Men det är vi inte, jag är inte. Kanske har det att göra med att jag växte upp på en plats där man var fel om man var annorlunda, dömd till en tillvaro i enslighet eller kantad av glåpord och menande blickar. För mig var internet räddningen, för där fanns folk som var som jag: de med likadan musiksmak och samma längtan efter att komma bort. Några av mina första internetvänner har jag ännu kontakt med, flera har jag träffat i verkligheten. Två av dem, då stökigt tonårskära trots att de hade nästan hela landet mellan sig, är gifta i dag.
Kanske är det trendigt att vifta bort sociala medier som oviktiga eller till och med overkliga (det är väl det riktiga livet som betyder något?). Myrna Lorentzon landar till exempel i resonemanget att det är skitsamma att Elon Musk pulvriserar Twitter eftersom vi ändå borde minska vår skärmtid (Sydsvenskan 6/7).
Jag är möjligtvis en ohipp stoffil som inte alltid älskar förändring men för mig är Twitter, i sina ljusa stunder, det finaste av digitala vardagsrum. På många sätt har det varit de introvertas arena, en plats där den som inte skriker högst i ett rum eller står längst fram på scenen får chans att uttrycka sina tankar – och få svar från såväl politiker och journalister som andra introverta tänkare. Twitter har jämnat ut nivåskillnaderna, banat väg för oväntad dialog. Det påminner om pandemins hemmaarbete, som fick de mingelhatande bakgrundsjobbarna att andas ut, blomma ut, slippa pausgympa och kickofflekar.
Nu är allt det där i gungning. Betalanvändare prioriteras högre i trådar, den blå bocken har gått från kvalitetsstämpel till varningsflagg. Nyligen begränsades antalet tweets man får läsa (!) per dag. Det kan tyckas ointressant och upp till Musk att bestämma – sistnämnda stämmer ju tyvärr – men om vi ser det i ett större perspektiv finns skäl för oro.
Elon Musk har gett uttryck för den ena obehagliga åsikten efter den andra och hans allierade är inga demokratikämpar. Sättet han styr Twitter på bör ses i ljuset av den pågående förflyttningen högerut, där förändringar sker under parollen ”försvara det fria ordet”. Det fria ordet är påtalande ofta högerextremt eller osant eller både och. Musk är nyckfull, stenrik och maktgalen och det är en obehaglig kombination.
Att reducera internetnärvaro till en småsak är befängt – den är sedan länge ett naturligt inslag i våra liv, lika verkligt som något annat. Jag minns i sociala mediers begynnelse när jag skrattade åt klipp jag ramlat över och min mamma alltid frågade: ”vem är det där?”. Jag svarade, gång på gång: ”mamma, jag känner inte alla på internet”.
Det är ju sant, och i det ligger charmen: man kan enas ändå, utan gemensamma vänner och skolgångar, utan att ha växt upp i samma håla. Man kan enas kring starka känslor för musik eller en övertygelse om att vänstern är roligare än högern eller tvärtom. Man kan finna varandra i smala intressen eller något så banalt men storslaget som en perfekt personkemi. Man kan skicka tweets, klipp och länkar till varandra, helt okommenterat, veta att motparten kommer att förstå och skratta ändå. Sådan är internets och i synnerhet Twitters kraft.
Det finns inget nätverk som gett mig lika mycket. Här har folk botat sin ensamhet, skrivit rakt ut i natten och fått svar, och nått en större publik utan att vara en ”nepo baby” eller känna rätt personer. Jag skrattar högt åt briljanta skämt och lär mig saker varje dag, mina bokmärken här är en skattkista. Förhoppningsvis har någon skrattat åt eller lärt sig något av mina tweets också (något bra måste väl ha kommit ur de 40 000 jag skrivit?).
Dessutom kan diskussionerna vara en fingervisning om vad som upprör och vad som enar, om vem som är kompis med vem. Politiskt har Twitter tveklöst spelat en stor roll.
Men hitta något annat då, tänker du. Ja, varför kommer inget annat? Det fanns en tid då sociala nätverk startades av godhjärtade nördar med ett högre syfte, en vision om något bättre. Men i en värld där allt kan köpas för pengar finns ingen plats för genuina vardagsrum på internet. Mastodon är ett tappert försök som inte håller måttet, Metas Twitterkopia Threads tvingar användare att länka kontot till Instagram. Det finns ingen värdig ersättare.
Och det ringar in problemet. Vi är maktlösa. Det finns ingenstans att gå, ingen högre chef att klaga till. Vi borde förstås protestera när spelplanen ritas om, annars är vi bara Musks marionetter, men hur gör man? Rätten att demonstrera existerar inte på Twitter, bara på gatorna. Jag undrar hur länge det dröjer innan konflikten flyttas dit. Det är trots allt verkliga människor och verkliga relationer som Musk leker med. Det borde inte gå så lätt.