Stallone är inte klar med action – men ångrar sina stunts

– Gör inte dina egna stunts är lärdomen från det. Men special­effekterna blev viktigare än människan. Livet handlar om att hantera att få stryk. Det är därför jag alltid varit ett fan av slagna kämpar. Den obesegrade boxaren? Jag är inte intresserad.

Stallone tränar fortfarande. Han må vara 76 år gammal, men under hans skinande rena vita skjorta rör sig hans muskler som om ­någon försöker parkera ett par bilar under hans axlar. Och han är en charmör.

– Kan ni säga till dem att vara tysta där ute? ropar han.

Sedan vänder han sig om, ler brett och säger:

– Fråga mig vad som helst.

Vi är här för att prata om ”Tulsa King”, hans första riktiga tv-debut. Han spelar huvudrollen och producerar, och det är lockande att läsa in en hel del från hans eget liv i karaktären.

”Alla kan bli dumpade”

Stallone spelar Dwight ”Generalen” ­Manfredi, en mafioso som suttit inne i 25 år för ett mord hans boss begick och som nu kommer ut och förväntar sig en skälig belöning för sin tystnad. Vad han möter är en förändrad värld: en fru som skilt sig från honom, en dotter som inte pratar med honom och ett gäng som styrs av millennials som inte gör saker på det gamla sättet. De vill bli av med honom, så de erbjuder honom kontroll över Tulsa i Oklahoma. Han måste åka dit och bygga upp en verksamhet och skicka dem minst fem tusen dollar i veckan – annars sover han med fiskarna.

Serien bjuder på dråplig komedi, däribland hans hantering av legaliserad marijuana, hans försök att bygga upp ett gäng med stoners och Uberförare, och ett hjärtskärande one night stand med en kvinna i 40-årsåldern, som tror att han är yngre och äcklad stormar ut när hon får reda på att han är över 70.

– Alla har varit i den positionen, säger ­Stallone torrt.

– Jag har varit där. Man kan vara en mafioso eller en filmstjärna och ändå lämnas kvar i sin pyjamas och känna sig knäckt över att bli dumpad.

Som för att bevisa sin poäng har Stallone just genomgått historiens kortaste kändis­uppbrott. Entreprenören och modellen Jennifer Flavin, 54, hans fru och mamma till hans tre döttrar, lämnade honom i augusti – och kom tillbaka i september. Tiden mellan parets skilsmässoansökan och återkallandet av densamma var lika kort som en genomsnittlig premiärministers karriär.

– Låt oss bara säga att det var en väldigt stormig tid, säger han försiktigt.

– Jag insåg åter vad som är mest värdefullt av allt, vilket är kärleken till min familj. Den går före mitt arbete och det var en svår läxa.

Uppfostrades av Rambo

Precis som Dwight i ”Tulsa King” försöker lappa ihop förhållandet med sin dotter, ångrar Stallone att han var en frånvarande far.

– Jag ägnade dem inte tillräckligt mycket uppmärksamhet när de växte upp. Jag var så karriärsinriktad och nu känner jag att jag inte har så mycket startbana kvar och jag vill börja fråga dem om deras liv.

Stallones söner är från hans första äktenskap med skådespelaren Sasha Czack. Hans äldsta son, Sage, dog 2012 av en hjärt­attack, 36 år gammal, och sin yngsta autistiske son, Seargeoh, skyddar Stallone från nyfikna journalisters frågor. Med sina döttrar – Sophia, Sistine och Scarlet; 26, 24 och 20 år gamla – tar han igen för förlorad tid.

– Jag frågar dem om deras dag och till en början var de lite enstaviga, medger han.

– Sedan hörde jag en av dem säga: ”Jag tänkte just på dig.” Herregud. Jag har aldrig tidigare hört det i mitt liv. När en dotter vet att du bryr dig finns hon där för alltid.

Stallone själv hade inte någon bra relation till sin far, Frank, när han växte upp i New York och sedan Washington. Han var en veteran från Andra världskriget som blev barberare och misslyckad skådespelare, och som tog ut sin frustration på familjen.

– Jag uppfostrades av Rambo. Jag hade en väldigt stormig uppväxt och jag kunde ha gått åt två håll. Jag kunde ha spårat ur och blivit en självdestruktiv drogmissbrukare, men jag gick åt andra hållet. Jag utvecklade en sarkastisk humor. ”Okej, jag fick världens sämsta pappa. Hurra för mig. Tack, pappa. Jag uppskattar det. Det var en tuff uppväxt, men du lät mig spela en karaktär som jag tror var ganska fulländad.”

Han skapade boxaren Rocky Balboa och medskapade arméveteranen John Rambo ur ren frustration. Efter år av avslag skrev han ”Rocky” på tre och en halv dagar, men kämpade med att få den såld eftersom han ­insisterade på att spela stjärnan.

Femma på Rambo-bollen

Sedan, när ”Rocky” blev en hit 1976, blev han placerad i ett fack. Rollen som Rambo i ”First blood” ratades av bland andra Robert De Niro, Clint Eastwood, Al Pacino och Dustin Hoffman innan den nådde honom. Stallone tog manuset och skrev om det, och kanaliserade sin far in i rollen, tillsammans med den ilska han kände inför att ständigt vara en outsider.

– Jag såg alltid Rambo som en modern inkarnation av Frankensteins monster. Vi byggde honom, han rymmer, han vill bli en del av samhället igen, men han påminner oss om vår förlust i Vietnam, så han måste stötas ut – och dödas om nödvändigt. Vi hatar honom för vårt misslyckande.

När Rocky kom ut 1976 – en vit boxare som slogs mot en svart mästare och svepte in sig i stjärnbaneret – krockade den med det ­radikala Hollywood.

– Jag visste inte ens vad en republikan eller en demokrat var förrän jag var 30 år. Jag visste verkligen inte det förrän jag kom till Hollywood. Jag visste inte att det var att kasta en stridshandske att svepa in mig i en flagga som Rocky.

Stallone omfamnades av det republikanska partiet, trots att han stödjer vissa demokrater och är ambivalent inför vapen­ägande.

– Jag ser inte syftet med att jaga med ett magasin med 40 skott, säger han och rycker på axlarna.

– Om man inte kan träffa något på fem skott så är man inte en så värst bra jägare. Att kunna köpa ett vapen som man på en sekund kan omvandla till ett automatvapen? Jag fattar det inte. Vi kan inte göra oss av med vapnen, de har varit en del av våra liv i 250 år, men vi måste göra oss av med bristen på ansvar.

Umgås gärna med sig själv

Han är intresserad av att visa sina karaktärers sårbara sidor och det finns gott om sådana i ”Tulsa King”. Stallone spelar den smarta, men slitne, mördaren med en precis stillhet. Det är inte så mycket våld – och till och med det har en fördröjd poäng, som när han tar över en marijuanabutik, till vilken han kommer tillbaka med en övervakningskamera och säger: ”Ja, jag är medveten om ironin.”

Framför allt spelar han en ensam man – och det slår an en sträng hos honom.

– Jag har alltid haft en känsla av isolering. Jag är inte en sällskapssjuk person. Jag skulle kunna tillbringa tre, fyra, fem dagar i veckan ensam hemma i mitt hus, inga problem. Många människor undviker att umgås med sig själva. Allt är avledning, distraktion, restauranger, klubbar. Det är okej för dem. Men det är det inte för mig.

I slutändan, förklarar han, väljer Dwight att ta ansvar för sitt liv – något Stallone säger att han försökt göra, men som ibland behöver korrigeras. För det är svårt. 2007 stoppades han i tullen i Sydney med ett mänskligt tillväxthormon och erkände sig senare skyldig till innehav av den förbjudna substansen.

Han återkommer till att hans kamp mot beroendet är det mest avgörande val han gjort.

– Jag bestämde mig för länge sedan att vara arkitekten bakom mitt liv, säger han mjukt.

– Drogmissbruk, tror jag, bygger på en sak: oförmågan att hantera valfrihet. Det är väldigt svårt att leva ett liv, för man måste handskas med sina beslut. Missbrukare har en sak att handskas med. Allt blir väldigt enkelt. Man skaffar nästa fix. Man handskas inte med att betala sin skatt, med ett jobb, ett äktenskap eller att uppfostra ett barn, och de här sakerna är svåra att göra rätt.

Han ler som en man som stått inför singellivet, men sedan återvänt hem.

– Förstår du vad jag menar? Frihet är en bitch.