– Många våldsutsatta har inte kunnat höra av sig. Så ser det också ut när vi inte har en pandemi, för många kan det ta flera år . Vi kommer bli varse konsekvenserna av pandemin först om en lång tid.

Trots arbetssvårigheterna under pandemin har jourerna klarat sitt uppdrag bra, säger han.

– Å ena sidan har de som har haft mycket utåtriktad verksamhet, till exempel föreläsningar i skolor, fått ställa om. Pandemin minskade deras möjligheter att nå ut, men det är intressant att se att alla på var sitt håll har resonerat att jourerna minsann ska bli de allra sista som kastar in handduken.

Omfattande samhällsrörelse

Redan innan arbetet med boken drog igång, har Joakim Medin arbetat med flera kvinnojourer i samband sin journalistik.

– Men med det här arbetet har jag fått mycket mer insikt i en samhällsrörelse som är enormt omfattande, gör väldigt mycket och har axlat ännu större ansvar under pandemin, men som inte får så mycket uppmärksamhet. Det har kommit som lite av en överraskning att det på vissa håll i landet, trots pandemin, inte har upprättats ett samarbete mellan lokala myndigheter, jourrörelsen och civilsamhället.

Han pekar på exemplet Malmö, där det tog nästan ett år av pandemi innan de lokala myndigheterna började närma sig civilsamhället.

– Detta trots att de måste ha vetat att många kommuner gjorde det långt tidigare. Det har jag svårt att förstå, det måste väl ändå ligga i deras intresse att deras medborgare får hjälp och mår bra?

Vem tycker du borde läsa boken?

– Vem som helst egentligen. Med tanke på all rapportering som kommit om det ökade våldet under pandemin så kan många människor känna kvinnor och barn som själva drabbats. Jourrörelsen har verkligen klivit fram under pandemin och det har de gjort ideellt och trots att jourerna är underfinansierade. Det borde folk i allmänhet ta till sig.