Ekonomi.

2020-05-12 12:00
  • Bild: Pontus Lundahl/TT
  • Bild: Shutterstock
  • ”Verklig förändring måste alltid komma från gräsrotspolitik och sociala rörelser”, säger Thomas Piketty.   Bild: Pontus Lundahl/TT
    ”Verklig förändring måste alltid komma från gräsrotspolitik och sociala rörelser”, säger Thomas Piketty.
Puffetikett
Dagens ETC

Thomas Piketty: ”Över hela världen ser vi sociala rörelser kräva mer ekonomisk rättvisa”

Det är inget naturtillstånd att några få ska ha extremt mycket medan andra delar på resterna. Nyliberalismen har misslyckats, nationalismen har inga svar som minskar klyftor eller räddar klimatet. Nu finns möjligheter att gå framåt med progressiv politik. Inte minst efter pandemin.

– Hälsokrisen triggar efterfrågan på andra typer av ingripanden, säger Thomas Piketty i en stor intervju i Dagens ETC.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Thomas Pikettys omfattande bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”, från 2013, skapade en sällsynt akademisk iver i många länder. Detta tack vare den specifika förklaring till växande ojämlikhet som presenterades, förankrad i en otrolig mängd historiska och statistiska bevis som sträckte sig tillbaka till 1700-talets Frankrike, USA, Storbritannien och Tyskland.

Avkastningen på ärvd förmögenhet i en ekonomi, hävdade Piketty, kommer alltid att växa snabbare än den inkomst man tjänar genom arbete. Ökad ojämlikhet är alltså en del av kapitalismens natur, konstaterade han, och kan endast tyglas genom olika typer av statliga ingripanden.

Kritiker till boken har gett sig tillkänna från alla sidor av det politiska spektrumet, men det går inte att förneka att ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” symboliserade en framväxande stämning i kölvattnet av finanskrisen 2008.

Sju år senare återkommer Piketty med en ännu större och mer ambitiös bok, ”Kapitalet och ideologin”. För honom är denna bok en uppföljning som utvecklar tidigare slutsatser på framförallt två sätt.

Samhällen rättfärdigar ojämlikhet

För det första gav den tidigare bokens påstående att ojämlikhet tenderar att öka när den genomsnittliga avkastningen på kapital överstiger ekonomins tillväxttakt intrycket att det finns ett slags lagliknande behov av kapital – ett intryck att lite kan göras för att ändra de institutioner som producerar ojämlikhet bortsett från att beskatta dem.

Istället, förklarar den nya boken, är ojämlikhet i slutändan förankrad i ideologi.

”Varje mänskligt samhälle måste rättfärdiga sina ojämlikheter; om inte skäl för dessa kan presenteras, befinner sig hela det politiska och sociala fundamentet i fara för kollaps.”

Samhällen rättfärdigar ojämlikhet, konstaterar Piketty, genom ”idéernas sfär” eller det han beskriver som ”den politisk-ideologiska sfären”, som är, ”genuint autonom”.

Ett sådant påstående kommer säkerligen att debatteras. Men skälet till att Piketty försvarar det är tydligt: ​​att visa att ojämlikhet inte är naturligt och att den kan konfronteras och omformas genom sociopolitisk mobilisering.

För det andra söker sig Piketty bortom det snäva geografiska fokus i ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”, och presenterar en global historia över hur olika politiska system har rättfärdigat ojämlikhet och hur dessa system har förändrats över tid. Dessa “ojämlikhetsregimer”, som Piketty beskriver dem, inkluderar: tredelade samhällen – bestående av prästerskap, adel och vanligt folk – såsom det feodala systemet i förmoderna Europa eller det indiska kastsystemet; 1800-talets och tidiga 1900-talets ägandesamhällen, såsom de borgerliga äganderättssystemen i Frankrike och Storbritannien; 1900-talets socialdemokratier, som växte fram i Europa efter Andra världskriget; och, slutligen, det han beskriver som den postkommunistiska världsordningens ”hyperkapitalism”.

”Mycket mer intressant bok”

Genom att fokusera på omvandlingen av de underliggande ideologierna i dessa ojämlikhetsregimer visar Piketty att ”sociopolitiska mobiliseringar kan omforma samhällen och ojämlikhetsstrukturer mycket snabbare än vad de flesta samtida observatörer tenderar att föreställa sig”. Det är i denna anda som Piketty lägger fram egna policyförslag, såsom maktdelning i företag, en progressiv förmögenhetsskatt, en plan för temporärt ägande (baserat på idén att de rikaste privata ägarna måste lämna tillbaka en del av det de äger till samhället varje år för att underlätta cirkulation av rikedom) och andra lösningar för att göra västerländska samhällen mer demokratiska.

Du var inte förberedd på att ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet ”skulle bli en sådan massiv succé.  Nu har du skrivit ”Kapitalet och ideologin”, som är nästan dubbelt så lång och ovanligt ambitiös i sitt försök att ge en djup­gående historisk förklaring till modern ojämlikhet på global skala. Känner du press att denna bok måste leva upp till förväntningarna som skapats av det tidigare arbetet?

– Jag tror att den här boken är mycket rikare och mycket mer intressant än den tidigare. ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” har många begränsningar. Framför allt är den alldeles för västerländskt centrerad. Dessutom tenderar den att behandla ideologi och politiska åsikter gällande jämlikhet och ojämlikhet som en slags ”svart låda”. I ”Kapitalet och ideologin” försöker jag ta itu med dessa två begränsningar genom att anta ett mer globalt perspektiv vad gäller utvecklingen av ojämlikhetsstrukturer – i Indien, Brasilien, Sydafrika, Kina, Ryssland, med flera – och genom att ägna omfattande uppmärksamhet åt koloniala samhällen och slaveriets och kolonialismens moderna arv.

– Jag ägnar också min uppmärksamhet åt transformationen av ideologin om jämlikhet och ojämlikhet. Det vill säga, åt historien om olika system för att motivera ojämlikhet. Genom att se till ett bredare spektrum av historisk upplevelse och utveckling framträder en stark slutsats: de avgörande faktorerna för ojämlikhet är främst politiska och ideologiska, snarare än enbart ekonomiska, teknologiska eller kulturella. Genom historien visar det sig att sociopolitiska mobiliseringar kan omforma samhällen och strukturer av ojämlikhet mycket snabbare än vad de flesta samtida observatörer tenderar att föreställa sig. I synnerhet vill eliter ofta naturalisera ojämlikhet, det vill säga presentera den befintliga strukturen och nivån av ojämlikhet som ”naturlig” och permanent. Men det är inte alls vad vi kan observera i historien.

I ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” argumenterade du att “kapitalismen har grundläggande lagar” och, mer specifikt, att ojämlikhet tenderar att öka när den genomsnittliga avkastningen på kapital överstiger ekonomins tillväxttakt. Genom att tillskriva kapital en sorts lagliknande nödvändighet gav du intrycket att det inte går att göra mycket för att förändra de institutioner som producerar ojämlikhet bortsett från att beskatta dem. Jag upplever att den nya boken ifrågasätter detta genom att insistera på att ”ojämlikhet varken är ekonomisk eller teknologisk, utan ideologisk och politisk.” Vad menar du med det?

– Det stämmer att jag i den tidigare boken betonade den roll som avkastning på kapital spelar, men min intention var inte att inta en deterministisk ståndpunkt. Jag betonade i synnerhet det faktum att avkastningstakten som erhållits av stora förmögenhetsportföljer på globala finansmarknader har varit mycket större än världsekonomins tillväxttakt under de senaste decennierna och behovet av politiska åtgärder – inklusive progressiva förmögenhetsskatter – för att bromsa dessa trender i växande ojämlikhet. Detta tema spelar också en roll i min nya bok. Faktum är att förmögenheten hos världens rikaste ökat konstant i hög takt under de senaste tio åren, vilket förmodligen bidrar till att förklara varför demokratiska kandidater som Bernie Sanders och Elizabeth Warren nu förespråkar kraftigt progressiva förmögenhetsskatter, vilket inte var fallet för ett par år sedan. I den nya boken tar jag ett bredare grepp på hur ideologiska omvandlingar av rätts-, skatte- och utbildningssystemen har definierat och omdefinierat ojämlikhetsregimer över tid och rum.

– Ta Sverige som exempel. Idag har många en uppfattning om att Sverige är egalitärt av naturen, med hänvisning till någon sorts oföränderlig svensk “kultur”. Men så är inte fallet. Fram till början av 1900-talet var Sverige ett mycket ojämlikt land, ur flera avseenden mycket mer ojämlikt än andra europeiska samhällen, särskilt sett till den politiska dominans som adeln och fastighetsägare utövade över resten av samhället. Mellan 1865 och 1911 tillämpade den svenska konstitutionen ett mycket påhittigt system, där endast de rikaste 20 procent av fastighetsägare kunde rösta. Medlemmar i denna grupp tilldelades mellan en och 100 röster, beroende på storleken på deras egendom och skatter. Vid kommunalval fanns ingen övre gräns och även företag hade rösträtt. Det innebar att i flera dussin svenska kommuner stod en enda röst för mer än 50 procent av de totala rösterna. Efter en intensiv (men relativt fredlig) mobilisering av fackföreningar och det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) förändrades saker med en hastighet som ingen då kunde ha föreställt sig. Universell rösträtt infördes, SAP tog makten 1932 och Sveriges administrativa och statliga funktioner sattes i tjänst för ett helt annat politiskt projekt. Den noggranna registreringen av egendom och inkomst användes för att få människor att betala progressiva skatter för att finansiera universell utbildning och sjukvård, istället för att fördela antal röster efter välstånd.

– I boken, vare sig jag pratar om Sverige, Indien, USA, Frankrike eller Kina, försöker jag visa att nivån av jämlikhet eller ojämlikhet formas av sociopolitisk mobilisering och ideologiska förändringar, snarare än av permanenta och deterministiska faktorer.

Bokens globala skala kan vara avskräckande för läsaren. Till exempel vad gäller din analys av 1800-talets olika ideologiska regimer, såsom borgerliga ”ägandesamhällen” i Frankrike och Storbritannien, ”slavsamhällen” i USA och Brasilien, och ”kolonialsamhällen”, som Indien och afrikanska länder. Samtliga av dessa regimer, menar du, motiverade ojämlikhet på olika sätt. Ändå verkar det finnas en gemensam tråd som binder samman de olika regimtyperna, det du beskriver som egendomens ideologi. Kan du utveckla denna ideologi?

–  I förmoderna samhällen var ojämlikhetsregimer strukturerade kring trifunktionella ideologier. Adeln och prästerskapet innehade egendom och försågs med specifika privilegier och uppdrag (lag och ordning för adeln, spirituell vägledning och utbildning för prästerskapet). I kölvattnet av de franska och amerikanska revolutionerna uppstod ett nytt ideal: alla borde ha samma formella lagliga rättigheter och i synnerhet rätten att inneha egendom. I  praktiken var dock oftast den reella tillgången till egendom begränsad till en mycket liten del av befolkningen. Under hela 1800-talet och egentligen fram till Första världskriget, förblev koncentreringen av rikedom och ekonomisk makt extremt hög. Den globala ansamlingen av tillgångar nådde aldrig tidigare skådade nivåer i samband med den atlantiska slavhandeln och i koloniala samhällen efter slaveriets avskaffande.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Saker kunde ha blivit annorlunda. I slutet av 1700-talet föreslog ett antal tänkare, till exempel Thomas Paine och Marquis de Condorcet, att införa ambitiösa system för progressiv inkomst- och arvsbeskattning för att finansiera tillgängligheten av utbildning och egendom – till exempel via ett universellt kapitalbidrag i fallet med Paine – och att avskaffa slaveri utan ekonomisk kompensation till slavägare, att till och med erbjuda kompensation till tidigare slavar i fallet med Condorcet. Tyvärr innebar maktbalansen mellan grupper, som alltid är samtidigt materiell och ideologisk, att denna riktning inte utforskades.

– Under 1800-talet och fram till 1914 förlitade sig den dominerande ordningen till stor del på en sakralisering av egendom. Progressiv beskattning ifrågasattes, i enlighet med åsikten att öppnandet av Pandoras ask av äganderätt så småningom skulle destabilisera hela den sociala ordningen, ett argument som återfinns i Hayeks resonemang långt in på 80-talet. Det insisterades på att slavägare skulle kompenseras för förlusten av egendom, med hänvisning till samma argument: om du exproprierar en slavägare utan ersättning, vad gör du med någon som omfördelat portföljen och sålt sina slavar för några år sedan? Så försvarade ”liberala” intellektuella som Tocqueville den absoluta moraliska nödvändigheten i en full ekonomisk kompensation till slavägare. På så vis kom det sig också att Haiti under mer än ett sekels tid, mellan 1825 och 1950, återbetalade en enorm offentlig skuld till de tidigare franska slavägarna. Saker förändrades äntligen under 1900-talets gång. Rättigheter för arbetare, konsumenter och lokala myndigheter skapade en motvikt till de rättigheter associerade med egendom. Koncentreringen av inkomst och egendom begränsades med hjälp av kraftigt progressiv beskattning, en mer jämlik tillgång till utbildning och sjukvård infördes. Detta ledde till en stadig minskning av ojämlikhet, växande rörlighet, och ökat ekonomiskt välstånd och tillväxt.

– Vi vet nu – eller borde veta – att nyckeln till välstånd är utbildning och relativ jämställdhet snarare än sakralisering av ojämlikhet och egendom. Men det krävde stora trauman för att prova och experimentera med dessa nya lösningar, och tyvärr har mänskliga samhällen ibland dåligt minne.

Låt oss vända uppmärksamheten mot det nuvarande politiska ögonblicket. I och med Donald Trumps presidentskap, brexit och den nationalistiska vågen som sveper fram globalt, beskrivs denna fas som en populistisk reaktion på nyliberalismens uppluckrande av den socialdemokratiska regimen. Du gillar inte termen ”populism.” Hur kommer det sig?

– Problemet är att termen populism används för att hänvisa till helt olika saker. Vissa skulle vilja använda den för att hänvisa till både Trump och Sanders i USA, eller till Bolsonaro och Lula i Brasilien, eller till Le Pen och Mélenchon i Frankrike. Väldigt ofta används den som ett bekväm retoriskt begrepp av människor som påstår sig vara i mitten – men som i praktiken ofta är extrema nyliberaler – för att diskvalificera alla som inte håller med dem och som lyckas locka väljare från lägre socioekonomiska grupper i större utsträckning än de själva, vilket inte direkt är att sätta ribban särskilt högt. När jag pratar om Trump och Sanders, Bolsonaro och Lula, Le Pen och Mélenchon föredrar jag att prata om nationalism kontra socialism. Naturligtvis finns det enorma variationer inom dessa två ideologiska familjer, precis som det finns inom de liberala och nyliberala ideologierna. Förresten föredrar jag benämningen ”neoproprietär” ideologi snarare än ”neoliberalism”.  Den förra betonar på ett bättre sätt nyckelrollen som egendom innehar och undviker tvetydighet associerat med begreppet liberalism. Syftet med min historiska studie är att försöka fylla dessa idéer med mer exakt innehåll och analysera hur de utvecklas över tiden och runtomkring oss. Men poängen är att ”nationalism” och ”socialism” verkar vara mer användbara begrepp än ”populism”.

Du antyder i boken att vänstern runt om i världen nu domineras av det du beskriver som framväxten av en brahmin utbildningselit som försvarar kulturell mångfald. Du konstaterar att dess främsta rival är den kommersiellt inriktade affärsmannen som försvarar den fria marknaden. De som varken har erfarenhet av brahmin-vänsterns elitutbildning eller har upplevt affärsmannens välstånd, de uteslutna, vänder sig nu enligt dig till främlingsfientliga partier. Tror du att brahmin-vänstern och den kommersiella högern kan bilda en koalition eller till och med ett parti för att konfrontera de nya nationalistiska rörelserna?

– Brahmin-vänstern kanske inte erbjuder särskilt mycket när det gäller omfördelning och socialpolitik, men detta alternativ är fortfarande bättre än den kommersiella högern, särskilt med tanke på att den sistnämnda blivit mer och mer främlingsfientlig med tiden, något som exemplifierats av Trump. Möjligheten för en koalition mellan de mest välbärgade och internationalistiska segmenten av brahmin-vänstern och den kommersiella högern återfinns i strategin som Macron följer i Frankrike. Problemet är att denna koalition av eliter är föga attraktiv bland väljare från arbetarklassen och den lägre medelklassen, och riskerar i slutändan att förlora striden mot den främlingsfientliga koalitionen.

– Le Pen är kanske fortfarande långt ifrån att vinna ett nationellt val i Frankrike, men det är inte helt omöjligt att hennes parti skulle kunna få makt över ett par regioner i regionvalen 2021. På lång sikt banar Macrons koalition bestående av brahmin-vänstern och den kommersiella högern vägen för en slags fransk Salvini, tidigare vice premiärminister och inrikesminister i Italien. Problemet vi står inför är följande: Om vi ​​inte öppnar upp för nya perspektiv vad gäller social utveckling och ekonomisk rättvisa, och om ”nyliberaler i mitten” fortsätter att låtsas som att det bara finns en möjlig ekonomisk politik – som gagnar de mest välbärgade) – då är risken att den politiska diskussionen kommer att handla mer och mer om identitet, vilket bara gynnar de som förespråkar nationalism och främlingsfientlighet.

Du har många idéer för hur man kan stävja främlingsfientlighetens framväxt, till exempel genom maktdelning i företag, en progressiv förmögenhetsskatt, en tillfällig ägarplan – baserat på idén att de rikaste privata ägarna måste lämna tillbaka en del av det de äger till samhället varje år för underlätta cirkulation av rikedom – och genom att göra EU mer demokratiskt. Om vi blickar både bakåt och framåt, vilken plats har gräsrotspolitik och sociala rörelser i din vision om social förändring?

– Verklig förändring måste alltid komma från gräsrotspolitik och sociala rörelser. Det enda jag gör i den här boken är att försöka placera ett antal påbörjade evolutioner i ett bredare historiskt och komparativt perspektiv. En progressiv förmögenhetsskatt föreslås nu av ett antal demokratiska kandidater i USA och de tyska socialdemokraterna yrkar också för dess återinförande. Läget var mycket annorlunda för bara fem eller tio år sedan. Förslag som historiskt sett varit begränsade till länder som Tyskland och Sverige, såsom samförvaltning och ett utökande av arbetares rättigheter i företagsstyrelser, diskuteras nu i Storbritannien, Frankrike och USA. Tillsammans med medborgare från hela Europa har vi också utvecklat ett manifest för att omvandla europeiska institutioner i en social-federalistisk riktning. Över hela världen ser vi hur sociala rörelser kräver mer ekonomisk rättvisa, och vi ser också behovet av att omvärdera den ekonomiska globaliseringens struktur för att kunna hantera klimatförändringar och nya sociala fenomen.

– Naturligtvis är det alltid möjligt att avancera fortare och längre. I min bok föreslår jag begreppen ”deltagande socialism” och ”social-federalism” för att beskriva dessa skeenden och sätta dem i perspektiv. Deltagande socialism vilar på två grundstenar: rättvisa gällande utbildning och permanent cirkulation av egendom. När det gäller utbildning måste jämlikheten vara effektiv och gå att verifiera, vilket inte alls är fallet idag. I många länder, inklusive Frankrike, får barn från socialt  prekära förhållanden faktiskt sämre utbildningsinvesteringar än barn från socialt gynnsamma förhållanden. En permanent cirkulation av egendom kräver ett ”arv för alla” -system för att återställa balansen vad gäller förhandlingsmakt i samhället, utökad rösträtt för arbetare och en begränsning av koncentreringen av rösträtt för enskilda aktieägare i stora företag. Grundidén med ”social-federalism” är att socioekonomiska relationer mellan länder ska vara bundna vid objektiv relaterade till social rättvisa, klimaträttvisa och skatterelaterad rättvisa. Med andra ord, det går inte att ha fria kapitalflöden och ett fritt utbyte av varor och tjänster om det inte finns ett gemensamt och verifierbart system bestående av sociala objektiv (minimilön, arbetsrätt med mera), skatterelaterad rättvisa (minimal gemensam beskattning av de största transnationella ekonomiska aktörerna) och klimatskydd (såsom kontrollerbara mål för koldioxidutsläpp).

– Det kommer ta tid, men jag tror att vi på lång sikt kommer att röra oss i den här typen av riktning. Av en enkel anledning: det nationalistiska och främlingsfientliga alternativ som i dagsläget representeras av Trump, Johnson, Le Pen eller Modi må vara lättare att förespråka för att få omedelbar popularitet, men på lång sikt kommer det inte att lösa de sociala och klimatrelaterade problem som vi behöver lösa, och som inte kommer att försvinna.

Covid-19 har skakat om hela världen, och de ekonomiska konsekvenserna av pandemin verkar uppgå till en global kris vars omfattning är svår att förutse. Vad måste göras för att ta itu med situationen på ett adekvat sätt, och i vilken utsträckning begränsas de politiska och ekonomiska aktörerna av de institutionella strukturer som har bidragit till den ökade ojämlikheten de senaste åren?

– I kristider utmanas befintliga uppfattningar om ekonomin och nya politiska och ideologiska riktningar kan uppstå. Covid-19 belyser det faktum att offentliga myndigheter kan välja att reglera ekonomiska krafter om de så önskar. Frågan är om vi kommer att kunna agera kraftfullt för att angripa frågorna om global uppvärmning och ökande ojämlikhet. Mot bakgrund av skapandet av pengar och räddningspaketet till bankerna 2008–2012, kommer hälsokrisen 2020 att utmana långlivade diskurser om laissez-faire och trigga efterfrågan på andra typer av ingripanden. För tillfället handlar frågan emellertid enbart om överlevnad. Vi måste göra allt vi kan för att undvika en fruktansvärd ökning av antalet omkomna.

Artikeln är tidigare publicerad i amerikanska The Nation. Översättning: Corinne Platten

5 röster om hans nya bok

”En del verk skärper övertygelserna och kristalliserar säkerhet. Andra breddar horisonter och öppnar upp möjligheterna. Thomas Pikettys är en av dem.”

– Marie Charrel i Le Monde

”Piketty både diagnostiserar och föreskriver. Han försöker avslöja motsägelserna i den regerande ideologin om ’hyperkapitalism’ och dess maligna konsekvenser.”

– Idrees Kahloon i The New Yorker

”Som en typisk fransk tänkare (tänk bara Kristeva i Kina eller Foucault om Iran) tror sig Piketty kapabel att förstå hela världen, och ser inte varför han inte skulle kunna göra det.”

– Kajsa Ekis Ekman i Flamman

”Det är vad som gör att hans politiska lösningar verkar så abstrakta och ogenomförbara. Vad händer med värdeskapandeti en värld där de rika får sina sina förmögenheter konfiskerade och sina inkomster nedpressade?”

– Paul Mason i The Observer

”En slösande rik bok, på 1 200 sidor, av världshistoria och samtidsanalys, skriven för vanligt folk av en av vår tids största samhällsforskare, ett storverk.”

– Göran Therborn i Aftonbladet

Thomas Piketty

• Född 1971.

• Fransk nationalekonom och författare.

• Doktorerade som 22-åring på en av­handling om fördelningspolitik.

• Hans internationella storsäljare ”Kapitalet i  tjugoförsta århundradet” kom att bli en av 2010-talets mest inflytelserika ekonomiböcker, och väckte en global debatt om ojämlikhet.

Vad menar Piketty med brahmin-vänster?

• Han använder det för att markera hur vänstern, enligt hans mening, i vissa delar har blivit ett akademiskt elitprojekt, styrt av högutbildade som uppfyller kraven som ställs av kunskapssamhället.

• Begreppet hämtar han från Indien, där brahmin är den högsta av de fyra sociala klasserna.

1 232

… sidor är ”Kapitalet och ideologin”, på franska ”Capital et Idéologie”.