Även om vi bortser från alla andra problem – värmepåverkan, markförstöring, epidemier av växtsjukdomar som påskyndas av förlusten av genetisk mångfald – finns det något som, helt på egen hand, skulle kunna hindra oss från att mätta jordens befolkning. Vatten.

Vi använder redan allt vatten som finns.

I en artikel som publicerades 2017 uppskattades att om produktionen av grödor ska möta den förväntade efterfrågan skulle vattenanvändningen för bevattning behöva öka med 146 procent till mitten av århundradet. Ett litet problem bara: Vi använder redan allt vatten som finns.

Borde ha satt fart på oss

Generellt sett blir de torraste platserna på jorden allt torrare; delvis på grund av minskad nederbörd, delvis på grund av minskat vattenflöde i floder då isar och snötäcken i bergsområden drar sig tillbaka och delvis på grund av att stigande temperaturer orsakar ökad avdunstning och ökad evaporation från växter. Många av världens viktigaste jordbruksregioner hotas nu av ”blixttorka”, då varmt och torrt väder suger fukt ur jorden i skrämmande hastighet. 

En del platser, exempelvis sydvästra USA som nu är inne på sitt 24:e år med torka, kan ha övergått permanent till ett torrare tillstånd. Floder når inte fram till havet, sjöar och vattenreservoarer krymper, arter som lever i sötvatten utrotas ungefär fem gånger snabbare än arter som lever på land och storstäder hotas av extrem vattenstress.

Vi har pumpat upp så mycket ur marken att vi förändrat jordens rotation.

Jordbruket står redan för 90 procent av världens användning av sötvatten. Vi har pumpat upp så mycket ur marken att vi förändrat jordens rotation. Den mängd vatten som krävs för att möta den växande efterfrågan på mat existerar helt enkelt inte.

Den där artikeln från 2017 borde ha satt fart på oss alla. Men som vanligt ignorerades den av politiker och media. Inte förrän problemet kommer till Europa medger vi att det råder kris. Men även om det, förståeligt nog, råder panik över torkan i Katalonien och Andalusien, medger nästan inga mäktiga intressen att det här bara är en del i ett globalt problem. Ett problem som borde ligga högst upp på den politiska agendan.

Den farligaste krutdurken

Åtgärder mot torkan har utlöst protester i Spanien, men det här är långtifrån den farligaste krutdurken. Indusflodens upptagningsområde delas av tre kärnvapenmakter – Indien, Pakistan och Kina – och flera högst instabila och splittrade regioner som redan plågas av hunger och extrem fattigdom. Idag utvinns 95 procent av flodens vattenflöde under torrperioder, främst till bevattning. Men efterfrågan på vatten ökar snabbt i både Pakistan och Indien. Tillgången – som tillfälligt höjs av de smältande glaciärerna i Himalaya och Hindukush – kommer inom kort nå en topp, för att sedan minska.

Till och med i det mest optimistiska klimatscenariot förväntas avrinningen från asiatiska glaciärer nå en topp innan mitten av århundradet, och glaciärmassan kommer att minska med omkring 46 procent till år 2100. En del analytiker ser konkurrensen om vatten mellan Indien och Pakistan som en stark orsak till de upprepade konflikterna i Kashmir. Såvida inte länderna enas om ett nytt fördrag om Indusflodens vatten, som tar hänsyn till den minskande tillgången, kan de här motsättningarna vara upptakten till något mycket värre.

Teknikutvecklingens paradox

Det finns en utbredd övertygelse att de här problemen kan lösas genom att bara öka effektiviteten vid bevattning: enorma mängder vatten går till spillo inom jordbruket. Låt mig dock presentera paradoxen kring mer effektiv bevattning. När bättre teknik gör att det behövs mindre vatten för att odla en given mängd grödor blir bevattningen billigare. Det leder till fler och större investeringar samt uppmuntrar jordbrukare att odla törstigare, mer lönsamma växter och breda ut sig över ett större område. 

Det var det här som hände i avrinningsområdet för floden Guadiana i Spanien, där en investering på 600 miljoner euro med syfte att minska vattenanvändningen genom att öka effektiviteten vid bevattning istället ökade den.

Det går att komma runt den här paradoxen genom regleringar, lagar som begränsar både den totala och den individuella vattenförbrukningen. Men regeringar föredrar att förlita sig på enbart teknologi. Utan politiska och ekonomiska åtgärder går det dock inte.

Andra tekniska lösningar kommer sannolikt inte heller få rätsida på problemet. Regeringar planerar enorma tekniska projekt för att leda vatten från en plats till en annan, men klimatkollaps och växande efterfrågan gör att många av de regioner där vatten ska hämtas sannolikt kommer att torka ut. Vatten från avsaltningsanläggningar kostar vanligtvis fem eller tio gånger så mycket som vatten från marken eller himlen, och processen kräver mycket energi och genererar stora mängder giftig saltlake.

Mer fakta, mindre kulturkrig

Mer än något annat behöver vi förändra vår kost. De av oss som har möjlighet att välja vad vi äter (med andra ord, den rikare halvan av världens befolkning) bör försöka minimera vår mats vattenfotavtryck. Jag ber om ursäkt för att jag tjatar om det, men det här är ännu en anledning att gå över till en djurfri kost, vilket minskar både den totala efterfrågan på grödor och, i de allra flesta fall, vattenanvändningen. Mängden vatten som krävs för att odla vissa växtprodukter, särskilt mandel och pistagenötter i Kalifornien, har blivit ett vanligt tema i kulturkrigen när högerorienterade influencers går till angrepp mot växtbaserad mat. Men hur omåttlig bevattningen av dessa grödor än är används i Kalifornien mer än dubbelt så mycket vatten till att odla foderväxter till boskap, särskilt mjölkkor. Komjölk kräver betydligt mer vatten än till och med det värsta alternativet (mandelmjölk) och astronomiskt mycket mer än de bästa alternativen, som havre- eller sojamjölk.

Det här betyder inte att alla växter är okej. Trädgårdsodling kan kräva stora mängder vatten. Även inom en växtbaserad kost bör vi byta vissa grödor, grönsaker och frukter mot andra. Regeringar och återförsäljare borde hjälpa oss genom en kombination av striktare regler och informativa etiketter.

Istället gör de det motsatta. Förra månaden strök EU-kommissionen, på befallning av EU:s jordbrukskommissionär Janusz Wojciechowski, uppmaningen att uppmuntra till ”varierade” (djurfria) proteinkällor ur sin nya klimatplan. Styrningskapningen är som mest framträdande inom mat- och jordbrukssektorn.

Jag är ledsen över att behöva lägga än mer på dig, men några av oss måste försöka sätta oss emot denna ändlösa motsträvighet mot sådant som är viktigt inom politiken och merparten av media. Det här är ännu ett av alla oerhört försummade problem, som alla skulle kunna vara ödesdigra för fred och välgång på en beboelig planet. Vi måste på något sätt återta fokus.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.


Översättning: Jenny Cleveson