Hur går det ihop?
Ett av flera svar är det magiska reformutrymmet.
Reformutrymmet är en stor summa pengar som politikerna kan göra vad de vill med. Dagens regering använder det bland annat till att öka klyftorna i enlighet med det famösa 73-punktsprogrammet. Tidigare regeringar har gjort samma sak. Vi har sett ökad inkomst- och förmögenhetsspridning de senaste decennierna, och politikerna har ofta använt just reformutrymmet för att göra bra saker för de som har det gott ställt.
Men vad är detta reformutrymme?
Jo, till största delen består det av medel som egentligen skulle ha gått till välfärden via statsbidrag till kommuner och regioner eller höjd a-kassa och sjukförsäkring. Men välfärden snuvas på dessa medel. De uteblir på grund av en budgetregel som infördes på 90-talet, en regel som säger att välfärdstjänster och socialförsäkringar inte ska uppdateras i takt med övrig samhällsutveckling.
Det hela är mycket enkelt. Varje år får staten in skatteinkomster utifrån olika procentsatser, till exempel 25 eller 12 eller 6 procent moms på konsumtion. Eftersom vi producerar mer och mer för varje år och eftersom priser och löner stiger för varje år, får staten hela tiden in större och större intäkter.
Men, och här kommer vi till det magiska reformutrymmet, på utgiftssidan existerar inte längre det givna resurstillskott som finns på intäktssidan. Det betyder att staten får in mer pengar men att välfärden ändå står och stampar på samma fläck i statsbudgeten. Det gör att välfärden urholkas, eller som Konjunkturinstitutet uttrycker det:
”Den automatiska budgetförstärkningen uppstår huvudsakligen på grund av ett minskat offentlig åtagande.”
Reformutrymmet är ett resultat av att välfärden inte får de pengar som välfärden ska ha. Reformutrymmet skapas genom att den svenska välfärdssektorn, som rimligtvis borde utvecklas mer och snabbare än allt annat i ett land som blir rikare och rikare, inte ens tillåts hålla jämna steg med den övriga utvecklingen i samhället.
Sedan är det förstås så att politikerna kan välja att ”satsa” en del av detta reformutrymme på välfärden, förvisso ett märkligt uttryck för manövern att först ta pengar från något och sedan lämna tillbaka litegrann till samma sak. En stor del av reformutrymmet försvinner som sagt till helt andra ändamål, exempelvis Januaripartiernas skattesänkningar för de rikaste och det utvidgade rutbidraget till samma grupper.
I den utmärkta podden ”Pengar och Politik” ägnas ett helt avsnitt åt den urholkningsmekanism som skapar det så kallade reformutrymmet. Jenny Lindahl ställer vassa frågor och Sandro Scocco förklarar pedagogiskt hur mekanismen kan innebära att det så kallade reformutrymmets satsningar i själva verket är nedskärningar.
I ett senare avsnitt berättar Lindahl att hon haft ett oväntat samtal på just detta tema med socialdemokraten och tidigare statssekreteraren Jan Larsson i Kvartals veckopanel. Jag letar upp sändningen och hör Larsson säga att det var han som införde urholkningsmekanismen under 90-talets krisår:
”Det var jag som avskaffade alla de där indexeringarna höll jag på att säga, ja, inte bara jag men... Innan dess var nästan alla offentliga utgifter indexerade utifrån inflation och allt annat... Det gjorde att det hela tiden rullade på, det blev som en gökunge att det trängde ut allt annat.”
Svensk välfärd som en gökunge som tränger ut allt annat. Om en moderat uttryckt sig så skulle jag inte bli förvånad, men nu handlar det om socialdemokrater som förkastar tanken på ett samhällsbygge värt namnet.
När Scocco får höra talas om Larssons prat om gökungar får han pippi och säger till Lindahl:
”Du angrep väl honom då, utgår jag ifrån, och frågade: Hur känns det att ha skapat en offentlig lögn?”
Ja, hur känns det att skapa en offentlig lögn? Och att hålla den levande år efter år? Det är en fråga som någon journalist någon enda gång borde ställa till de politiker som pratar vitt och brett om reformutrymmet, och skryter om sina satsningar på välfärden. Mer precist skulle frågan kunna lyda: Hur mycket kommer era satsningar via reformutrymmet att kompensera för de automatiska nedskärningarna via urholkningsmekanismen?
I avsaknad av vassa journalistfrågor får man glädja sig åt att Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet problematiserar begreppet reformutrymme. Finanspolitiska rådet anklagar rent av politikerna för att mörka och undanhålla, exempelvis då man påvisar att budgetpropositionen från år 2011 inte sa ett ord om att reformutrymmet till stor del uppkommer genom att de ”offentliga utgifterna inte automatiskt följer nominell BNP”, och att ”denna del av reformutrymmet beror på att ’gamla reformer’ urholkas i frånvaro av nya beslut.”
Även Konjunkturinstitutet säger rent ut vad det handlar om:
”Regelverkens utformning leder dock till att det offentliga åtagandet minskar vid oförändrade regler… Det sker genom sänkt standard i de offentliga tjänsterna, exempelvis i form av minskad personaltäthet inom vård, skola och omsorg… och genom att utbetalningsnivåerna per individ i olika transfereringssystem (sjukförsäkring, a-kassa med mera) faller relativt den allmänna lönenivån.”
Socialdemokraterna skapade en offentlig lögn som än i dag låter politiker få nedskärningar att se ut som stora satsningar. När jag letar mig bakåt i utredningar och riksdagsprotokoll stöter jag på begreppet avindexering, som var den term som användes för att hysta ut välfärden som en barlast från det omgivande samhällets hisnande luftfärd.
Välfärden fick falla fritt medan övriga samhället lyfte mot skyarna. Det kallades avindexering. Och det slår mig att ordet beskriver inte bara det som gjordes mot välfärden på 1990-talet, utan också socialdemokratin själv.
Det socialdemokratiska partiets avindexering. En urholkning lika gradvis som de välfärdstjänster och transfereringssystem man en gång var så stolt över.
