SCB:s senaste statistik om ”tidsbegränsat anställda” är från årets andra kvartal och baseras på intervjuer som räknas upp enligt statistiska principer. Någon framtagen officiell statistik för hur många av de nästan 50 000 i Göteborg som utgörs av allmän visstid finns inte. Vad man vet är att det i vårt område är bland hotell, restaurang och detaljhandel, samt bland Kommunals medlemmar, som frågan är mest aktuell.
”En stor skam”
Kommunal Västs ordförande Anna Skarsjö kallar utnyttjandet av osäkra anställningar för en stor skam.
– Det är en stor otrygghet och framförallt är det en grupp som är alldeles för tyst. Man vågar inte säga ifrån att arbetsmiljön inte fungerar, man jagar timmar och man lever hela tiden med telefonen under kudden. Många tror att det bara är inom det privata, men vi har sms-anställningar hos oss också, det är ingen skillnad. Våra bemanningsenheter i Göteborgs stad fungerar i stort som McDonalds – man skickar ut ett sms och den första som tar det den får det, säger hon.
En förskjutning har skett
En undersökning från Arena idé som kom i vintras visade på en förskjutning inom tillfälliga anställningar. Totalt är gruppen ungefär lika stor som tidigare, men mellan 2005 till 2018 har anställningsvillkoren blivit mer osäkra. Allmän visstid och andra typer av behovsanställningar utgör numera hela 60 procent av alla tidsbegränsade anställningar, medan andelen vikariat har minskat.
Och visstidsanställda faller inte sällan mellan systemen. För att ha rätt till a-kassa måste personen ha arbetat tillräckligt många timmar under en tid bakåt, samt ha betalat in avgift. I händelse av kris finns naturligtvis möjlighet att söka försörjningsstöd från socialtjänsten, men det är också komplicerat. Ett sådant belopp beräknas på de sammanlagda inkomsterna tre månader bakåt. Dessutom bor många av de unga vuxna som det handlar om ännu hemma – att få ett förstahandskontrakt utan fast inkomst är minst sagt svårt.
Många inte med i facket
Två tredjedelar av de behovsanställda är inte fackligt anslutna, det är uppseendeväckande jämfört med den allmänna anslutningsgraden. På hotell- och restaurangsidan är det visserligen inte så långt från normalt, men så är det också en bransch där uppemot 45 procent av arbetsstyrkan har just den här typen av osäkra anställningar.
– Alla de med osäkra anställningar fick ju mer eller mindre gå hem över en natt i praktiken när corona kom. Det var tiotusentals personer telefonen bara dog för, som inte blev inringda. Många var inte organiserade och inte med i a-kassan och så vidare, säger Per Persson som är avtalssekreterare på Hotell- och restaurangfacket.
Han kan inte svara för läget lokalt, men väl nationellt. Han menar att anledningen till att anställningsformen är så vanlig i branschen är att det planeras dåligt, att arbetsgivare ofta inte har längre än någon vecka planerad åt gången. På riksnivå har fackförbundet fått 20 000 nya medlemmar till sin a-kassa de senaste två månaderna. Korta påhugg är vanligt sedan länge för förbundets medlemmar och även för de som uppskattar att ofta byta jobb uppstår problem.
– En anställd kanske har 10–15 arbetsgivare på ett år och ska ha koll på det. Vi ser att pensionsinsättningar och den typen av frågor har missbrukats katastrofalt. Arbetsgivare bryr sig inte om det och tjänar en hacka på att inte betala in det. Och det kostar när man blir pensionär, säger Per Persson.
Förhandlingar
Runt detta har man från fackligt håll nått en överenskommelse med Svenskt näringsliv. Och det är dags för fler. I detta nu pågår förhandlingar mellan LO och Svenskt näringsliv kring Lagen om anställningsskydd, las. Innan september är slut väntas förhandlingarna vara klara. Arbetsgivarsidan önskar mer flexibilitet och att det blir lättare att frångå turordningsreglerna vid uppsägningar. För LO-facken är osäkra anställningar den stora frågan. Anna Skarsjö konstaterar att åtta av tio berörda inom Kommunals branscher hellre vill ha en fast anställning.
– Vår förhoppning är ju att allmän visstid ska försvinna, att det ska finnas en typ av anställning som är en tillsvidareanställning och att man ska se att det är det vi behöver. Vi kommer alltid att ha folk som vill jobba timmar, men då kan man ha en månadsanställning istället, säger Anna Skarsjö.
Sofia
Kvinna, 28 år, Tjörn
Bransch: socialt arbete
”Det är svårt att få en fast tjänst. Du kan få en timanställning ”så länge” och ”det finns absolut möjlighet till fastanställning”. Sen heter det att ”nu blir du nästan inlasad” eller ”vi har inget behov av vikarie längre”. Och så går man därifrån. För mig har det varit så på fyra ställen sedan 2015. Jag har blivit inringd på timmar och jobbat väldigt mycket. Ur ett arbetsmiljö- eller hälsoperspektiv är det inte kanon. Som timvikarie får du inte övertid om du jobbar för många timmar i månaden, men man säger ändå ja för man behöver jobbet och man vill visa att man ställer upp så att de ser positivt på en. Men på de flesta ställena är det dygnsarbete och eftersom ett pass är 25 timmar så kan det bli över 75 timmar på en vecka. Gör man det en gång så känns det liksom inte, men till slut känner man det. Det har också varit tråkigt att vara i sitsen att man måste säga ja, för annars kanske de inte ringer mig nästa gång, så man får ställa in saker man har planerat. Jag önskar att det var lättare att få heltidstjänster, eller med månadsanställningar.”
Nicolas
Man, 22 år, Göteborg
Bransch: handel
”I sommar har jag haft ett mer fast schema, men de tidigare två åren har mina arbetspass helt utgått från att chefen frågat mig om jag vill jobba – ofta några dagar eller dagen innan – och därefter har jag helt enkelt fått svara ja eller nej. För mig funkar det sättet utmärkt. Jag är en ganska flyktig person och scheman skrämmer mig. Det enda som är viktigt för mig är att ha tid till att komponera musik, läsa böcker och åka skateboard. Så att få några enstaka pass på obestämda tider passar mig perfekt. Någon gång i livet kommer jag nog vilja ha ett inrutat mönster av rutiner, men inte nu”.
Johan
Man, 31 år, Göteborg
Bransch: industriproduktion och restaurang
”Jag har jobbat ett och ett halvt år visstid genom bemanning i Göteborg och ett år i en annan stad. Det är alltid en ständig oro över hur mycket man får jobba. I det här bemanningsföretaget måste man göra som de säger – de kan säga att du ska vara tillgängliga ex antal dagar i en vecka, men själva kan de säga att ”tyvärr finns det ingenting”. De kräver total lojalitet mot dem men inte tvärtom. Jag lever snålt hela tiden för jag vet inte hur mycket pengar jag har framöver. Jag skulle vilja ha en trygghet. Att veta garanterat hur mycket pengar jag tjänar och hur mycket jag ska jobba. En annan otrygghet är att de man är uthyrd till kan sparka en samma dag och så får man inte komma tillbaka, så man har ingen anställningstrygghet heller. Och inom produktionen vet ju ordinarie personal att det är de som bestämmer, vissa utnyttjar en som en slav. För om man börjar bråka så är det inte den fasta personalen som får gå.
En annan sak är att oftast inom bemanning så måste man vara student för att ens få jobba. Det är knasigt tycker jag för det finns ju så många som arbetslösa. Studenter har ju CSN och betalar ofta ingen hyra på sommaren.”.
Berättat för Hanna Strömbom.
Namnen är fingerade.