor som på många håll i världen är inskränkta. Inte heller här kan vi luta oss tillbaka och ta dem för givna. De kräver ständig bevakning för att inte bli tafsade på av allt från kristna konservativa till nyfascistiska SD.
En del av föreställningen handlade om perioden då Elise Ottesen-Jensen blev ansvarig för sidan ”Kvinnan och hemmet” i den nystartade syndikalistiska tidningen Arbetaren. Tanken från tidningens sida var att hon skulle skriva om matlagning, städning och annat hushållsarbete, men under signaturen Ottar skrev Elise Ottesen-Jensen istället om kraven på lika lön för lika arbete, rätten till fri abort av sociala skäl, behovet av sexualupplysning och homosexuellas rättigheter.
Extremt kontroversiella frågor som innebar en hatstorm från såväl tidningens manliga läsare som chefredaktörerna och kollegorna. Läsarbreven rasade in och de var inte nådiga. Till slut tvingades hon säga upp sig efter att tidningsledningen infört censur på kvinnosidan. Historien upprepas. Ungefär 70 år senare hade Arbetaren fått sin första kvinnliga chefredaktör Anna-Klara Bratt som genast drog igång ett arbete med att könsbalansera tidningen. Till sin hjälp tog hon Mian Lodalen som blev ansvarig för de så kallade XX-sidorna, där tanken var att kompensera alla kvinnliga läsare som ditintills fått hålla till godo med en minst sagt mansdominerad tidning med lika mansdominerat innehåll. Och precis som på Ottars tid på tjugotalet rasade de manliga läsarna. De hotade med att säga upp prenumerationen och klagade över det kvinnodominerade innehållet.
”Konstaterar trött att det är ytterligare artiklar om kvinnohistoria eller någon krönikör som skriver om egen homosexualitet eller om någon feministisk avvikelse. Återkommer när sexdårarna på tidningen nyktrat till”
”Tidningen har på något underligt sätt blivit ett språkrör för homosexuella och feminister”
Som den första öppet homosexuella i Arbetarens redaktion blev Mian Lodalen den främsta måltavlan för hatet. Men precis som Ottar inte gav sig fortsatte Bratt och Lodalen sitt arbete med att könsbalansera tidningen – till de kvinnliga läsarnas förtjusning. Det visade sig snart vara ett genidrag, tidningen ökade i upplaga och nådde plötsligt en helt ny grupp av läsare.
På liknande sätt fortsatte Ottar sin kamp, om än utanför tidningen. Med en väska i handen full av sexualupplysningsbroschyrer och pessar reste hon runt hela Sverige. Besökte de allra minsta byarna och föreläste och hjälpte till att prova ut pessar.
Det kanske låter makabert men jag blir alltid glatt upprymd när jag tänker på alla feministiska förmödrar och systrar som fått ta så obeskrivligt mycket skit och hat och ändå envetet fortsatt kämpa. I stunder när snålblåsten viner från alla möjliga håll minns jag dem och påminns om att motståndet ofta kommer i form av förakt och förlöjligande och att det enda som gäller är att fortsätta jobba för det du tror på.
