Fabriksmusiken, den som skapas för pengarna snarare än för konsten, frodas nämligen på strömningstjänsten. Ta bara Rasmus Gozzi, den framgångsrike grosshandlaren inom genren EPA-dunk, vars skivbolag Gozzi Records utvecklats till musikens motsvarighet till kinesiska lågpris-appen Temu.

Gozzi är öppen med att han är företagarei första hand och musiker i andra och varje vecka lämnar ny musik det löpande bandet. Musik som framför allt verkar ha ambitionen att uppröra mamma och pappa med hjälp av fula ord.

Att ingen av de anställda i fabriken, artisterna Fröken Snusk, Raggarligan och Vem e du, vill fronta låtarna med sina ansikten utan gömmer sig bakom allt från rånarluvor till vägkoner, är troligen ingen slump.

Nyligen lyckades Rasmus Gozzi med konststycket att släppa sin kanske sämsta låt hittills – trots tuff konkurrens ur sin egen katalog. ”Weed i raggarbil” är ett så kallat samarbete (snarare kollision) mellan Gozzi, Emilush, Fröken Snusk och Snoop Dogg – två svåruthärdliga minuter som marknadsförts som Snoop Doggs första EPA-dunklåt. Något som Snoop Dogg antagligen är högst omedveten om.

Någon skulle säkert invända att det här med bra och dåliga låtar är något subjektivt. Och i många fall är det så. Men vissa saker måste vi ändå kunna vara överens om. Som att när Snoop Doggs verser, de som är låtens själva raison d’etre, redan använts i fyra andra låtar med flera år på nacken vilket framkom efter Kulturnyheternas googling, då är det rent objektivt en låg musikalisk kvalitet.

Det smärtar förstås när en legendarisk rappare låter sig smutsas ner i Rasmus Gozzis skräpfabrik. Men precis som med cykel-på-köpet-Dogge är det lätt att förlåta Snoop för alla märkliga låtsamarbeten och reklamjobb när man tänker på låtskatten han en gång gav oss.

Värre är det att fabriksmusiken bara verkar fortsätta att öka, och inte enbart i regi av Rasmus Gozzi.

Den som tror sig ha hittat en obskyr, finsk artist vid namn Elsa Enestam med relativt liten publik, lyssnar alltså egentligen på massproducerad musik av Johan Röhr, med över femton miljarder strömningar

Nyligen avslöjade Dagens Nyheter att Sveriges mest strömmade ”artist” på Spotify är en man vid namn Johan Röhr som ligger bakom en stor mängd instrumentell pianomusik. För att få sin muzak att framstå som mer genuin och intressant lägger han upp den under hundratals fejkade alias, ofta med kvinnliga artistnamn eller namn och titlar som förknippas med andra länder.

Den som tror sig ha hittat en obskyr, finsk artist vid namn Elsa Enestam med relativt liten publik, lyssnar alltså egentligen på massproducerad musik av Johan Röhr, med över femton miljarder strömningar.

Men om det nu är så många som lyssnar på musiken, då måste den väl ändå vara bra, eller åtminstone på något sätt förtjäna sin stora publik? Nej, tyvärr är det inte längre så enkelt. Johan Röhr visar sig ha fått en gräddfil in till Spotifys viktiga låtlistor vilket gör att de som söker instrumental pianomusik kommer att hitta just honom. Liknande musik skapad av riktiga kvinnor och riktiga finländare, kineser och spanjorer, musik som kanske dessutom är bättre och säkerligen mer varierad, kommer aldrig att nå lika många lyssnare.

Spotify har dopat Johan Röhrs popularitet. Något som Spotify själva riktat misstankar mot Rasmus Gozzi för att ha gjort genom att manipulera sina streams, vilket ledde till frågor om huruvida Gozzis storhet var fejk.

Frågorna blev allt fler efter att en notering i Gozzi Records årsredovisningblev känd: ”Bolaget har under flera års tid investerat kapital för att bygga upp den organiska rankingen på flertalet musikplattformar som nu nått tillräckligt hög nivå för att kunna bära sig själv”. 

Strömningstjänsten som skulle bli ett lyxigt och gigantiskt bibliotek för den som vill lyssna på en mångfald av artister och genrer har alltså snarare förvandlats till en återvändsgränd där man tipsas om samma artister jämt. De som blivit stora och tagit sig in på Spotifys låtlistor fortsätter att växa och det som skulle vara en dignande musikalisk buffé känns snarare fattigt, enkelspårigt och anemiskt.

Det har förstås alltid funnits producenter och låtskrivare som är mer intresserade av profit än av musik. Men de verkar sällan ha haft en så tacksam arena som Spotify, strömningstjänsten som inte verkar ha något emot att förvandlas till ett massproducenternas musikaliska Klondyke.