Blommorna är slut på Ica-affären i Vårby gårds centrum i södra Stockholm. Det är ungdomar som har handlat under dagen. 

Först gick rosorna åt, sen tulpanerna, sedan resten.

– Jag tror att många av dem känner han som dog, säger kvinnan som arbetar i kassan. 

Hon ser ut mot torget.

– Man vet att det har hänt något när barn kommer in och köper gravljus och blommor. 

Om lite drygt en timme ska en minnesceremoni hållas för den tonårspojke som dagen innan blev skjuten vid fotbollsplanen, bara några hundra meter bort. 

Pojken sköts med flera skott och avled på sjukhus. Enligt uppgifter som sprids i media är skytten en ung kvinna, men polisen är förtegen. På onsdagseftermiddagen är ännu ingen frihetsberövad.

Barnen var på fotbollsplanen

På telefonens skärm skymtar bilden på en tonårsflicka. Den visas upp inom gruppen som samlats i närheten av bollplan. Stämningen är allvarsam – både dämpad och uppjagad på samma gång. 

Är det skytten? 

Några av de som står i cirkeln blev vittne till dödsskjutningen. De säger att de är säkra på att det var en tjej som sköt, men har svårt att avgöra om det var personen på bilden. Kanske, men var inte skytten lite större, lite kraftigare? 

Hur hon har pekats ut är oklart, men alla vet vem flickan på mobilskärmen är. 

– Hon är inte härifrån, hon är från ett annat område, säger någon. 

De pekar bort mot bänken som pojken satt på när han sköts. Det var en solig vårdag då, i måndags, inte grått som nu. Runt omkring spelade barn och unga fotboll.

– Jag trodde att de lekte med smällare. Sen såg jag hur hon sprang därifrån, med vapnet i handen, berättar en kvinna. 

Ytterligare några personer ansluter under tystnad. Man ger varandra en kram. 

Hade hon inte hållit i den fortfarande hade jag sprungit fram och försökt brotta ner henne.

Kvinnan som talade härmar skyttens rörelser – hur otympligt det såg ut att försöka springa bärandes på vapnet. 

– Hade hon inte hållit i den fortfarande hade jag sprungit fram och försökt brotta ner henne. 

Hon skakar på huvudet. 

– Fast framför allt var jag så rädd för mina barn. De var ju där ute också, på fotbollsplanen.

”Ett bra område”

Det är trekvart kvar tills minnesceremonin börjar. På gången som löper längs med fotbollsplanen kommer ett antal bilar långsamt körandes. De parkerar och ur stiger människor i gula västar.

De är trygghetsvärdar från fastighetsbolaget Victoriahem. Med sig har de hopfällbara bord och fika – kaffe, saft och kakor. Några mindre barn flockas glatt vid bordet.

– Mamma, är han död? 

Barnet som frågar ser ut att vara i femårsåldern och håller en festis i handen. 

Trygghetsvärden Jonas cirkulerar mellan klungorna av människorna som börjar formas. 

– Det är skittråkigt. Vad mer ska man säga, suckar han. 

Han framhåller att Vårby gård i grund och botten är ett bra område. 

– Det är fint här. Det finns bostäder och är nära naturen.

Samtidigt sticker han inte under stol med att det finns problem. 

– Det finns inga jobb. Ändå springer kids runt med Rolexklockor och massa prylar. Vi hade inte sånt när jag var liten, konstaterar han. 

Varnar för ryktesspridning

Områdespolisen Anders ser ut över folksamlingen. Han känner igen mönstret kring minnesceremonin från tidigare incidenter. 

– Man märker att det finns finns ett behov av att samlas, säger han. 

Tillsammans med kollegor har han tillbringat dagen på Vårbyskolan för att prata med elever och personal. 

Från polisens sida vill man både finnas till som stöd och förhindra ryktesspridning. För det pratas mycket. 

Varför fungerade inte övervakningskamerorna borta vid dansbanan? Hur kunde det ta så lång tid för ambulansen att anlända? Varför tar man inte fast skytten när alla redan vet vem det är? 

– Det kan bli farligt när sånt tar fart, oavsett om det är sant eller inte, säger han. 

Oron i luften går nästan att ta på, men Anders menar att området är säkrat. 

– Det finns så mycket polis på plats. Förhoppningsvis kan det ge folk här ro att sörja, utan att behöva kolla sig över axeln.

”Kommer bli kaos”

Vad ska hända nu i Vårby gård? 

– Det kommer bli kaos, säger en tjej. 

Gruppen som samlats börjar skingras. Någon måste hinna hem och äta innan minnesceremonin tar vid. 

Jag har känt honom sedan han var liten, han var väldigt omtyckt.

Man ser till att alla har någon att gå med.

– Jag vågar inte röra mig själv i området nu, säger en annan. 

Snart ska de ta farväl av sin vän. 

Sin skolkamrat. 

Sin granne. 

– Jag har känt honom sedan han var liten, han var väldigt omtyckt. Vi hejade bara tio minuter innan han sköts, berättar en kvinna och ser ut över fotbollsplanen. 

Sen säger hon lågt: 

– Mitt på ljusa dan.