”Vi har inte råd!” Det är numera det vanligaste svaret en medborgare får av folkvalda politiker när man föreslår något viktigt vi måste göra. Förbättra skolan till exempel. Kanske ordna vårdhem till de riktigt gamla? Eller få fler händer i sjukvården?
Bristen på pengar verkar stoppa det mesta goda vi vill göra tillsammans.
Samtidigt fylls medierna av bilder på hur bra det går i Sverige. Konsumtionen ökar hela tiden, allt fler svenskar flyger utomlands och tv-skärmarna blir bara större och större i vardagsrummen. Och glöm inte alla nya dieslar på gatorna!
De här två bilderna av landet går inte ihop och det är inte så underligt eftersom de bygger på ett falskt påstående.
Självklart har vi råd med ökad trygghet, vård och omsorg.
Men vi har politiskt beslutat att inte satsa på det.
Det stora diagrammet till höger visar utvecklingen sen 1993. Som du ser är de privata hushållens konsumtion en stadigt stigande kurva uppåt. Från 1 100 miljarder 1993 när den nya svenska ”sparpolitiken” inleddes till idag har det ökat till 1 900 miljarder kronor. Varje år lägger vi nu 800 miljarder kronor på ökad privat konsumtion jämfört med då.
Samtidigt har den undre kurvan, den med offentlig konsumtion, bara ökat med 200 miljarder. Det betyder att det privata dragit ifrån. Allt mer till privat konsumtion, relativt mindre till gemensam. Och gapet förväntas fortsätta att växa de kommande åren.
Om vi 1993 hade bestämt att fördela konsumtionsutgifterna mera jämt i samhället, säg att skillnaden mellan privat och offentlig skulle behållas från 1993, ja då skulle vi idag ha 550 miljarder mer till skola, vård och omsorg. Och, naturligtvis 550 miljarder mindre till privat konsumtion.
Mer till vem?
Det finns ett problem med privat konsumtion jämfört med offentlig. Den förra är väldigt ojämnt fördelad. Medan offentlig konsumtion går till alla och mest till de som har det svårt, så går mest privat konsumtion till de som redan har det bäst. Om den privata konsumtionen ökar kraftigt betyder det i praktiken att landet blir allt mer ojämlikt.
Sverige tillhör de länder där inkomstskillnaderna ökat mest och det betyder att den privata konsumtionen också blivit alltmer ojämnt fördelad. Den bäst betalda tiondelen av svenska folket, konsumerar idag tre gånger mer än ”medelsvensken” alltså en normal löntagare. Och jämfört med våra fattigaste blir gapet hisnande. Vår fattigaste tiondel konsumerar privat bara 13 procent av den rikaste tiondelen.
Det här är naturligtvis inget som nämns när någon föreslår ökad satsning på exempelvis kvinnor med extra låg pension. Då konstateras bara att ”det är dyrt”.
Men för samhället är det ju inte dyrt.
Det är bara en omfördelning från de som har fått det väldigt mycket bättre till de som fått det sämre.
För samhället är det kvitt samma om 100 000 kr går till att köpa ett nytt privat kök eller om det går till att bygga om ett äldreboende.
Det är inte brist på pengar som är problemet.
Utan brist på vilja till omfördelning.
Hur ska det bli rättvist?
Ett enkelt sätt att se hur offentlig konsumtion fått stå tillbaka är att titta på den privata disponibla inkomsten (pengar man har kvar efter skatter) och den faktiska skatten. Då får man bilden som illustreras i diagrammet nedan.
Som du ser har disponibla inkomster stigit stadigt sen 1997 medan skatten rört sig långsamt upp och ner beroende på regeringar.
Det är helt enkelt inte sant att skatterna tar alltmer av svenska folkets inkomster, tvärtom går mer och mer till det privata, mindre till det gemensamma.
Det här är lite konstigt eftersom i alla undersökningar där man frågat svenska folket om de vill betala mer i skatt förutsatt att det går till offentlig omsorg, så svarar medborgarna ”ja”. Gärna lite höjd skatt och gärna lite bättre vård och skola.
Tanken är ju inte ologisk.
De flesta accepterar nog tanken att om jag själv för 1 000 kr mer så är det okej om 500 kr går till det gemensamma. Jag får det bättre samtidigt som alla andra också får det lite bättre.
Men det har inte skett.
Istället har politiken kämpat för att minska omfördelningen i samhället och därmed se en privat konsumtion som är ojämlikt fördelad susa iväg.
När togs det beslutet?
Vem röstade för det?
Det stora mysteriet kring vår påstådda fattigdom, som påstås hindra oss att bygga ut den gemensamma tryggheten, är nog därför denna fråga till våra politiskt ansvariga:
När bestämde ni att vi inte skulle ha råd?
