Det är så jorden snurrar och inte mycket att bry sig om egentligen. Om det inte vore för att Hooja tack vare sin fejd med Aftonbladet blivit frontkämpar i det påhittade kriget mellan norr och söder, pampar och vanligt folk, storstad och vischan. Den dekadenta kultureliten i Stockholm mot röset, där röset hamnat i en psykos där de inbillar sig att de är kolonialiserad ursprungsbefolkning i reservat.
Ett ”Hunger games”, som en gammal bekant i Umeå uttryckte det. Jo, kyss mig därbak länsman!
För det var prisgala i veckan. I Fjollträsk, det vill säga här i Stockholm. Förtryckarstaden. Aftonbladet delade ut sin gamla trotjänare Rockbjörnen, en halvdöd 44-åring där fansen röstar fram bäst och vackrast i musiksverige. Alltså vinner störst. Alltid. I år var det Hooja som vann i stort sett alla kategorier.
Gällivareduon bojkottade dock prisfesten för de är sura på Aftonbladet – som i juli avslöjade männen bakom maskerna i en stor granskning. Helt vanlig journalistik som visade att innan de här två männen började leka en Hulken-dopad version av ”Pistvakt”, så var de hockeykillar i rockig Carlingsgarderob. Sådana där Helly Hansen-fria mellanmjölkiga svennar du skyfflar upp i drivor i vilket köpcentrum som helst, från Köpenhamnsfärjan upp till Treriksröset.
Men karriärerna som beige radiorock gick knackigt. Så man uppfann Hooja, en artificiell laboratorieprodukt som landade springandes. Supersuccén har inte stannat upp en sekund sedan födseln och man har langat hit på hit med schablonmässig norrlandsromantik av ”Jägarna”-kaliber. Grusvägar, hb, mygg, skotrar, midnattssol och minusgrader till ljudet av standardproducerad modern disco. Att höra Hooja är som att såga upp sin egen skalle och mosa hjärnan med en mortel.
Så Hooja är fejk? Fejk schmejk, big deal. Att vara på låtsas har aldrig varit konstigt inom popmusik. Man skapar en image, bygger karaktärer, lattjar med identiteter. Så ska det också vara.
Men Aftonbladets – igen – helt vanliga och rimliga journalistik har gjort både bandet och deras hundratusentals förvånansvärt nog vuxna fans som galna av raseri. Och plötsligt är nu banala trudelutter om att supa svin på fulgrogg ammunition i klasskampen mot huvudstaden. Stockholmarna har tagit allt från oss redan – nu tar de även magin i en teater! Genom att skriva saker! I en tidning! Nu är det nog!
När då Hooja ger långfingret åt Rockbjörnens alla gyllene pokaler och inte dyker upp jublar det följet i sociala medier. Yeeesss! Äntligen någon som stick it to the man, för alla oss norrlänningar som hålls under kungens klack! Dö ståkkålmsjävlar, dö!
För några veckor sedan var Hooja faktiskt just här i 08-land. De spelade på ett båttak, ett reklamjippo på bebisvänlig volym, arrangerat av den multinationella gangstertvätten Spotify. Häftigt. Hurra för Norrland.
Jag är född och uppvuxen i Umeå. Jag levde mina 25 första år i Norrlands huvudstad. Den svenska delen av min familjs rötter är planterade i Överkalix kommun, i Norra Sandsjärv. I dagsläget bor där åtta personer.
Så det är därför jag fylls med avsmak över den konstruerade kulturkonflikten som just nu tar sig störst uttryck genom vad som i stort sett är en pickaninnysketch av en hel landsände. Det ni dyrkar är den onde stockholmarens extrema nidbild. Hur kan ni älska och gå i strid för det här, ett blackface ersatt av en skotermask som ska tillfredsställa kolonialmaktens serietidningsliknande fetisch av Norrland. För att välja retorik efter er egen självbild. Är ni helt lobotomerade, fellow norrlänningar?
