Sedan millennieskiftet har den lokala regeringen i Skottland kontroll över den skotska sjukvården, NHS Scotland. Nästan lika länge har vården organiserats enligt vad de kallar en kollaborativ modell. I stället för att släppa in privata företag i vården och låta marknaden styra drivs allting offentligt, med målet att de som arbetar inom vården ska ha mycket att säga till om.

– Människor längs hela den politiska skalan ser att det fungerar. Inbitna marxister har närmat sig systemet och nu vill inte ens de som står allra längst till höger i Skottland släppa in privata företag i vården. De konservativa i Skottland har inte nämnt marknadsreform i sitt partiprogram de senaste tre valen, säger Dave Watson, som nyligen gått i pension efter många år i skotska vårdfacket Unison.

Watson fungerade även som rådgivare för skotska politiker när det nya systemet infördes i början av 2000-talet. Innan Skottland införde det här systemet så kom planerade förändringar alltid med ett gäng dyra, ofta utländska, managementkonsulter, säger Watson. Problemet med konsulterna var att de modeller de föreslog aldrig anpassades efter lokala förutsättningar.

– Det fungerade aldrig riktigt. Vi måste ha lagt miljontals pund på dessa kostymklädda män bara för att överge deras förslag efter ett halvår. Nu bygger systemet på tanken att vi, i stället för att komma till facken och de anställda när beslut redan är fattade, engagerar dem från början.

Att nya sjukhus, vårdenheter, vårdcentraler och vårdsystem byggs med personalens behov och åsikter i åtanke gör att allting fungerar bättre, säger han.

– Dessutom är personalen mer motiverad att få det att fungera. Det är inte perfekt och visst har det misslyckats på sina håll, men på det stora hela har det här systemet gjort otroligt mycket skillnad för hur sjuk­vården har fungerat.

Känner déjà-vu

Dave Watson säger att han känner igen flera av Sveriges problem från de 18 år då den skotska sjukvården styrdes av en marknadsmodell.

– Jag stod utanför Nya Karolinska sjukhuset i morse och fick en känsla av déjà-vu. Verkligen, håller folk fortfarande på så här? Jag har också förstått att det pågår försök att flytta resurser från akutsjukhus till primärvården genom att avskeda folk och låta sjukhussängar stå tomma. Det har vi också försökt, det fungerade inte då och jag kan säga det till er också – det kommer inte att fungera.

Watson vill dock inte säga att han har en lösning för den svenska sjukvården.

– Det är väldigt många länder som är intresserade av vår sjukvård, men jag tror på lokalt beslutsfattande, jag tror inte att det är klokt att försöka använda exakt samma lösningar överallt. Skottland och Sverige har väldigt olika sorters ohälsa, för oss handlar mycket om ojämlikhet, om bostadspolitik och inkomstskillnader. Skillnaden i förväntad livslängd mellan de rikaste och fattigaste områdena i Skottland är 28 år, det finns inget hälsoproblem som inte är kopplat till klass.

I stället kan Skottland bidra med kunskap och våra erfarenheter av 18 år med en marknadsstyrd sjukvård och nu snart 20 år med ett kollaborativt system, säger Watson.

– I egenskap av någon som har provat ett marknadsstyrt system under en längre tid och genomfört en förändring som inte har varit ideologiskt styrd kan jag säga att problemet med marknadsstyrda system är att de medför stora kostnader.

Höll inne med ny kunskap

Watson berättar att han såg vissa kostnader under den marknadsstyrda sjukvården i Skottland som helt befängda.

– Sjukhus började anställa hela marknadsföringsteam när de inte ens hade råd att hålla alla avdelningar bemannade. Vad är det vi marknadsför här? Men den största skadan kom av att sjukhusen inte delade med sig av nya metoder och ny kunskap för att de själva skulle se bättre ut i statistiken som jämförde sjukhus.

Skottarna är till nästan 90 procent nöjda med sin sjukvård, men Dave Watson påstår inte att den är felfri.

– Om du öppnar en skotsk tidning är det mycket möjligt att du ser kritik mot NHS och den är ofta legitim, men det är oftast grundad i budgetproblem snarare än systemproblem. Skotsk sjukvård får en del av sin finansiering från den brittiska regeringen i London och deras nedskärningspolitik har haft en effekt. När det gäller systemet kämpar vi till exempel också med hur vi ska flytta över resurser från akutvården till primärvården.

Regeln för NHS i hela Storbritannien är att patienter ska få tid hos läkare inom 18 veckor, någonting som oftast håller i Skottland, enligt Watson.

– Det finns så klart undantag, men det handlar ofta om väldigt specialiserade sjuk­domar. Skottland är ett litet land, med fem miljoner invånare, så antalet superspecialiserade läkare är begränsat. Just nu har vi till exempel problem med under­bemanning inom radiologi, vi får helt enkelt inte tag på tillräckligt många radiologer. Men det är ju ett bemanningsproblem, i andra system hade det sett likadant ut.

”Brexit ett hot”

Eftersom Skottland sköter sin egen sjukvård och det inte ser ut som att regeringen i London kommer dra ner på finansieringen ser Dave Watson inte så många inrikespolitiska orosmoln för den skotska sjukvård­en. Däremot kan Brexit bli ett stort problem, säger han.

– För själva systemet är Brexit inte ett hot, men vi är oroliga för hur ett handelsavtal med USA kan komma att se ut. Som det är idag köper vi in alla läkemedel kollektivt, vilket har gjort att vi har kunnat förhandla oss till mycket bra priser, någonting vi verkligen vill slå vakt om.

Den andra oron vi har vad gäller Brexit har med ­bemanning att göra.

– Det är inte lika många som vill invandra till Skottland som till England och vi har en åldrande befolkning som både kommer att gå i pension och behöva mer sjukvård. Vi vill gärna ha mer invandring där England vill ha mindre. Men invandringspolitiken är tyvärr styrd från London.