– Under min tid i hemtjänsten gjorde jag anteckningar, skrev ner saker ibland efter arbetspassen. När jag senare började på sjuksköterskeutbildningen tog jag fram anteckningarna igen och började skriva poesi utifrån dem, berättar Elliot Baron.

Det resulterade i hans debutbok ”Vi kommer med hjärta till dig” (It-lit förlag), som beskriver villkoren för äldre och personal inom den privata hemtjänsten; löpande band-arbete, effektiviseringshets, stress – men också ömhet, personliga möten och mänsklig värme.

– Första gången jag bytte en blöja eller matade någon var det väldigt omtumlande och läskigt. Hemtjänsten är också speciell på det sättet att man kommer hem till folk och låser upp dörren själv, för de flesta kan inte öppna på egen hand. Men jag gillade att jobba där, det är fint med alla möten och personliga tillhörigheter, varmare på något sätt. Sjukhusmiljön är mycket mer steril och opersonlig.

Elliot Baron har i en tidigare intervju med Arbetaren beskrivit arbetet inom hemtjänsten såhär: ”De anställda tilldelades smartphones som håller koll på allt. Ingen tid över att förspilla. Det finns alltid något som räknar resultaten. En chef långt från golvet men nära till siffror. Det var ju som en extrem form av New Public Management där allt mäts och beräknas in i minsta detalj. Max 15 minuter för ett blöjbyte och sedan iväg igen, även om de ofta bad oss stanna kvar en stund.”

Vad gör det med dig som människa och vård­arbetare, att tvingas underkasta dig det där?

– Det är sorgligt på många sätt. Men det hemska är att man blir van vid det. Man blir avstängd, liksom robotiserad, av att jobba på ett minutschema istället för att låta patientens behov styra. 

Tillsammans med sina kollegor i hemtjänsten tog han facklig strid mot de smartphones som de tvingades använda.

– Vi som jobbade ville inte ha dem, men det var Stockholms stad som hade infört dem, vilket tvingade alla företag som hade avtal med Stockholms stad att använda dem. Så istället för att ha en direkt konflikt med vår arbetsgivare blev det som en konflikt med tre parter. Vi fick medial uppmärksamhet och hade både strejk och lockout, men vi vann inte den striden.

Idag jobbar Elliot Baron som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning på Danderyds sjukhus norr om Stockholm. Det är parallellt med arbetet där som den nya diktsamlingen ”Journal” (It-lit) har vuxit fram. På över trehundra sidor skildras ett maskineri som drivs av sjukdom och omvårdnad.

Du har sagt att dina böcker inte ska ses som debattinlägg i frågan om svensk sjukvård, men arbetsvillkoren inom vården lyser igenom både i din förra och din nya bok. Hur skulle du beskriva arbetet på sjukhuset i jämförelse med hemtjänsten?

– Stressen att försöka hinna med alla arbetsuppgifter finns på båda ställena. Sedan är jobbet i hemtjänsten ganska ensamt, ibland är man två, men ofta arbetar man helt själv. På sjukhuset är det däremot folk överallt, man är en kugge i hjulet, det går snabbare och patientmötena är fler och kortare. Jag tycker det finns en slags poetisk potential i det snabba, fragmentariska flödet på stora sjukhus. Det har inspirerat mig när jag har skrivit.

I diktsamlingen ”Journal” börjar varje sida med ett diagnos-ord och sedan kommer några få meningar, som ögonblicksbilder eller minnen, korta avsnitt eller kapitel i den prosapoetiska rapporten från sjukhusgolvet. En av dem lyder: ”Det är en lättnad att byta om.”

Vad betyder det för dig, att byta om innan eller efter ett arbetspass?

– Det handlar på något sätt om att komma bort från det privata, att bli en del i mängden, att vi alla har likadana kläder – jag har alltid trivts bra med det där anonyma. Det är också en lättnad att jag inte behöver göra massa individuella val, vi jobbar ju mer systematiserat, säger Elliot Baron.

– Jag tycker också vårdarbete kan vara jag-upplösande på något sätt, att omvårdnad ofta handlar om att agera kropp åt en annan kropp som av olika anledningar inte klarar sig själv. Mina arbetsuppgifter påminner om kroppsfunktioner; att vara levande stöd vid förflyttningar, hjälpa till med lägesändringar i sängen eller ge läkemedel som reglerar hjärtfrekvensen.

I en av dikterna ska en man precis få narkos för att bli kopplad till en respirator när han plötsligt säger åt alla att vänta. Han vill be en bön innan han sövs. Det är en fin bild av ett Sverige där alla inte är ateister och en del faktiskt vill be om Guds beskydd innan en medicinsk intervention.

Har det varit viktigt för dig att föra in ett slags samhällsperspektiv i dina dikter?

– Ja, vården speglar ju resten av samhället. Det uppstår hela tiden situationer där jag blir påmind om det. Som man kan jag till exempel inte göra blöjbyten eller intimtvätt på en troende, muslimsk kvinna. Då får jag be någon kvinnlig kollega utföra det istället. Men det kan också handla om unga tjejer eller killar som tycker att det är känsligt att någon sjuksköterska av motsatt kön sätter en kateter på dem, då hjälps vi i personalen åt att lösa det. 

I egenskap av manlig sjuksköterska bryter du lite mot normen – jag tänker på de traditionella hierarkierna på sjukhus där de flesta män är läkare och de flesta kvinnor är sjuksköterskor, vårdbiträden eller undersköterskor.

– Ja, jag påminns ofta om att jag är i minoritet som manlig sjuksköterska, både i patientmöten och bland personal.

– Ibland blir jag misstagen för att vara läkare, framförallt bland äldre patienter som är vana vid att män är doktorer och kvinnor är sjuksköterskor. Det har hänt att vi har skojat om det, till exempel om läkarna har väldigt ont om tid och det är någon patient som är lite besvärlig – då har mina kvinnliga kollegor skämtat och sagt ”nu får du sätta på dig läkarskylten och be patienten sluta med det där, då kommer de lyssna”. Alltså för att jag är man. Sedan tjänar manliga sjuksköterskor generellt mer än kvinnliga sjuksköterskor, ”kuktillägget” som det ironiskt kallas.

I sin diktsamling ”Journal” har Elliot Baron anonymiserat patienterna han skriver om, men jag undrar ändå om han har funderat på det etiska och moraliska ställningstagandet att använda dem som material.

– Jo, det har jag tänkt på det. Men många av patientscenerna i min bok är inte rakt av saker jag har varit med om, alltså verkliga händelser som jag bara återger. Om jag beskriver hur jag suger slem på en person med andningssvårigheter så är det inte bara en specifik person jag har gjort det på, utan hundratals. Men visst är det intressant ur ett etiskt perspektiv, jag har bollat det här lite med förlaget och de sa att det rent juridiskt inte finns några problem eftersom jag anonymiserar alla personer jag skriver om. Det går inte att identifiera någon.

I många av dina dikter skrivs människans exi­stentiella villkor och sjukhusets praktikali­teter fram. Som i den här: 

”Han frågar vad som händer när man dör. Jag svarar inte att vi tar hand om kroppen genom att följa en checklista med arbets­uppgifter.”

– Ja, det är intressant hur man tar hand om döda kroppar, även ur ett historiskt perspektiv. De där checklistorna är väldigt spännande att läsa, i slutet av checklistan står det att den avlidnes ansikte inte ska plattas till av det spända lakanet eftersom en tillplattad näsa förblir tillplattad.

– Jag tänker mycket på livet och döden eftersom jag jobbar med det hela tiden. Första gången jag fick ringa och lämna dödsbesked till anhöriga var det svårt såklart, men konstigt nog vänjer man sig även vid det. Det sorgligaste är när det är unga människor som dör, säger Elliot Baron och får ett allvar i blicken.

Men det finns även stunder av ljus och hopp i hans yrke.

– Det är också väldigt berörande när människor faktiskt överlever. Under pan­demin fanns det patienter som vårdades i flera månader på min avdelning, och när vissa av dem – som hade jättedålig prognos – ändå överlevde blev jag väldigt rörd och glad. När man är svårt sjuk är man så mycket bara kropp, men när man börjar tillfriskna är det som att jaget och personligheten i människan kommer tillbaka, det är hoppfullt.