Initierat / Torbjörn Tännsjö.

2021-02-24 13:16
Bild: Johan Nilsson/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Vaccinera de som måste gå till jobbet först

När Torbjörn Tännsjö, pensionär och ­professor i praktisk filosofi, nu står på tur att få vaccinet mot covid-19 frågar han sig om det verkligen är rätt prioritering.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

När åldringar på särskilda boenden och människor med hemtjänst vaccinerats är det dags för nästa kategori. Min tur har kommit! Nu ska alla friska pensionärer uppsökas och vi ska få vår efterlängtade spruta. Jag ser fram emot sprutan, kommer att tacka ja när jag får chansen, men undrar om jag verkligen borde erbjudas den (nu)? Är det en klok prioritering att ge den till mig (nu)?

Riskgrupperna först, har det hetat. Men vad är en riskgrupp? Tillhör jag en riskgrupp? Vi bör för att kunna svara på frågan fundera över själva begreppet risk.

Sannolikhet att smittas

Begreppet är komplext. Det består av åtminstone två skilda komponenter. Det kan ses som en sammanvägning av dem båda. Dels sannolikhet för att drabbas av något oönskat och dels graden av allvar i det oönskade som i så fall drabbar en. 

Sannolikheten för att dö, om man blir sjuk i covid-19, ökar med ålder (allt annat lika). Det är sant. Jag är 74 och har alltså förhöjd sannolik för att dö om jag blir sjuk, jämfört med dem som är yngre.  Men då vi talar om sannolikhet måste vi också tänka på sannolikheten att smittas.  Människor i min kategori blir mycket sällan smittade (jag tänker på oss ”friska” äldre som lever vanliga självständigt pensionärsliv). Smittan sprids främst i arbetslivet (och i familjerna då de som arbetar tar hem smittan från sina arbetsplatser). Arbetande smittar varandra och smittas av kunder, klienter, patienter och andra man kommer i nära kontakt med. Vi kan inte bara beakta sannolikheten för att jag ska dö om jag smittas, vi måste alltså också lägga vikt vid sannolikheten för att jag alls ska smittas. Dessa risker bör väl rimligen multipliceras. 

Färre år att förlora

Så till allvaret av att dö i förtid. Om vi äldre dör i förtid på grund av covid-19 så förlorar vi mindre än vad yngre gör, då de dör i förtid. Jag gissar att jag har en förväntad ytterligare livstid på tio till femton år. Yngre människor har långt mer av fortsatt liv att se fram emot. De har också ofta barn som är direkt beroende av dem. Vi pensionärer har också barn och barnbarn som är beroende av oss, men inte på samma direkta sätt. Här är det svårt att formulera exakta mått, men visst ger förväntade överlevnadsår en antydan om vad som direkt står på spel.

Som frisk pensionär har jag också själv möjlighet att välja vilka risker jag vill ta att smittas. De av mina barn som tvingas gå till jobbet har inte den möjligheten. Ska man lägga vikt vid den saken? Är inte det viktiga hur det faktiskt går? Ska människor som utsätter sig för risk skylla sig själva? Jag tror vi måste resonera så i viss utsträckning. Om vi resonerar så bidrar det nämligen till att människor ”håller i och håller ut”.

Allt detta taget i beaktande, tillhör jag verkligen en högriskgrupp? Tänk på (den del av) arbetarklassen som inte kan jobba hemifrån, som på grund av tillfälliga och osäkra anställningsvillkor måste gå till jobbet också vid sjukdom och som alltså tvingas dit för att där exponeras för smittan. De riskerar att själva smittas och de riskerar att föra hem smittan till sitt ofta trånga boende, där fler generationer kanske lever tätt tillsammans. Är det verkligen rätt att jag har företräde framför dem då vaccinet ska rullas ut?

Lägg till detta att covid-19 har visat sig alstra vad som kallats ”långtidscovid”, en plågsam och ännu outforskad, men högst påtaglig, åkomma som drabbar yngre i högre grad än äldre. Ja, den har till och med visat sig drabba barn. 

Fundera nu — och räkna! Vem tillhör högriskgruppen nu, då alla i äldreboenden och i hemtjänst har vaccinerats? Frågan är inte retorisk. Jag inser att det rör sig om en svår empirisk fråga. Min intuitiva känsla är ändå klar: jag borde inte rimligen stå på tur! Snarare borde erbjudandet gå till just alla de i yrkes­verksam ålder, som inte kan jobba hemifrån.

Stoppa mutationer

Det finns ännu en aspekt på saken, folkhälsoaspekten. Om vi nu söker upp alla friska pensionärer för att vaccinera dem först, så brukar vi inte vaccinet som ett vapen mot ­smittspridningen. Vi använder inte vaccinet för att slå ned ­viruset. Vi väntar med den saken. Och för varje dag, då ­viruset får löpa fritt i samhället, tenderar det att mutera (ju större spridning, desto fler mutationer), och skapa fler och nya sjukdomsfall. De indirekta kostnaderna i mänskligt ­lidande och reda pengar blir betydande. Har vi råd att vänta?

Det fanns initialt en osäkerhet om huruvida vaccinet motverkar smittspridning. De kliniska studierna hade endast undersökt effekterna på symtomatisk och allvarlig sjukdom. Frågan var och är i en mening fortsatt öppen. Erfarenheter från Israel ger emellertid anledning till hopp. Vaccinerna fungerar också i kampen mot smittan. Effekten är (ännu) inte belagd i kontrollerade studier, men det är förnuftigt att sätta sin tro till att den är betydande.

Om vaccinet börjar användas för att bekämpa smittan som sådan tror jag till sist att vi alla har något att vinna på det. Ett liv utan viruset är ju vad vi alla mest eftertraktar. 

Rättvisan kräver att de som utsätts för smittan i yrkeslivet prioriteras. Vaccineras de först blir vaccinationen också en del av kampen mot smittan som sådan. Saken bör bedömas från såväl ett klassperspektiv som ett folkhälsoperspektiv och vi bör släppa fixeringen vid ålder.