Utspelen väckte frågor som sträckte sig till den svenska socialdemokratins existensberättigande. ”När Ebba Busch är Sveriges enda sosse”, suckade Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson. "Herregud, tänk om högern gör det jag arbetat för hela mitt liv”, oroade sig Daniel Suhonen, Katalys och Reformisterna, i samma tidning.

Det var hans tankesmedja som tog Clara E Mattei till Sverige. Som kritiker av åtstramningspolitik bjöds hon in för att skänka internationell stjärnglans till Socialistiskt forum när det gick av stapeln i ABF-huset.

Och ungefär samtidigt vände alltså den svenska högern i fråga om finanspolitiska svångremmar. Eller gjorde de det? 

Men först behöver ”Kapitalets ordning” få en kort presentation.

Clara Mattei är en italiensk ekonom som bor och verkar vid New School of Social Research i New York.

Bild: Carlos Zaya

Kapitalismen nära döden

Boken som gjorde Clara E Mattei till ett namn skulle kunna beskrivas som en biografi över åtstramningspolitik med inslag av krim – i den här historien avslöjas förtäckta brottslingar. Nationalekonomen är kritisk till snäva definitioner av suntförnuftiga åtgärder för att få en krisande ekonomi i balans. För henne är åtstramning i högsta grad ett politiskt verktyg som har väldigt lite att göra med ekonomisk skötsel. Den består av tre delar. Finanspolitik som skär ned på välfärden och ett skattesystem till förmån för kapitalägare. Penningpolitik som höjer räntorna när arbetare blir för kaxiga; ekonomin kyls ned, arbetslösheten ökar – och så gör även konkurrensen arbetare emellan. Slutligen, industripolitik, där staten säljer ut det offentliga, varpå privata arbetsgivare tar över och gör vinst genom att exploatera sina anställda. 

Som en treudd sätts det här in mot arbetare närhelst de lyckas stärka sin position på arbetsmarknaden.

För att visa att åtstramning utgör själva grunden för vårt rådande ekonomiska system tar ”Kapitalets ordning” oss till en ofta förbisedd period i den ekonomiska historien – mellankrigstiden. 

”Ordningen återställd”

1919 är ett nyckelår, anser Clara E Mattei, som ekonomer som inte delar hennes marxistiska övertygelse valt att bortse från. Under kriget visade sig den fria marknaden vara rätt värdelös. För att säkra tillgången på nödvändiga råvaror, krigsmateriel och återuppbyggnaden av samhället tog staten kontroll över produktionsapparaten. Den gjorde sig fri från kraven på en återhållsam budget och höga räntor för att försvara sina valutor. Vinsterna begränsades, arbetare pressades – och började känna socialistisk glöd. De såg att det var möjligt med alternativa sätt att organisera produktion och fördela vinsterna. De började organisera sig för att stärka sin makt.

Men det gjorde även maktens ekonomer. 1919 och 1922 höll de två internationella konferenser i Bryssel respektive Genua, milstenar i framväxten av den första världsomspännande åtstramningsagendan. Med hjälp av bortglömda historiska källor och med fokus på Italien och Storbritannien visar Clara E Mattei hur deltagare åkte hem och hjälpte till att införa de nya rönen i sina hemländer, även när det krävde samarbete med fascister – allt för att krossa arbetares kamp.

– Så var den kapitalistiska ordningen återställd, säger hon.

Svångrem då och nu

Hon började skriva boken för över tio år sedan i samband med den europeiska skuldkrisen när begrepp som åtstramning och trojka var på var mans läpp. Men den kommer ut vid ett inte mindre lämpligt tillfälle, anser hon.

Åtstramningar är en del av nästan varje historiskt ögonblick.

– När du undersöker kapitalismens historia inser du att åtstramningar är en del av nästan varje historiskt ögonblick, skämtar Clara E Mattei.

Ett sekel senare råder svångremspolitik i såväl Italien som Storbritannien, men mycket tyder på att det är rätt sätt att beskriva även Sverige.

– För de så kallade Demokraterna i USA är det ett favoritargument att påstå att kapitalismen kan samexistera med en välfärdsstat genom att peka mot Sverige. Men under mitt besök här har jag förstått att åtstramning har spelat en viktig roll i att rusta ned människors välmående sedan 90-talet, säger hon med hänvisning till slopade skatter på fastigheter, förmögenheter, arv och gåvor samtidigt som systemet tillåter för vinster i välfärden som enda land i världen. 

När inflationen ska bekämpas så sker det vidare genom att Riksbanken höjer styrräntorna: det är hushållen som ska se sin köpkraft urholkas, trots varningar att det i själva verket är övervinster som eldar på inflationen. Förvisso har arbetslösheten i Sverige ännu inte stigit men det verkar vara upplagt för våren 2024.

Det är en dålig tid för den som inte har pengar, men Clara E Mattei säger att det går att ta vara på tillfället.

Samtalet om inflation handlar tyvärr aldrig om klasskamp. 

– Om folk förstår vad som står på spel. Samtalet om inflation handlar tyvärr aldrig om klasskamp. Det framställs som något neutralt som behöver lösas genom räntehöjningar och som i slutändan kommer att gynna arbetare. Det är tydligt att det inte är fallet. Arbetare förlorar på inflation om deras löner inte ökar i samma takt. Däremot kan inflation få dem att mobilisera sig. 

Men i Sverige har de stora protesterna uteblivit. Det är kanske inte så konstigt att folk känner apati med tanke på att det största vänsterpartiet, Socialdemokraterna, ser det som en hederssak att stå för överskottsmålet. Många verkar inte lita på att det går att flytta fram positionerna på facklig och politisk väg. När jag läser tidningar eller inlägg i sociala medier får jag intryck att människor snarare än klasskamp drömmer om att bli finansiellt oberoende genom att investera på börsen, eller genom att göra karriär på de svenska enhörningarna som Spotify och Klarna. 

– Det är därför det är så intressant att studera åtstramning. Våra hjärnor har formaterats på ett sätt som gör att vi skäms över att vara arbetare. Allt vi vill är att likna den framgångsrika och dygdiga entreprenören. Han som spelar huvudrollen i det neoklassiska ekonomiska ramverket. Istället för att ifrågasätta klassrelationer som sådana vill folk bara skifta från att vara arbetare till att bli en kapitalist. Ekonomisk teori säger att vi alla är individer. Så vi tror att om vi bara är bra kan vi lyckas göra det skiftet och sedan bli de som ligger i toppen. Det förtjänar vi. Men det här är tyvärr väldigt närsynt eftersom de som är överst bara kan vara där eftersom andra människor finns på botten. Kanske är det inte du, utan det är din kusin eller din granne eller vem det nu är som blir den utnyttjade. 

– Om du jobbar på Spotify tror du kanske att du är välbetald och framgångsrik. Du vill inte tänka på dig själv som en arbetare, men du är faktiskt fortfarande en arbetare och faktiskt en som är väldigt utsatt om du inte är fackligt ansluten. Du kan få sparken närhelst företaget inte går bra. Så du slipper inte undan. Inte ens om du försöker leva på kapital, så är du fortfarande på ett sätt beroende av att marknaden går bra. Så det är en fälla i vilket fall.

Berättelsen om entreprenören är väldigt kraftfull. 

– Berättelsen om entreprenören är väldigt kraftfull. Den har funnits där så länge att folk i slutändan har internaliserat den och har blivit ganska avpolitiserade. Det är lätt att tycka att det är gammaldags att tänka på fackföreningar.

– Varför ska vi tänka i termer av klass? Jag är en individ och jag gör vad jag vill. Men jag tror att den svåra sanningen är att det inte är så verkligheten fungerar. Och till slut ser folk det. Det ser jag till exempel i USA. Mina elever är extremt mottagliga eftersom de ser systemets våld varje dag när de går på gatan i New York City.

– Särskilt i USA ser vi hur arbetare höjer sina röster mot åtstramning. Det är en period av aktiv klasskamp vilket är märkligt för USA är en plats där åtstramning har varit väldigt centralt sedan 70-talet. De har många framgångar, till och med de som inte är fackligt anslutna. De får bättre löner men också villkor och rätt till medbestämmande. Samtidigt har nästan 50 miljoner amerikaner lämnat sina jobb under 2022. ”The great resignation” är ett fenomen på riktigt och det skrämmer eliterna. Om folk vägrar jobba så undergräver det systemet. 

Verkligheten är att kapitalismen är väldigt sårbar.

– Det visar att systemet aldrig vinner en gång och för gott. Verkligheten är att kapitalismen är väldigt sårbar för det är en social relation som bygger på majoritetens underordning. Den är ständigt i rörelse och aldrig fixerad. Om majoriteten mobiliserar sig kan de vinna genom sitt numerära överläge. 

En annan sida av den indoktrinering du beskriver är att det är svårt att föreställa sig alternativ till den rådande ordningen. Finns det alternativ till kapitalismen? 

– Första steget är att förstå hur systemet funkar. När vi omvärderar vår förståelse av ekonomin så öppnar sig en hel värld av möjligheter. Kapitalismens historia är inget som lärs ut i skolan. Så det gäller att förstå att kapitalismen har en väldigt tydlig definition, som är att det är ett socialt och ekonomiskt system i vilket arbetsgivare använder privata produktionsmedel för att hyra arbetare och göra vinst. Vinst är motorn i det ekonomiska systemet och anledningen till investeringar. Det är väsensskilt från idén om att uppfylla människors behov, vilket är hur ekonomer säljer in marknaden som det bästa sättet att maximera konsumenters nytta.

Upplyser om eliterna

Som akademiker är det inte hennes roll att säga vad det är folk ska göra. Det är fel sätt att förstå politisk förändring, säger Clara E Mattei. 

– Det jag kan göra är att hjälpa människor förstå hur systemet fungerar. Om vi förstår hur eliterna verkar för att bevara det kan vi se sätt som vi själva kan agera på. 

– Men de exempel som finns i min bok kan inspirera. Vi kan utmana systemets grunder – genom att verka för allmänningar, som står i opposition till mer privat egendom och produktionsmedel.

– Ett annat sätt är direkt aktion på arbetsplatsen eller kooperativ produktion. Som Via Campesina, där bönder över hela världen organiserar sig för ett hållbart jordbruk där de själva äger och bestämmer om villkoren. Det är ett kraftfullt alternativ för det är också förenligt med miljöhänsyn vilket vårt ekonomiska system inte är och aldrig kommer att vara. den rådande ordningen är tänkt att instrumentalisera naturen, inte att skydda den.  

Däremot varnar Clara E Mattei för att klimatarbete kan vara bara ett annat sätt att organisera åtstramningspolitik, om den går ut på att stater slussar skattepengar till företag genom ”gröna” subventioner. I ljuset av hennes teorier framstår också Tidöregeringens initiativ till ”samhällsbygge” som åtstramning. Ebba Busch har nämligen redan aviserat att hon ser ett samarbete mellan ”staten och kapitalet” som vägen framåt. 

– När jag var i New York senast så träffade jag flera tunga investmentbolag, några av de som handhar pengar motsvarande 13 gånger Sveriges BNP. Jag vill att aktörer som de, plus enskilda bolag som vill gå in i Sverige, skulle kunna samverka med statligt kapital på ett annat sätt, berättade näringsministern för Aftonbladet. 

Undertiteln till ”Kapitalets ordning” är ”hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen”. I boken visar Clara E Mattei att betänkligheter inte stoppade liberala ekonomer från att samarbeta med Benito Mussolinis fascistiska regim – våld och tvång gjorde rent av att det blev lättare att införa deras rekommendationer. 

– Det händer gång på gång att auktoritära regimer välkomnas och applåderas av internationella eliter. 

Men är det också så att liberala regeringar banar väg för högerextremism? Kan man verkligen beskylla liberaler för extremhögerns växande stöd?

– Jag tycker att man kan säga det. På ett sätt är liberala politiker dubbelt skyldiga. När Giorgia Meloni först valdes till Italiens premiärminister visste inte den liberala eliten vad de skulle tänka om henne. Men nu gillar de henne väldigt mycket för hon är trogen åtstramningspolitik och inför den mycket skickligare än sina företrädare. Hon har tagit kål på sociala utgifter i Italien.

På ett sätt är liberala politiker dubbelt skyldiga.

– Men det finns även ett annat sätt på vilket liberaler är skyldiga. Åtstramningsagendan avväpnar människor men det gör dem också upprörda. De blir upprörda men saknar politisk styrka. De har blivit individualiserade, de har förlorat sitt klassmedvetande, de saknar materiella villkor för att kräva något. Det gör dem till enkla offer för narrativ om att lösningen är att hata de svagaste i samhället, det vill säga invandrare. Så ja, jag tycker att liberaler är ansvariga för att folk är upprörda. 

– Men när extremhögern kommer till makten, som Giorgia Meloni i Italien, så kommer den att ägna sig åt åtstramningar, trots alla påståenden om att de vill göra något för folket. Och liberaler applåderar dem så länge investerare ger dem höga betyg för privatiseringar och nedrustningen av välfärden. Och det är då folk ligger riktigt pyrt till. De har förlorat allt hopp i den politiska processen, vilket kapitalismen är okej med. Den behöver inte medborgare som bryr sig om och deltar i demokratin. De stör bara marknadens prioriteringar. 

En grundläggande oförenlighet mellan en väl fungerande kapitalistisk ekonomi och demokrati. 

Vi har val i Europa nästa år, valet till Europaparlamentet. Och… nu ser du arg ut?

– Europaparlamentet är enligt mig ett praktexempel på hur man berövar folk suveränitet. Det är en fars. Och ett exempel, tycker jag, på det jag pratar om i boken, att det i slutändan finns en grundläggande oförenlighet mellan en väl fungerande kapitalistisk ekonomi och demokrati. Så även om man inte går den fascistiska vägen, vilket är ett mycket effektivt sätt att genomföra åtstramningar, är det så att liberala demokratier har utvecklats för att anpassa sig till åtstramningspolitikens prioriteringar. Och jag tror att EU per definition är det bästa exemplet på det. Den oberoende centralbanken drivs självständigt. Människor, politiska partier har absolut ingenting att säga till om. Samtidigt finns det ett Europaparlament som absolut inte räknas. Det som spelar roll är vad ECB gör och Europaparlamentet är där för att ge ett sken av demokrati. 

– Samtidigt är det hemskt att se alla dessa misslyckade vänstermänniskor i Italien och att allt de bryr sig om är att bli invalda i Europaparlamentet så att de kan tjäna massor av pengar. Jag ser aldrig att de representerar människorna som valde dem. Och det är verkligen den systemiska korruptionen i vårt konstitutionella system som tillåter denna fullständiga avskildhet mellan de som sitter där och inte räknas men får en massa pengar och så resten. Det är mycket sorgligt. Jag tycker inte ens att det är ett demokratiskt val.

Kommer du att rösta?

– Jag vet inte. Jag har inte någon att rösta på i Italien. Den italienska vänstern är i väldigt dålig form. Här, åtminstone, finns det vänsterpartier. Vi har inte ens det.

Thomas Piketty driver en kampanj för att införa en europeisk förmögenhetsskatt för superrika. Är det en bra idé?

– Det är definitivt en bra idé men en som kräver politisk kraft. Så det kommer faktiskt bara att implementeras om någonsin om det verkligen kommer mycket stark press från mobiliserade människor. Det kräver en riktigt stark rörelse på europeisk nivå som jag egentligen inte ser så mycket nu. Kapitalister är väldigt välorganiserade och lobbar mot all sådan politik. I Italien kunde vi inte ens lägga ut en skatt på bankernas supervinster på bankerna. Men det är alltid bra att mobilisera och att göra människor medvetna om vår nuvarande situation och EU:s roll i det. Varje bra idé som handlar om social omfördelning är gynnsam.