Rapparen om filminspelningen som fick honom att ta ett återfall efter sex års nykterhet. 

Det är med läkare som med idiotiska chefer: en kamp omöjlig att vinna.

Man kan bli tårögd för mindre. Får sånt här finnas?

Gensaxen kan bli verktyget som klipper bort våra ångestskapande barndomsminnen.

Om vi kvinnor kunde lita på systemet skulle Facebookgruppen Fuckboys inte finnas. 

Hur gör du killar förbannade i sommar?

Sa vi inte att det här med partners var förlegat, att vänskap var det nya primära?

Vilka är vi om vi inte hela tiden sliter för att bevisa att vi förtjänar vår existens?

Nu har det blivit en bristvara, och det är de tjockas fel.

Jag vill skriva att jag härmed bestämmer mig. Att jag ska strunta i barn, att jag mycket hellre vill ha kul, att jag vill vara som tanterna i Hotell Romantik.

Love is blind lever upp till sin titel. Kärleken är blind, och det är livsfarligt.

Att få diagnos som vuxen innebär inget mindre än att ompröva hela sitt liv.

Att “nöja sig” är den nya dödssynden. Men jag tror att det är dags att vi gör just det.

Det börjar bli akut! Jag och mina grå hår har inte långt kvar.

Vad är det för ett jävla sätt? En krisande tonåring har mer hyfs i sin lilltå än Tidöpartierna tillsammans.

Det finns en grupp som jag nu tycker får oförtjänt lite uppskattning. Snyltarna.

Ser vi på varandra misstänksamt eller välvilligt? Vad är vi rädda att förlora om vi lämnar olåst?

Inte för att jag är något matematiskt snille eller så men ett samhälle där medborgarna tar livet av sig är faktiskt inte särskilt gynnsamt heller ur en ekonomisk aspekt.

Hon växte upp i Dödspatrullen/Shottaz-konfliktens mittpunkt. Nu berättar Faysa Idle sin historia – fast hon vet att det kan bli hennes död.

Allt jag önskar är en mer nyanserad syn på hur flickigt och pojkigt värderas, även när det vankas Hollywood-hajp.