– De här valet visar att det finns ett utrymme för en feministisk, grön och Madrid-nära politik och dessutom stor marginal att växa, sade hon i sitt tal där hon stod som både vinnare och förlorare.

För resten av Madrid-vänstern var nämligen regionvalet en katastrof. Högerkandidaten Isabel Díaz Ayuso (PP) vann en jordskredsseger och kommer att regera ensam med stöd av högerextrema Vox. Socialdemokratiska PSOE gjorde sitt sämsta regionval någonsin. Fram tills nu har de suttit stadigt som största oppositionsparti men puttades alltså ned till nummer tre till förmån för Mónica García Gómez och Más Madrid.

Vänsterpartiet Unidas Podemos ledare Pablo Iglesias lämnade nyligen sin post som Spaniens vice-premiärminister för att kandidera i Madrid och på så vis ”stoppa fascismens framfart”. Partiet låg illa till enligt opinionsundersökningarna och på torgmöten använde han det antifascistiska slagordet från spanska inbördeskriget, ¡No pasarán!. Som kampanjslogan användes det lite mer lågmälda ”Låt majoriteten tala.”

Men efter att väljarna hade talat via valurnorna – med ett rekordhögt valdeltagande på 76,45 procent– stod det klart att Pablo Iglesias fick färre platser i regionparlamentet än högerextrema Vox. Det blev ett så stort nederlag att Pablo Iglesias dagen efter meddelade att han slutar med politik helt och hållet.

Podemos-utbrytare

Mónica García Gómez och hennes parti Más Madrid (MM) blev vänsterns enda vinnare. De fick lika många platser i parlamentet som socialdemokratiska PSOE (24)  – och dessutom tusentals fler röster.

För bara ett par år sedan satt hon som ledamot i Madrids parlament som representant för Pablo Iglesias parti Podemos. Det var i samband med splittringen mellan ledaren Pablo Iglesias och hans tidigare närmsta allierade, Iñigo Errejón som Más Madrid bildades, till vilket Mónica García snabbt anslöt som en av frontfigurerna.

Pablo Iglesias försökte i mars övertyga Más Madrid att göra gemensam sak och att ställa upp med samma lista. Men han ville inte automatiskt stötta García som förstekandidat. I en intervju med tidningen El Intermedio meddelade han att han inte hade några som helst problem att vara nummer två på listan men bara om detta beslutades genom primärval.

– Vill de inskrivna se Mónica García som huvudkandidat så är jag glad för det, fortsatte han.

Utan att nämna Pablo Iglesias vid namn publicerade Mónica García snabbt en video som svar på hans invit.

– Jag har varit politiskt aktiv i Madrid de senaste 10 åren.Vi har lyckats bromsa privatiseringen av sjukvården. Under de tuffaste månaderna i mitt liv har jag jobbat på intensivvårdsavdelningen på 12 Oktober-sjukhuset, som jag ser som mitt andra hem. Hela det här året har jag jobbat i stenhård opposition mot Ayusos nedmontering av sjukvården.

Hon ler mot kameran men talar med förnärmad och stolt ton.

– Madrid är inte en Netflix-serie som började förra veckan när valet utlystes. Vi kvinnor är trötta på att göra skitgörat och sedan bli ombedda att flytta på oss när de historiska ögonblicken kommer.

Iñigo Errejón retweetade videon med en kommentar om att “feminismen har lärt oss att vi inte alltid måste vara huvudpersoner så idag hejar vi på” – med länk till Mónica Garcías twitterkonto.

Historisk vinst över PSOE

När valresultatet trillade in var Mónica García den enda kandidaten från vänsterblocket som log stort. Resultatet var långt ifrån det önskade. Hon ville att den autonoma regionen Madrid skulle få en regionpresident från vänster efter 26 års högerstyre. Men det var en historisk seger att bli andra största parti – med fler röster än socialdemokraterna. Detta har varit Podemos mål sedan partiet bildades men det blev ett utbrytarparti som lyckades.

– Det här är början på ett politiskt alternativ för framtiden som jag åtar mig att skapa från och med nu. Jag är övertygad om att vi kommer att bli fler och bättre för var dag som går, fortsatte Mónica García sitt tal på valkvällen, flankerad av bland andra Iñigo Errejón.

En av hennes absoluta huvudfrågor är sjukvården. Att hon, precis som hon underströk i sitt videosvar till Pablo Iglesias, själv är narkosläkare och jobbade under några av de värsta månaderna av pandemin har gett henne trovärdighet i kritiken av Madrids privatiseringspolitik. Där utmärker sig bland annat ett bygge av det halvprivata storsjukhuset Zendal som vid flera tillfällen har sprängt budgeten hämtade ur skattemedel, i likhet med svenska projektet Nya Karolinska.

Hennes andra två huvudfrågor är feminismen och klimatet – men dessa delas av resten av vänstern. Skillnaden är att MM har gemensam lista med Spaniens enda renodlat gröna parti, Equo som sitter i EU-parlamentets gröna grupp.

Optimismen är slående men så är även splittringen inom vänstern vid sidan av en jublande traditionell höger som har lyckats samla liberala väljare i samma parti och hand i hand med extremhögern. Det är inte alls säkert att resten av vänstern sluter upp bakom segraren, snarare troligt att var och en försöker återvinna sin egen dominans.

För väljare nationellt är det svårt att se skillnad på vänsterpartierna, vilket lägger allt fokus på enskilda kandidater.

Kanske har det betydelse, kanske inte, men faktum är att alla segrarkandidater i Madrid det här valet var kvinnor medan alla förlorare var män.