Första gången jag bekantade mig med Russia Today, RT, var för ganska precis tio år sedan. Jag hade just anlänt till Belgrad, inbjuden till en lika spretig som rolig konferens om nätaktivism. Vi var flera svenskar som inackorderades på anrika Hotel Moskva mitt i stadens centrum. På hotellrummet knäppte jag på tv:n – och det första ansikte som mötte mig på skärmen var Richard Jomshof.
Sverigedemokraternas toppideolog var inbjuden till Kremls propagandaorgan i rollen som expertkommentator. Frankrike stod inför presidentval och Richard Jomshof förklarade för RT:s tittare, runt om i världen, att Marine Le Pen var bäst lämpad att rädda landet från ”islamisering”. Ett ganska typiskt exempel på vilka budskap som den Kremlfinansierade propagandakanalen har fört ut under 17 år, både via satellit och på webben.
Efter att Ryssland invaderat Ukraina dröjde det inte många timmar innan sajten RT.com sänktes av hackerattacker och inte återkom på flera dagar. Under tiden gjorde EU-toppen Ursula von der Leyen ett utspel om att ”förbjuda Kremls mediamaskin i EU”, där hon särskilt nämnde att RT ”inte ska kunna sprida sina lögner för att rättfärdiga Putins krig”. Detta drog hem många applåder – men riktigt vad hon menade är fortfarande oklart. Tar man henne på orden så måste ju de ryska propagandakanalerna bli otillgängliga även på nätet. Det skulle innebära att EU inskränker yttrandefriheten betydligt mer än vad som är fallet i Ryssland, mer i linje med ”Great Firewall of China”. Så lär det inte bli. Troligen syftade hon mest på satellit-tv, men uttryckte sig oerhört klumpigt.
Teknikjättarna tog det ändå som en signal. Facebook, följt av Tiktok och Youtube, meddelade att man stänger av RT. Samma sak med de två stora appbutikerna, kontrollerade av Apple respektive Google. Till sist vek sig även Twitter.
Men gemensamt för dessa åtgärder är att de bara gäller i EU. Det bör noteras att dessa medieimperier gärna fortsätter att ge spridning åt Kremls propaganda till människor i länder som Serbien, Egypten, Indien – och Ryssland.
