Kommentar.

2020-11-25 12:25
Puffetikett
Dagens ETC

Så vilseleder Moderaterna om välfärden

Köerna till cancervården växer för att offentlig sektor blivit för dyr och stor. Men så har den samtidigt blivit för tunn också.

Ja, vad är det Moderaterna säger egentligen? Partiet ­hittar helt enkelt på. Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren visar hur det egentligen ser ut.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Moderaterna har fått ett nytt idépolitiskt programförslag som man nu diskuterar i partiet. I det slår man fast vid att många problem man hittar i samhället handlar om invandring, man vill kraftigt minska den för att istället koncentrera sig på ”välfärdens kärna”.

Det faktum att invandring är en förutsättning idag för att upprätthålla vård och omsorg – det räcker med att titta på var landets invandrare jobbar – gör att vi kan lämna den första frågan åt sidan.

Men hur är det med påståendet om ”välfärdens kärna”?

Christofer Fjellner, moderat partistyrelseledamot och ord­förande i idéprogramkommitten, säger nämligen att ”välfärden blivit större men tunnare”:

– Det finns en föreställning om att vi hela tiden ska bygga ut välfärden. Men det är en anledning till att köerna till cancervården växer.

Stämmer det?

Är det välfärden som offentlig sektor levererar som äter medborgarna ur boet så att vi inte har råd med cancervård?

Låt oss titta på lite råa siffror.

Offentlig konsumtion kontra hushållens konsumtion.

Har minskat efter 2016

Det här är alltså siffror från våra finansministrars budgetar, år från år. Både S-märkta som M-ledda regeringar. De jämför hushållen samlade konsumtion per medborgare, med den offentliga sektorns samlade konsumtion per medborgare. (Hushållens konsumtion kallas ofta ”privat konsumtion”. Det är hushållens inkomster minus deras sparande.)

Som vi kan se har offentlig sektor – alltså både staten, kommunerna och regionerna – fått öka sin konsumtion av varor och tjänster fram till 2016. Men ökningen är betydligt långsammare för den offentliga sektorn än för hushållen. Deras konsumtion ökade kraftigt förutom under finanskrisen.

Efter 2016 har offentlig sektor faktiskt minskat medan hushållen fortsatt att öka rejält förutom nu under pandemins år.

Sammantaget ligger offentlig sektor långt efter hushållen i ökning. Och kommande år säger budgeten att offentlig sektor ska minska kraftigt medan hushållens konsumtion ska öka rejält. Det är alltså en prognos man gör, en förhoppning.

Rut eller kortad kö?

Hur man än läser detta finns det inget underlag för påståendet att cancervårdens försämras på grund av offentlig tillväxt. Däremot finns det anledning att fråga om den enorma ökningen av hushållens konsumtion (som är djupt orättvist fördelad mellan rika och fattiga i landet) verkligen är en bra prioritering om vi vill ha bättre och jämlik vård.

Man kan också ifrågasätta varför offentlig sektor minskar sina tjänster och istället ökar den privata konsumtionen via till exempel rut, som innebär att offentlig omsorg ersätts av privat städning i hemmen.

Det är fel att påstå att välfärdens kärna hotas av offentlig expansion.

Men låt oss borra lita djupare i siffrorna.

Politik för de rikaste

Ett vanligt sätt att visa olika verksamheters andel i ett samhälle är att titta på utveckling i förhållande till länders bruttonational­produkt (BNP). Det betyder att man kan se hur mycket ett samhälle satsar på olika saker över tid.

Om vi då tittar på offentlig konsumtion – Konjunkturinstitutets siffror för offentlig konsumtion som andel av BNP sedan 1950 och med prognos fram till 2023 – ser vi att det från 1950 fram till 1980 skedde en stor tillväxt i andelen av offentlig konsumtion, eller med andra ord: den svenska gemensamma välfärden.

Efter 1980 har lite hänt, offentlig sektors andel går upp något år och ner nästa.  Men observera att det betyder att hushållens konsumtion får allt mer resurser medan offentlig får mindre.

Över tid är det nämligen stor skillnad att ha 27 procent till offentligt och 44 procent till hushållen (resten av BNP är investeringar och exportöverskott). Det innebär att skillnaden mellan de två ökar hela tiden då privata hushåll får en allt större del av konsumtionen visavi gemensam konsumtion.

Men det betyder också att orättvisan ökar i samhället eftersom privat konsumtion inte är lika jämnt fördelad på med­borgarna som offentlig.

Enkelt sammanfattat: De rika får mycket mer per person än de fattiga.

Effektivisering är inte lösningen

Utvecklingen är också illa eftersom offentlig konsumtion alltid blir dyrare i snitt än privat konsumtion. Det beror på att vi offentligt sysslar med tjänster och de kan inte effektiviseras som till exempel produktionen av varor. Den klassiska förklaringen är enkel. En lärare för 100 år sedan utbildade 30 elever i en klass. En lärare idag utbildar ungefär samma antal. Medan en stålarbetare som för 100 år sedan gjorde några ton stål idag kan göra flera tusen ton. Och varor som produceras med robotar idag är extremt mycket mer effektivt producerade än den tjänst en lärare kan erbjuda.

Så vill vi ha en offentlig välfärd som behåller sin kvalitet och sin personaltäthet så måste vi helt enkelt betala lite mer år från år om den ska kunna hålla jämna steg med hushållens ­konsumtion.

Eller enklare uttryckt. Cancervården blir dyrare och dyrare medan en led-tv blir billigare.

När offentlig sektors andel står och stampar betyder det i praktiken att vi minskar på välfärden, oberoende om det kallas ”välfärdens kärna” eller om det kallas omsorg och trygghet.

M:s ekonomiska dilemma

Det är det här som är Moderaternas ekonomiska dilemma som man försöker prata bort genom att skylla på invandrare och en större välfärd. Om man vill ge alla bättre välfärd måste antingen skatterna höjas eller offentlig sektor omprioritera. Tar man bort rut ökar möjligheten att betala för hemtjänsten. Minskar man militariseringen ökar möjligheten till dyr cancervård.

Det är ju politiska val som M inte gillar.

Alltså pratar man om myter kring offentlig sektor och ”välfärdens kärna”.

Det är inte snyggt i dessa tider av fake news och högerpolitik baserad på lögner och myter.