Ekonomi.

2020-03-16 16:00
  • Bild: Dagens ETC / Shutterstock
  • I finanskrisen valde samtliga västländer att snabbt stödja de privata bankerna. Några banker som inte gick att rädda togs över av staterna med det uttalade målet att så snart som möjligt privatisera dem igen.  Bild: Mark Schiefelbein/AP/TT
    I finanskrisen valde samtliga västländer att snabbt stödja de privata bankerna. Några banker som inte gick att rädda togs över av staterna med det uttalade målet att så snart som möjligt privatisera dem igen.
Puffetikett
Dagens ETC

Spekulationsbomben tickar – nu måste vi ändra på allt

För att akut släcka kriser har riksbankerna pumpat in obegripligt stora mängder pengar i systemet. Pengar som fortsätter komma vid varje kris.

Resultatet blir en spekulationsbomb.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Bomb eller bubbla? Det handlar om något mycket mer än ett ord. En bubbla är när en del av ekonomin blåses upp, när till exempel it-aktier runt år 2000 blev övervärderade i spekulanters jakt på nyheter.

När en bubbla brister drabbar det ekonomin runt om, men det hotar inte alla andra företag eller stater. Småsparare och pensionsfonder förlorar några miljarder. De spekulanter som sålde i tid vinner några.

Sedan börjar det hela om på nytt.

En spekulationsbomb är något mycket större.

Det handlar om att samhället under en lång tid, flera decennier, konsekvent flyttat pengar från produktion och offentlig sektor, till spekulativa finans­placeringar.

I stället för investeringar har ekonomin götts med lån till kortsiktiga placeringar eller konsumtion. Lustigt nog är bostäder den spelform som blir mest kortsiktig i en sådan här ekonomi. Ständig ökning av bostadspriser (som ju annars är en långsiktig investering) blir en nödvändig del för att hjulen ska kunna snurra allt snabbare.

Det var en spekulationsbomb som briserade 2008.

Och den kan snart vara här igen.

Den berodde på att pengar flyttats från de många till de få.

Det vi sett är en sjustegsraket.

Privatisering av pensioner. I stället för att pensionerna var en gemensam investering i offentlig sektor, har – jorden runt – pensionspengarna flyttats till börser och andra finansspel.

Privatisering av offentlig verksamhet betyder att vård, skola och omsorg förvandlats till vinstdrivande företag. För att det ska fungera har offentliga sektorn sålt ut till undervärden, man har gett bort gemensamt uppbyggda värden till nya ägare. (Om de privata ägarna skulle betala fullt pris för de privatiserade företagen skulle de ha svårt att gå med vinst.)

Jorden runt har vinster stigit för företag. Det här är en långsiktig trend, den leds av de stora internationella företagen och tvingar dessutom på andra verksamheter allt högre vinstkrav för att kunna få lån och investeringar. Sammantaget betyder det en press nedåt på löner. Istället för lön och inkomstskatter får vi vinster och lättflyktigt kapital jorden runt.

När löner pressas tillbaka uppstår ökade löneklyftor eftersom det blir nödvändigt för arbetsgivare att köpa lojalitet hos ett större skikt högavlönade. Lägre skatter gör att skillnaden mellan rik och fattig ökar än mer i länderna.

Samtidigt globaliseras pengarna. Med en knapptryckning åker pengar jorden runt på mikrosekunder. Det betyder att den spekulation som kommer från flytten av pengar från det gemensamma till de privata rika faktiskt också snurrar fortare och fortare. Det är inte bara mängden pengar som flyttats. Det är hastigheten i hur de snurrar runt i systemen som förändrats lika mycket.

Regeringar har avreglerat kreditmarknaderna, det vill säga man har tagit bort kontroll och ändrat regler för hur banker och andra finansföretag får låna ut och ta in pengar. Bankerna ökar sin omsättning snabbt, finanskapitalet ”växer” fast omsättningen mest handlar om att pengarna snurrar snabbare runt i systemen.

För att akut släcka kriser har samtidigt riksbankerna pumpat in obegripligt stora mängder pengar i systemet. Pengar som fortsätter komma vid varje kris.

Resultatet blir en spekulationsbomb.

Hela systemet skakas om av en finansiell jordbävning där politiker får överge de sanningar man tidigare höll heliga. Ord som reglering, långsiktighet och offentliga investeringar smyger sig in i tv-rutorna. Men inte i politiken.

För det märkliga med en spekulationsbomb är att de som skapat den samtidigt i praktiken agerar som om det som hänt inte hade hänt.

När bomben briserat sker snabbt en ännu större överflyttning av offentliga medel till den privata sektorn. På bara några veckor minskar de offentliga sektorerna sitt handlingsutrymme med ofattbara miljarder. Den största privatiseringen sker när alla de andra misslyckats, en gigantisk överflyttning av kapital från det offentliga ska betala misstagen från alla de andra privata aktörerna. De garantier politiker ger finanssystemet är nämligen i grunden skattebetalarnas pengar. Det som sker är sedan att denna privatisering, det vill säga bankstöden, blir argument för att fortsätta minska på satsningar kring gemensam välfärd och offentliga investeringar.

Det finns tillfällen då siffror bara blir obegripliga nollor. Som när någon försöker räkna antalet regndroppar på jorden. Nollorna blir meningslösa.

På samma sätt är det med de summor världens stater gick in med för att rädda finanssystemet efter spekulationsbomben.

Notan, alltså kostnaden för politiken, var nämligen 127 619 480 000 000 kronor.

Ja, vi vet att summan inte blir begripligare för att man skriver 127 619 miljarder kronor.

För att förstå nollorna måste man ha något att jämföra med.

Låt oss därför jämföra med den absolut största politiska uppgiften idag, alltså det hot alla säger att vi måste lösa.

Låt oss jämföra spekulationsbombens kostnad med vad världen satsar på miljö- och klimatfrågan. Om vi räknar högt och tänker att alla länder lägger lika stor andel av BNP som Sverige gör på miljövård så blir summan 1 000 miljarder.

Alltså 0,7 procent av vad bankkraschen fått kosta.

Summan 127 619 miljarder kronor kommer från IMF:s egen uträkning. I en 70-sidig rapport (”Companion paper – The state of public finances”) går man igenom kostnaderna land för land. En viktig detalj är att de offensiva satsningarna för att lösa krisen bara är en bråkdel av paketen. (Det enda land som satsat på att dra sig ur krisen genom investeringar var Kina.) Alla andra länder lade mest på att rädda banker och värdelösa lån.

Det IMF räknat på är vad regeringar i världen utlovat för att rädda systemet. Det är pengar som flyttas från ländernas medborgare till finanssystemet. Vill man förklara det enkelt så är det kommande skatteinkomster som är garant för dessa väldiga summor. Men det betyder att dessa skatter inte kommer att gå till den välfärd och offentliga service som vi vill betala skatt för. Skatterna kommer istället gå till att betala garantier och lån till finansmarknaden.

Den största insatsen gjorde USA:s regering under George W Bush sista veckor. 700 miljarder dollar flyttades över till de stora amerikanska bankerna.

Än i dag finns ingen redovisning av vad bankerna gjorde med pengarna. Vad de användes till. Hela stödet skedde utan insyn, hela poängen med stödet var att låta bankerna fortsätta sin verksamhet som privata banker utan ny reglering.

IMF:s rapport är ett nationalekonomiskt försök att räkna på en bomb som exploderat. Självklart hoppas man också att summan i slutändan ska bli mycket mindre. Om börsen bara stiger igen, om bankernas balansräkningar förbättras, om bostäder åter stiger i pris, om ekonomin tar full fart igen, ja då blir kostnaderna mindre.

Men även när IMF räknar positivt så blir det kvar en summa på 27 000 miljarder kronor som löntagare jorden runt inte får tillbaka.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det finns två rätt obehagliga slutsatser av det här. För det första räknar IMF (liksom världens regeringar) med att lösningen på finanskrisen är att spekulationen tar ny fart igen. Bara då kan staternas utgifter för krisen minska.

För det andra kommer finanskrisen innebära stora nedskärningar och fortsatt minskning av offentlig sektor jorden runt. Med finanskrisen som argument kommer en ökad privatisering, minskade löner, minskade skatter och minskade offentliga utgifter att motiveras.

Ingen regering i världen kan vara passiv när finanssystemet brakar samman. Utan fungerande banker och andra finansinstitut kan affärer inte göras, investeringar inte skapas och vanliga människors konsumtion försvåras snabbt.

Det är alltså inte förvånande att världens regeringar 2008 väldigt snabbt agerade när finansmarknaden slutade fungera. Alternativet hade varit ett sammanbrott med förstörd ekonomi, skenande arbetslöshet och sociala revolter. Kostnaden för att låta finanssystemet ”läka sig självt” – om det nu någonsin skulle klara det – är helt enkelt för stor.

2008 blev det tydligt att ekonomiska teorier om att politiker inte ska lägga sig i ekonomin, helt enkelt inte fungerar.

Politikernas beslut var nödvändiga för att skapa ordning och lugn.

Men vad var det för beslut man tog?

Det finns två sätt för en stat att rädda ett finanssystem som slutat fungera.

Det ena är att ta över det. Förstatliga banker och finansinstitut och låta de privata ägarna av de företagen förlora sin makt och sina tillgångar.

Det andra är att stödja de privata bankerna med stora nya lån.

Bägge agerandena gör samma sak. De räddar medborgarnas tillgångar, de får fart på utlåning och affärer igen och de hindrar panik.

I finanskrisen valde samtliga västländer att snabbt stödja de privata bankerna. Några banker som inte gick att rädda togs över av staterna med det uttalade målet att så snart som möjligt privatisera dem igen. I Sverige gjordes det exempelvis genom övertagandet av den lilla banken Carnegie som sedan såldes vidare till en ny privat ägare. I Storbritannien tog staten över Royal Bank of Scotland, världens femte största bank. På samma sätt har stater som Island, Lettland, Irland, Spanien, Tyskland och Grekland fått ta över banker för att inte skapa panik i samhället.

Det här är inte svårt för en stat att göra, i grunden är det nämligen alltid staten som är garant för finanssystemet och valutan i ett land. Det här är lika grundläggande som att det bara är stater som har militär och polismakt.

Det är staten som ger banker pengar (eller rätten att skapa pengar), det är stater som ger ut valutor och som garanterar att de kan växlas in mot andra länders valuta. Alla stater är i grunden en enda stor bank över medborgarna i det landet.

Statens stora garanti, dess ekonomiska makt, kommer från att det bara är staten som har rätten att beskatta sina medborgare. Det är den makten som gör att staten kan skapa pengar, investera och betala en gemensam verksamhet.

Samtidigt är det så att i alla stater där kapitalet är fritt, så har staten gett privata banker rätten att bestämma över lånen i samhället. Vem som ska få dem, på vilka grunder, till vilken ränta. Bankerna har rätten att skapa nya pengar genom att man bara behöver ha mindre än en tiondel i – förenklat uttryckt – säkerhets­kapital, för de pengar man lånar ut. Om en bank har en miljon kronor, kan den låna ut minst tio miljoner.

Det här gäller också de banker som staten helt eller delvis äger själv. Den delstatliga banken Nordea agerar på samma sätt som SEB och har samma villkor som den privata banken.

I dagens globala ekonomi betyder det att privata banker och andra finansföretag styr över pengarna i samhället. Stora bank­er tar beslut som avgör företags, regioners, ja, till och med staters utveckling.

Det som sällan diskuteras är vad bankernas makt över pengarna egentligen används till. De senaste decennierna har vi haft en utveckling där alltmer pengar lånas ut till finansplaceringar, det vill säga kortsiktiga köp och försäljning av valutor, värdepapper, lån och fordringar. Det är inte staterna som bestämmer att av världens pengaströmmar handlar bara två procent om att betala för verklig handel med varor och tjänster, medan 98 procent handlar om att köpa och sälja pengar i en allt snabbare takt. Denna väldiga penningcirkulation är inte regeringars beslut.

Istället är det de privata bankerna jorden runt som är motorn i denna finanshandel, det är lättare att på kort sikt tjäna stora pengar på värdestegringar och nedgångar på finansmarknaden än att tjäna pengar på lån till investeringar, bostäder eller konsumtion.

Det världens regeringar gjorde 2008, när spekulationsbomben briserade, var att man satsade tusentals miljarder på att låta denna makt över hur pengarna används, ligga kvar i privata bankers händer.

Hela finanskrisens förlopp har handlat om att rädda de privata bankerna från kollaps. Men det betyder också att man har räddat det privata ägandet av bankerna.

Det är de privata ägarna som i  slutändan gått skadeslösa när en bank fått stora lån för att börja låna ut. Det här betyder att staternas räddning av finanssystemet gått en omväg via de privata bankerna.

• För det första har staterna gått ut och garanterat med­borgarna deras besparingar i  bankerna.

• För det andra lånade man ut nästan obegränsade miljarder till bankerna till nästan ingen ränta alls. Genom att få sådana lån skulle allmänhetens förtroende för bankerna stärkas, bankerna kunde fortsätta ge lån till exempelvis bostäder, samtidigt som bankernas förtroende för varandra kunde öka. När finansmarknaden stod stilla vågade inte bankerna låna ut pengar till varandra, och utan mellanbankliga lån fungerar inte pengaflödet i samhället. (För att förstå storheten här. 2020 är överföringarna mellan bankerna 670 miljarder kronor, varje dag!) När staten gav lån till alla stora banker kunde de åter börja låna ut till varandra. I Sverige handlade det om statliga riksbankslån på flera hundra miljarder.

• För det tredje lånade staterna direkt ut pengar till stora företag som inte kunde få lån av bankerna i kris. I Sverige användes den statliga banken Svensk Export-kredit så kraftigt att den blev landets största bank på något år. Lånen gick till svenska företag som behövde finansiera export i  första hand.

Den gemensamma politiken regeringarna använde för att rädda finansmarknaderna var att man undvek att förstatliga systemet. Räddningsaktionerna handlade om att ge stöd till de banker som egentligen inte klarat sitt uppdrag utan skapat en världskris.

Det huvudsakliga argumentet – finanssystemet måste räddas – har använts för att rädda det privata ägandet.

Hur mycket handlar det om efter krisen? I oktober 2018 berättade Europeiska centralbanken (ECB) att man köpt obligationer för hisnande 21 800 miljarder kronor. Och man berättade att man skulle fortsätta köpa för 300 miljardren per månad.

21 800 miljarder, summan är ofattbar. Pengar har gått till finansmarknaden där man via banker köpt obligationer eller andra värdepapper. Så fort ett land fått problem med de privata bankerna har ECB agerat för att hindra en systemkollaps.

Det är enorma pengar bara för att rädda de privata bankerna.

Och det bara fortsätter.

Alternativet – att helt förstatliga finanssystemet – vore ekonomiskt mycket enklare och billigare för medborgarna. Istället för att ge bort rätten att skapa pengar till bankerna (och därmed ge dem rätten att tjäna pengar på det) kan det offentliga göra det jobbet själv. Det blir dessutom lättare att styra till vad pengarna ska gå.

Kortsiktiga spekulationsspel eller långsiktiga investeringar?

Det är inte ekonomiska argument som gjort den politiken omöjlig.

Utan politiska.

Ett sådant finanssystem skulle nämligen flytta makten över kapitalet i samhället från privata ägare, till det gemensamma.

Så spekulationsbomben får fortsätta ticka.

Inte för att det måste vara så här.

Utan för att ändra på det också innebär att man ändrar vem som har makten i samhället.

Så laddades spekulationsbomben

Privatisering av offentlig verksamhet

Privatisering av pensioner

Avreglering av kreditmarknader

Ökade vinster och minskade löner

Ökade klyftor

Globalisering av kreditmarknaderna