– Kom nu Helix, vi ska gå!
Det är en mulen eftermiddag i Enskede och Jimmy Pettersson har just tagit på selen på sin hund Helix, en korsning av labrador och golden retriever, för att gå hem från jobbet till Hökarängen. Jimmy har varit synskadad sedan födseln och helt blind sedan 2003. Åtta år senare fick han Helix som sin ledarhund.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Man går dubbelt så långsamt utan hund. Det är mycket bättre tempo nu, säger Jimmy när vi börjar promenera längs Skogskyrkogården.
Jimmy håller en hand i selen medan Helix går självsäkert rakt framåt på asfaltsvägen, utan att behöva oroa sig för lyktstolpar eller vägkanter.
– Hunden väjer för hinder så att man blir säkrare i sin gångstil. Man vågar ge sig ut på ett annat sätt nu jämfört med tidigare. För mig personligen har det betytt att jag är 25 kilo lättare nu än innan jag fick honom. Bara genom att gå. Jag rör mig mycket mer och kan ta mycket längre promenader obehindrat.
Flyttade till Stockholm
Jimmy är nyinflyttad i Hökarängen. För bara fyra veckor sedan lämnade han Karlskrona för att jobba och bo på heltid i Stockholm.
– Eftersom jag precis har flyttat hit så är jag fortfarande i det stadiet att jag går och kontrollerar honom nästan hela tiden. Man kan inte lita på hunden hundraprocentigt, det är viktigt att föraren ändå är vaken och med. Man måste ju komma ihåg att det är en individ, ett levande väsen, ingen maskin.
Medan Jimmy berättar att de just har börjat lära sig vägen från jobbet samt tränat på att handla i Ringen och Farsta centrum, så märker han att vi har gått för långt och missat gångbron över motorvägen. Vi får vända tillbaka en liten bit.
– Vi gick och snackade så jag missade att ha koll. Så kan det bli ibland, säger han medan Helix stannar och nosar på en trädstam.
– Han blir alltid tjurigare när det regnar. Han tycker inte om att bli blöt på magen, säger Jimmy.
För att få en ledarhund som förstagångsförare är det ungefär två års väntetid.
– Det har ökat mycket på senare tid. Fram till för bara två år sedan var det sex månaders kötid, säger Ulrika Norelius Centervik, chef för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund.
Anslagen räcker inte till
Hon menar att den ökade väntetiden är en helt ekonomisk fråga.
– Vi kan inte köpa in tillräckligt många hundar. Nu köper vi 36 hundar om året med det nya avtalet som började gälla 2014. Innan dess köpte vi 41 hundar om året, men vi har inte råd med det längre.
Det står ungefär 60 personer i kö för att få en ledarhund i dag. Utbildningen kostar runt 300 000 kronor per hund för Synskadades Riksförbund, samt ungefär 40 000 för samträning med förare. Därpå läggs kostnader för veterinärvård och support. Anslaget från staten är på 23,9 miljoner per år och har legat på samma nivå i nio år.
– Det låter kanske som jättemycket pengar, men det räcker inte långt. Vi har påpekat det för tjänstemän och politiker, men de prioriterar inte frågan. Det kommer inte riktigt upp på agendan. En uppräkning av anslaget på någonstans mellan 2 och 3 miljoner skulle göra en jättestor skillnad.
Hon menar att följderna för synskadade personer som tvingas att vänta länge på att få en ledarhund blir stora.
– Det är hälsomässigt besvärligt för många. Att till exempel kunna gå ut och ta en skogspromenad blir väldigt jobbigt utan hund. Många går upp väldigt mycket i vikt och man blir begränsad i sitt sociala liv när man inte kan röra sig som man vill.
Ger helt nya möjligheter
Jimmy och Helix promenerar vidare i raskt tempo. Plötsligt går vi upp på en smal och slingrig stig. En genväg genom skogen med rötter, stenar och träd nästan överallt. Helix är fokuserad och Jimmy följer med utan några problem.
– Det här är sådant som jag verkligen inte hade gjort ensam. Man är helt beroende av att hunden går rätt, säger Jimmy.
När vi har passerat genom skogen stannar Jimmy vid en gräsplätt.
– Vi har en överenskommelse om att när vi har gått över den där stigen så ska han få rasta en stund, säger han och knäpper av Helix ledarhundsselen och sätter på den lilla rastklockan, en bjällra runt halsen för att Jimmy ska höra var Helix är. Helix blir genast mer avslappnad och lägger sig på rygg, rullar runt i gräset och verkar stortrivas med sin belöning för väl utfört arbete.
– Jag vet inte hur jag skulle fixa det utan hund i dag. Man blir så beroende av det. Förra veckan gick jag från Hökarängen till Gubbängshallen utan hund. Det var fruktansvärt. Jag hade glömt hur mycket stolpar, kanter och elände som fanns på den vägen.
