Fick också engångsbelopp
Efter att industrifacken satte sin kravnivå i oktober förra året, rakade Tysklands industrifack IG Metall i november hem ett tvåårigt avtal som beräknas till ett värde av 8,5 procent. Till det kom ett skattefritt engångsbelopp till alla anställda på 3 000 euro. Tidigare i veckan slöts industriavtal även i Finland med ett avtalsvärde beräknat till sju procent över två år. Också de finländska industriarbetarna fick en engångssumma på mellan 400 och 800 euro. De danska industriparterna har just inlett förhandlingar, men både fack och arbetsgivare håller kraven hemliga och det tycks gå trögt.
– Normalt sett skulle vi förvänta oss resultat inom ett par veckor, men nu verkar det svårt. Och även om facken landar sina krav så kan det bli en utmaning att få medlemmarna att acceptera det, säger Lasse Ravnø, presschef på danska 3f, ett av de två förhandlande facken.
Norges krav kommer snart
Redan i april förra året tecknade norska industrifacken avtal om 3,7 procents löneökning, men kommer i år förhandla om en korrigering. Kraven offentliggörs inte förrän den 21 februari.
– Nu har vi facit som visar en betydligt högre prishöjning än väntat. Det är vi inte nöjda med. Målet i löneavtalet är att säkra arbetstagarnas rättmättiga andel av mervärdet. Detta innebär självklart också att våra medlemmar förväntar sig en rättvis reallöneutveckling, säger Jørn Eggum på Fellesforbundet, LO:s största inom privat sektor, i ett skriftligt svar.
Hur står sig Sverige?
Först och främst måste en mycket väsentlig skillnad slås fast. Tyskarna och Finländarnas avtal sträcker sig över två år. I Sverige ska avtalet bli ettårigt, det är både arbetsgivare och fack överens om redan nu. Det jämförbara så kallade avtalsvärdet om är alltså 4,25 för IG Metall och 3,5 för Finland. Då är ju inte 4,4 så långt ifrån ändå. Men det är skillnad på krav och resultat.
I en historisk jämförelse för 2000-talet visar siffror från Medlingsinstitutet att industrifacken i genomsnitt får ut 76 procent av sina krav. Om verkligheten följer statistiken skulle det svenska märket i så fall landa på 3,4 procent. En bra bit under Tyskland, men på nivå med Finland.
Statistiken visar dock att facket haft bra och sämre år. 2007 var ett rekordår då rakade facket hem 87 procent av sitt krav. Men året därpå rasade resultatet till 65 procent. Förra gången industriavtalet skulle tecknas, 2020, var lite speciellt. Avtalet i sig landade på 73 procent av utgångskravet på tre procents löneökningar, men med anledning av covidpandemin fördröjdes förhandlingarna. Istället för att ha ett avtal på plats i april, dröjde det till november. Effekten blev att de anställdas löner frystes på 2017-avtalets nivå i sex månader. När medlingsinstitutet räknar med de förlorade månaderna blir slutresultatet istället en kravuppfyllelse på 60 procent. Det lägsta under hela 2000-talet.
Om facken lyckas matcha rekordåret 2007 skulle resultatet bli 3,83 procent, landar de på lägsta nivån blir det 2,64.
”Går på egna meriter”
Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på det tongivande industrifacket IF Metall, vänder sig emot jämförelsen med det tyska resultatet [LÄNK hamn b-artikel]. Det är inte jämförbart eftersom det, till skillnad från i Sverige, inte får samma genomslag. Det finska däremot ger ett högre utfall, trots att siffran ser lägre ut, menar han.
– Jag känner inte att det är något tryck på att matcha. Vi går på egna meriter och utgår ifrån vårt eget läge när vi träffar avtal. Det finska avtalet är inte lågt, men inte superhögt heller. De har tecknat på 3,5 procent och vi har högre krav på 4,4 procent.
Men det är väl skillnad på krav och resultat?
– Nej. Jag sitter inte och förhandlar ned vårt krav med dig. Det här är det vi går in med, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Strejker före resultat
När industrifacken presenterade sitt avtalskrav gick arbetsgivarna till hårt angrepp, så långt följer det mönstret. I december presenterade de sitt eget förslag: Två procents löneökning, men med en uttalat tyskinspirerad engångssumma på 3 000 kronor för heltidsanställda. Budet bedömdes som förvånande högt i jämförelse med tidigare inställning.
Enligt industriarbetsgivarförbundet Teknikföretagen, var budet ett försök att närma sig ett upplevt allmänt tryck att kompensera för inflationen. Men trycket lär inte vara mindre från de företag som de ska företräda och till det följer den nationalekonomiska enigheten om att lönerna måste hållas nere för att dämpa inflationen.
– Vi förhandlar för företagen. Det är inte vår roll att utgå från hur inflationen påverkar reallönerna, sade Anna Nordin, Teknikföretagens biträdande förhandlingschef i december till Dagens Arbete.
I både Finland och Tyskland satt resultaten långt inne för arbetsgivarna. Resultaten nåddes i båda länderna genom strejker, redo att trappas upp ytterligare. Den svenska industriavtalskonstruktionen är unikt fredlig. Industrifacken har ett uttalat fokus på samhällsansvar, något som inte bara märks i retoriken utan också har kommit bli allt mer kritiserat inifrån den fackliga rörelsen.
Någon strejk har inte förekommit sedan 2010 när Pappers gick ut i strejk. Året därefter upphörde de att vara en part i avtalet. IF Metall har aldrig strejkat i en avtalsrörelse sedan det grundades 2006.
Kan årets avtalsrörelse vara den första att få se en IF Metall-strejk?
– Det kan alla avtalsrörelser vara. Men strejkerna är inte målet. Det är metoden. Våra motparter vet oerhört väl att IF Metall har en oerhört stark konfliktkassa och bra organisationsgrad. Om motparten vet det kanske man inte behöver använda strejkvapnet mer än att visa upp det, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Men den lilla öppning som avtalssekreteraren lämnar är strejkforskaren Christer Thörnqvist snabb med att stänga.
– Det kommer inte att bli någon strejk där. De är så väldigt inne på att hålla arbetsfreden och så livrädda för inflationsstegring. De har nog inte det fajterfejset den här gången. Däremot kan det mycket väl ske utanför industrin, säger Christer Thörnqvist vid Högskolan i Skövde.
