Året var 1993. Jag minns hur en lila knapp med texten ”Nej till EG” prydde den svarta sammetskappan jag bar den dagen.

Det var framför allt klimatfrågan som gjorde att jag jobbade aktivt mot ett svenskt medlemskap i det som idag heter EU.

Folkrörelsen mot EG var en bred sammanslutning av partier och organisationer. Jag satt i Fältbiologernas riksstyrelse och blev deras representant i Nej till EG/EU-sammanhang.

En gång fick vi låna ett mötesrum i riksdagen. Jargongen där var en ny upplevelse.

23 år gammal och yngst på mötet vågade jag mig på att säga något om varför Fältbiologerna tog ställning mot EU – för att marknadens diktatur inte ska få gå före miljöhänsyn.

En man, jag minns inte vem, viftade undan mitt inlägg genom att jämföra Fältbiologerna och mig med en skalbagge. Många skrattade.

Efter mötet var vi några som samlades på centerpartisten Birgitta Hamraeus rum i riksdagen. Hon kommenterade inte hur de skrattat åt mig, men visade att hon sett, genom att säga:

– Härskartekniker är vardagsmat här i riksdagen. Många gånger är de betydligt värre än idag.

I början av 1990-talet var det folkliga engagemanget mot EG, som snart skulle byta namn till EU, stort.

Den 13 november 1994 avgjordes slutligen frågan om medlemskap i EU i en folkomröstning. 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent nej och 0,9 procent röstade blankt. Valdeltagandet var högt, 83 procent. Svenska folket hade därmed sagt ja till medlemskap, med knapp majoritet, och beslutet fattades formellt av Sveriges riksdag den 15 december 1994.

Det var bittert för alla oss som kampanjat för motsatsen. Vi skingrades. Men var det egentligen några som slutade kämpa för klimat, rättvisa och att sociala hänsyn ska vara viktigare än företagens intressen?

Idag är det få av oss som längre förespråkar ett utträde – i stället pratar vi om hur EU-samarbetet behöver förändras. Argumenten går igen: Hänsyn till klimatet och löntagarnas intressen måste komma före EU-fördragets portalparagraf om företagens fria rörlighet. Mindre makt åt företagslobbyisterna. EU:s möjligheter att påtvinga medlemsländerna högerpolitik genom privatiseringar och bantad välfärdspolitik måste begränsas…

Vi är inte framme – långt ifrån. Men nästa söndag kommer åtminstone jag att rösta i valet till EU-parlamentet. Hur gör alla de andra gamla EU-motståndarna? Hur kanaliseras deras engagemang idag?

Själv skulle jag komma att skriva en bok om härskartekniker.