Finns det plats att ta in den pågående planetära krisen när Ryssland fortsätter med sitt förödande anfallskrig, när barn dödar varandra i gängkonflikter och när bomber och terror sliter sönder oskyldiga i en av världens mest svårlösta konflikter?

Som bekant blev det varken någon respit eller grön nystart efter pandemin. Istället har världen blivit både hetare och osäkrare.

När andra akuta kriser avlöser varandra och mänskligheten tycks slå någon slags rekord i självdestruktivitet hamnar klimatkrisen, återigen, i skymundan. Många skulle nog hävda att klimatarbetet till och med gått bakåt det gångna året. Det gäller inte minst i Sverige, där regeringen – med stöd av SD – just nu för en politik som leder till ökade utsläpp. Paradoxalt nog sker detta samtidigt som den globala upphettningens effekter blir allt mer uppenbara i form av dödliga extremväder och exceptionell hetta. (Ändå är det vi sett i år ingenting jämfört med vad som väntar om vi inte snabbt börjar kapa utsläppen.)

Men självklart är det inte så att ingen bryr sig. Särskilt bland unga vet vi att oron är stor. Miljontals människor världen över kämpar på olika sätt för en grönare framtid. Men blir de lyssnade på?

Debatten och politiken är idag djupt polariserad, något som studier visar är en bidragande orsak till att den nödvändiga omställningen bromsas. På samma gång som vissa är beredda att gå i fängelse för att dra uppmärksamhet till klimatnödläget kämpar andra för att begränsa individers rätt att protestera mot bristande klimatansvar. Under året har vi bland annat sett hur klimataktivister utmålas som terrorister och repressioner mot dem som deltar i klimataktioner har ökat.

Att världsledare och en oljedrypande Cop-chef nu applåderar att fossila bränslen för första gången (!) på 28 år skrivits in i en överenskommelse från FN:s klimattoppmöte säger, även det, något om var vi står idag. ”Historiskt” kallas avtalet från Dubai – något som går att tolka på olika sätt. Men visst kan vi enas om att det är historiskt dåligt att själva orsaken till upphettningen, alltså det som föranlett att dessa FN-möten anordnats i tre decennier, inte nämnts vid namn förrän nu?

För allt fler är det tydligt att Cop-processen inte är vägen till en lösning. Åtminstone inte den enda.

En ännu mer undanskymd fråga, som visserligen hänger ihop med klimatkrisen, är den pågående artdöden. Just nu ser det ut som att vi är i full färd med att fullfölja det sjätte massutdöendet, trots att FN kom överens om en ny räddningsplan för naturen i slutet av förra året. Här behöver både politiken och, om vi ska vara självkritiska, även journalistiken steppa upp. Trots att experter lyfter fram artdöden som ett lika stort hot som klimatkrisen får den väldigt lite uppmärksamhet i jämförelse.

När det kommer till just klimat- och miljöjournalistiken har en mer konkret utmaning under 2023 bestått i att medier specialiserade på hållbarhetsfrågor gång på gång nekats intervju med Sveriges miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Det här gäller även Dagens ETC, undantaget ett fåtal tillfällen när reportrar haffat henne i riksdagshuset för ett par snabba frågor.

Om 2024 utgör en vändning – både för planetens hälsostatus och miljöjournalistiken – återstår att se. Men det är i alla fall en av mina nyårsönskningar.