Fjärilarna utmanar Tiktok när biologen visar barnen naturen

Väl i Bergshamra går vi bara några minuter från tunnelbanan, till några mindre dammar, för att leta land- och vattenlevande smådjur. Didrik har förberett en bingo, att barnen får kryss för de djur de hittar.

Vi börjar med vattendjuren. I de 16 bingorutorna står sådant som trollslända, trollsländelarv, gräsand, spindel, dykarbagge, skräddare och flickslända. Alla får vattenhåvar som de ska försöka fånga smådjuren med, fast ingen vet riktigt vad vi letar efter. Vi får veta att skräddare har 6 ben (som alla insekter), men när de går på vattnet ser det bara ut som de har fyra, de två längst fram används mest för att fånga mat. Och att vi inte letar efter spindlar på land, utan de som går på vattnet.

Malcolm bryter in:

– Men hur är det med myror, kan de simma?

Didrik förklarar att myror inte simmar i vattnet, utan går på ytan. 

Han blir glad över frågan om just myror, ett djur som han intresserat sig särskilt för det senaste året. Han har åkt kors och tvärs över landet i jakt på ovanliga arter, tillsammans med en kompis som delar intresset. De har vänt på otaliga stenar och sett så många som 65 olika arter av myror. 

– Vi har några svin-ovanliga kvar att hitta. Det tar sin tid, ni vill inte veta hur många stenar jag vänt på den här sommaren. Myror är ganska svåra att artbestämma, man måste kolla noga med lupp, titta på deras mustasch och hur håriga de är, för att se skillnaden.

Det blir roligare och roligare om du kan mer om en art, förklarar Didrik. Och tillägger att inte heller spindlarna kan simma, de går på vatten. Troligast är att vi få syn på en kärrspindel, som är brun och har ränder på sidan. 

– Kan djuren här vara farliga, undrar Romario.

– Inte farliga, ler Didrik. Men ryggsimmare sticks ibland.

Vågar vi lämna bryggan?

Barnen tar sig an uppgiften med viss tvekan. Ska de lämna bryggan och stigen? Kan de bli blöta om skorna, är det verkligen okej?

Till en början vill det sig inte riktigt, de rör håvarna på ytan. Didrik bryter in och visar:

– Om du rör håven vid ytan en bit ut fångar du inte mycket. Det är bättre att hålla sig nära kanten och köra håven, med kraft, upp och ner.

Barnen sprider ut sig och försöker igen.

Snart hittar de en flicksländelarv, närmare ett par centimeter stor. Didrik förklarar att många vattenlevande insekter, till exempel dykarskalbaggar och nattsländor, har ”typ polaroidbrillor fast tvärtom”, så att vattensamlingar lyser för dem när de ser vatten. Men det gäller inte flicksländelarver, de bor ju redan nere i vattnet. 

Flicksländelarven är stor, den kommer snart att bli en flickslända.

Det mesta som hamnar i håvarna är pyttesmå vattenloppor.

– Vad är grejen med dem, undrar Hailey.

– De är perfabra mat för andra grejer, svarar Didrik.

Romario hojtar till:

– Jag har något nytt!

Men innan Didrik hinner fram utbrister han:

– What! Den flög iväg.

Caitlyn ropar:

– Hallå! Jag har hittat tre nya grejer!

En av dem visar sig vara en liten ryggsimmare. Didrik lyfter upp den försiktigt, förklarar att han håller den så att den inte kan bitas och berättar att den kallas ryggsimmare just för att den simmar på rygg, till skillnad från buksimmare, som simmar på mage. Han berättar att den har en liten snabel ”som de sticker in som ett festissugrör i insekter och suger ur dem”. 

Dessutom har Caitlyn funnit en harkrankslarv, som tydligen har ett coolare namn på engelska, ”leatherjacket”, ett djur som bor i våtmarker eller fuktig jord.

Barnen byter så småningom till håvar för gräs och luft. Hailey fångar genast en nyckelpiga, vilket hon tycker är spännande och fortsätter leta efter fler.

– Den du hittat är en sjuprickig nyckelpiga. Den har varit den vanligaste av de cirka 60 olika arterna av nyckelpigor i Sverige, men nu finns en invasiv art som tar över mer och mer, berättar Didrik.

Troligtvis beror det på att den importerats i jordbruket för att bekämpa ohyra. Vad det innebär på sikt för andra arter är för tidigt att säga, men invasiva arter kan leda till problem för den biologiska mångfalden

Fjärilar och trollsländor

Vi tar en paus, äter melon och ser plötsligt både fjärilar och trollsländor. Caitlyn vill inte sluta leta, hon fortsätter långt efter att de andra tröttnat. Flera gånger fångar hon fjärilar och Didrik visar hur hon ska vända håven för att få dem att inte flyga iväg.

Vi slår oss ner på en brygga för att prata mer om naturen. Bryter av då och då när Caitlyn vill veta vad hon fångat.

– Det här är ett ängsstinkfly, den suger bara på växter. Den luktar inte så gott, är släkt med bärfisen.

Didrik Vanhoenacker upplever att det liksom inte är möjligt att tröttna på naturen.

– Det finns så mycket att upptäcka, inte minst om småkryp och svamp. Du kan lära dig hur mycket som helst och ha hur mycket som helst kvar att lära sig. Hela tiden ser du fåglar och trollsländor, när du väl intresserat dig är det fascinerande var man hittar vad. Det är en skön känsla när du befinner dig i en naturtyp och tänker ”här borde det finnas stjärtmesar”, och så plötsligt ser du en. Det blir fler pixlar i naturen ju mer man lär sig.

Roligt med lek och utmaning

Didrik är ingen tävlingsmänniska, bryr sig egentligen inte om vem bland vännerna som sett flest arter. Däremot tycker han att det är roligt att sätta upp utmaningar, som en bingo eller en annan lek, för att det skärper ditt fokus.

– Du såg själv nyss, vi gav oss inte förrän vi hittat en spindel som går på vatten, utan den hade vi inte fått bingo.

Han passar på att förklara att det där med att spindlar bara går på vatten är en sanning med modifikation, för kärrspindlar kan faktiskt dyka ner under ytan också ibland. För att gömma sig eller fånga småkryp eller till och med fiskyngel.

Förra året hade han en ”birdstreak” tillsammans med sin yngsta dotter och ett femtontal kompisar. Leken gick ut på att de varannan dag under ett års tid skulle se en ny fågelart. Den som inte gjorde det åkte ur leken.

– Vi var fem som klarade det. Men dottern var inte en av oss, fast hon var rejält engagerad och höll ut i ett halvår. Men hon var ju tvungen att vara i skolan hela dagarna, så det begränsade såklart i januari–februari när det blev mörkt så tidigt.

Framöver är Didrik sugen på att både lära sig mer om spindlar och svampar.

– Jag kan lite, men det finns så galet mycket svampar att upptäcka, vissa pluttesmå. Visst är det fascinerande med fåglar eller däggdjur, men är du hängiven tar det snabbt slut på nya arter att upptäcka i Sverige. Tar du dig an insekter eller svamp finns hur mycket som helst. Det handlar inte bara om att det är en kick att hitta en du aldrig tidigare sett, det är fascinerande att förstå deras olika livscykler. Coolast är kanske olika parasiter, svävflugor på sandbin, eller sugmaskar i bärnstenssnäckor.

Barnen får något mer

I alla år har Didrik Vanhoenacker sett till att så ofta som möjligt ta med sig sina barn ut i naturen. Han förklarar att de nog lägger lika mycket tid sociala medier som alla andra barn, men att det känns skönt att veta att de dessutom fått något mer.

Hur får man sina barn att vilja vara i naturen?

– Man får försöka se till att det blir kul. Alla mina barn har gillat att tälta, laga mat ute och göra upp eld. Man kan hitta på enkla tävlingar. Men ett av mina barn hatar både spindlar och fåglar, så kan det vara…

Det är ju lätt för dig att göra naturen spännande för barn, eftersom du kan svara på alla deras frågor. Men den som inte har kunskapen och vill ta sig ut med barn, hur kan den tänka för att få dem att vilja släppa skärmarna för en annan upplevelse?

– Jag tycker att det är bra att sova ute. I tält eller vindskydd. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. I vår familj har vi kört hårt med att om barnen upptäcker tio coola arter så får de glass. Jag sätter ribban för vad som ”är en cool art” – en glassart – säger han och skrattar.

Var startar nybörjaren?

Nu kommer Caitlyn tillbaka med nya fynd i håven. Den här gången är det en liten harkrank. Varje gång barnen hittar något, kan Didrik se vad det är. Så hur lär man sig att känna igen arter, var startar den som är nybörjare?

– Visa intresse så lär du dig lite taget. Man kan börja med enkla grupper, som till exempel vanliga blommor eller fåglarna runt huset. Sedan kan du gå till en fågelsjö, som Råstasjön i Stockholm, där kommer man så nära fåglarna att man inte behöver en tubkikare. Dagfjärilar är också en tacksam grupp att ta sig an, de är snygga och ser olika ut. Att fotografera kan vara en metod för att lära sig.

Blir det roligare att vara i naturen om man kan mer om djur- och växtliv?

– Ja, det blir mer högupplöst! Det är som att om man kan lite, har man en pixling tjock-teve. Ju mer man lär sig, desto mer blir det en stor HD-teve. Du ser massor med detaljer överallt. Ge mig en halvtimme här så har jag garanterat sett ett hundratal arter.

Caitlyn är tillbaka med håven och deklarerar glatt:

– Nu har jag massor!

I håven har hon bland annat en gräshoppa, ett ängsstinkfly och en nyckelpigelarv.

Didrik passar på att säga att det inte behöver vara så svårt att ge sig ut i naturen, du behöver inte ta dig till speciella platser, som naturreservat eller fågelsjöar. Några minuter utanför en förorts centrum kan räcka gott.

– Hur många trollsländor har vi sett idag? Fem? Brun mosaikslända, blågrön mosaikslända, fyrfläckad trollslända, större sjötrollslända, tegelröd ängstrollslända. Och vi är ett stenkast från Bergshamra centrum.

Caitlyn vill ha en uppgift. Vad ska hon leta efter?

– Flickslända, svarar Didrik. Han tar upp mobilen och visar en bild. Förklarar att den flyger ganska långsamt, så den brukar vara möjlig att fånga.

Arter rör sig norrut

För en person som vistas mycket i naturen går det inte att blunda för klimatkrisens konsekvenser. Det Didrik Vanhoenacker framför allt märker av är att arter rör sig norrut. 

– En del arter som tidigare haft svårt att etablera sig ser vi mer av nu, som som sälgskimmerfjäril, kartfjäril eller ägretthäger. Det är svårare att märka negativa förändringar. Så länge arter inte är helt borta är det svårt för en naturmänniska att faktiskt reagera. Hur mycket humlor ser man? På 20 års sikt kanske de har minskat, vilket kan ha med klimatkrisen att göra men framför allt beror det på habitatförändringar i jord- och skogsbruket. Idag är habitatförstörelsen från jord- och skogsbruk fortfarande en betydligt större faktor för artförändringar än klimatkrisen. 

Didrik Vanhoenacker förklarar att det handlar om att många arter får problem när skogen brukas intensivt.

– I en planterad skog hittar man inte lika mycket svampar och lavar som i en gammelskog. Ironiskt nästan, att en hel del skog har skyddats av friluftsskäl, vilket betyder att man runt storstäderna finner riktigt gammal skog. Jag hittar i min närhet ibland ovanliga arter som rosenticka och ullticka, som förknippas med gammelskog. Här finns död ved i skogen, som de behöver.

Stolt över aktivismen

I sin ungdom var Didrik aktiv i Fältbiologerna, en natur- och miljöorganisation för unga som på 1990-talet var en stor rörelse och en stark röst i klimat- och miljöfrågor. Han deltog i en rad utomparlamentariska aktioner, vilket han ser tillbaka på med stolthet.

– Jag var med om att både planera och genomföra aktioner, där det fanns en klurig och medial tvist, vi försökte hitta lite kul sätt att belysa problemet på. För att sätta ljuset på flygets orimliga klimatutsläpp genomförde vi ”en flygplanskapning”, vi sågade itu ett flygplan av papp på Arlanda. Jag tycker att det är viktigt, i aktivismen, att det finns en tydlig koppling till det man vill påverka och en knorr som gör det lätt att få viss sympati från de som inte redan är invigda.

När du som biolog ser på samtiden – vad är viktigast att förändra?

– Ett: Att få ner klimatutsläppen snabbare i Sverige, och globalt också såklart! Att det går långsamt globalt är ingen anledning att skynda långsammare här. Det är superprio på det! Det andra är att skydda gammal skog. Där är det såpass lite gammal skog kvar och det känns så synd om den ska huggas bort för att man inte hinner bilda reservat. Att arter rödlistas är ett viktigt redskap, men det som verkligen behövs på längre sikt är att bevara ekosystemet gammal skog, det är ett världsarv.

”Fullständigt lycklig”

Så småningom känner sig även Caitlyn klar med håven och ansluter till de andra ungdomarna, som tagit fram sina mobiltelefoner. De konstaterar att de haft en bra dag i naturen. Men när jag vågar mig på att ställa frågan om det varit roligare än att kolla appar som Tiktok och Youtube, frågar någon försiktigt:

– Kan man svara ärligt? Nej.

De andra nickar. Didrik skrattar, han hade inte förväntat sig annat.

Några dagar efter naturdagen med Didrik träffar jag på Caitlyns pappa, som tackar för att hon fick vara med.

– Vet du, hon har varit fullständigt lycklig i flera dagar. Och jag vet inte hur många gånger hon berättat att hon kom på en så klurig fråga att biologen inte riktigt kunde svara.