Det är närmast en svensk institution, fem veckors semester. Vår allra första semesterlag trädde i kraft för ganska exakt 80 år sedan den 1 juli 1938. Den berättigade alla anställda i Sverige till tolv dagars ledighet, och med lediga söndagar blev det två veckor. Efterföljande fyrtio år utökades semesterveckorna successivt en gång per decennium till och med 1978 då det beslutades om fem veckors semester.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fyrtio år senare är det inte mycket nytt under solen. Två extra dagar infördes 1991 som ett första steg mot ytterligare en veckas semester. I takt med tidigare decenniers arbetstidsförkortning var införandet av en sjätte semestervecka rentav ett av socialdemokraternas viktigaste vallöften 1988, hårt pådrivna av LO. De två extra dagarna drogs emellertid tillbaka ganska omgående som en del i Bildtregeringens budgetsanering efter 90-talskrisen.
Sedan dess har semesterfrågan svalnat. För att inte säga dött. I nuvarande valrörelse är det inget parti som driver krav på ytterligare semesterdagar och inte heller bland facken är det en prioriterad fråga.
– Andra frågor har seglat upp som betydligt viktigare, säger Seko:s ordförande Valle Karlsson till Arbetet. Till exempel att många riskerar att få en urusel pension.
Även om det är samma fem veckor som gäller enligt lag har många svenskar ändå mer ledighet att ta ut. I praktiken har statsanställda 31 semesterdagar redan när de fyller 30 och hela 35 dagar – sju veckor – när de fyllt 40. De som sliter i vård och omsorg, offentlig eller privat, får liknande semesterförlängning fast tio år senare.
Värre är det för de privatanställda tjänstemännen, TCO- och Saco-medlemmarna, även om de också fått in fler dagar i avtalen. Idag kan drygt 40 procent av tjänstemännen ta ut 30 dagars semester, men då handlar det främst om att byta in obetald övertid mot lediga dagar och inte ovillkorad semester. På senare år har flera fackförbund även infört möjligheten att byta ut semestertillägget mot fler lediga dagar, men även det bör kanske mer ses som ett slags köpt ledighet snarare än semester.
Sammantaget tycks vår lediga tid heller inte ha ökat i relation till hur mycket vi jobbar. En ökad realsemester för stora grupper borde ha satt avtryck i form av sjunkande antal arbetade timmar. Ett sådant mönster syntes exempelvis tydligt under 70-talet när normalarbetstiden sänktes och semestervecka nummer fem kom på plats.
Men när ETC sammanställer statistiken från SCB visar det sig att nuvarande trend är den motsatta. För fast anställda har den faktiska arbetstiden istället ökat med en timme per vecka 2005–2017. Utslaget på ett år blir det en hel veckas arbetstid. För kvinnor handlar det om i snitt två veckors extra arbete idag jämfört med 2005.
Lars Ahnland, författare och ekonomhistoriker vid Stockholms universitet, tror att bristen på utökad semester i grunden beror på att löntagarnas makt gentemot arbetsgivarna har försvagats.
– Arbetstidsförkortningen skedde under en period på 60- och 70-talen då arbetstagarna hade större makt. Att både löneandelen har sjunkit och semesterdagarna stått still sedan dess är ett ganska tydligt tecken på att arbetstagarnas makt har minskat.
