Rymden är fortfarande strategiskt viktig för världens stormakter. Men det är inte där som den stora kapplöpningen pågår i 2000-talets nya kalla krig. Nu talar vi inte om ljusår utan om nanometer. Snarare än pampiga projektiler som tillverkas i ett fåtal exemplar, handlar vår tids tekniska kapprustning om pyttesmå kretskort, kiselstycken fyllda med miljontals obegripligt små transistorer. Det är teknik som vi alla redan bär runt på. Utan kretskort kan vi även glömma all annan elektronik, från kylskåp till rymdraketer och vapensystem.

Till väldigt stor del tillverkas dessa kretskort i Taiwan. Här finner vi den enklaste förklaringen till att Joe Biden nyss lovade att amerikansk militär kommer att försvara Taiwan om ön invaderas av Kina (till skillnad från Ukraina, där det saknas motsvarande elektronikindustri).

För säkerhets skull har USA även beslutat om att satsa astronomiska belopp på att bygga upp sin inhemska produktion av kretskort. Precis som Kina har gjort på motsatt sida. Såväl EU som Indien följer i spåren. Alla vill nu ha egna fabriker i händelse av en storkonflikt. Detta betyder att en enorm överkapacitet håller på att byggas upp i den globala kretskortsindustrin. En industri som steg för steg kopplas bort från kapitalismens ordinarie lagar, när den i tilltagande grad finansieras av statliga bidrag. Tillgång och efterfrågan läggs åt sidan till förmån för geopolitisk strategi.

Ändå räcker det inte att ha kretskortsfabriker lokaliserade på hemmaplan. För produktionen kan inte rulla utan ett obrutet tillflöde av råmaterial – från flourplaster till gaser som neon – i en så extremt ren form att dessa i sin tur bara kan produceras på ett fåtal anläggningar i världen. Oavsett hur många triljoner dollar som pumpas in kommer vare sig USA eller Kina kunna bygga upp en helt inhemsk elektronikproduktion. Att säkra dessa leveranskedjor är en absolut central drivkraft för stormakternas kapprustning.