– 3 procent plus en låglönesatsning kommer att ge våra medlemmar mer i plånboken, särskilt till branscher med låga löner och en hög andel kvinnor. Dessutom har vi enats om att lägstalönerna i avtalen följer med. Det här är en väl avvägd nivå som inte hotar svensk konkurrenskraft, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
Industrifacken presenterade även de kravet på 3 procents löneökningar under måndagen, med betoningen att det är ett golv.
– Det är inte meningen att ”märket”, som vi sätter centralt, ska vara ett tak. Om man slaviskt följer den siffran på varje företag och för varje individ då fungerar inte våra lokala avtal längre, säger Ulrika Lindstrand, ordförande i Sveriges Ingenjörer, till tidningen Kollega.
Motparten dyster
Parterna står nu långt ifrån varandra. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe sa under måndagen att han bedömer att en löneökning med 1,5 procent är mer rimligt, med hänvisning till världskonjunkturen som är på väg ner.
Unionens ordförande Martin Linder tillbakavisade under en pressträff det argumentet:
– När vi närmar oss avtalstider kan man vara säker på en sak: att våra motparter börjar se dystert på den svenska ekonomin.
Utöver löneökningar kräver de 12 LO-förbunden bland annat högre pensioner och bättre arbetsmiljö.
– Vi går starka in i avtalsrörelsen, säger Torbjörn Johansson.
Lönerna i Sverige ökade med 2,6 procent under årets första åtta månader, jämfört med samma period 2018, visar Medlingsinstitutets senaste bearbetning av konjunkturlönestatistikens utfall, till och med augusti i år.
Under åren 2013–2018 har lönerna i Sverige ökat med ungefär 2,5 procent per år. Löneökningarna i många av de centrala avtalen har under denna period legat på drygt 2 procent per år. Påslagen i den lokala lönebildningen har därmed varit förhållandevis små, trots en stark konjunktur.