Men att jämföra den offentliga konsumtionens storlek med BNP är egentligen inte tillräckligt.
Det är nämligen så att varuproduktionen kontinuerligt sjunker som andel av BNP, samtidigt som andelen tjänster ökar. Alltmer av BNP består av utbildning, analyser, service och vård. Det är i grunden en bra utveckling. Ju mer maskinerna kan sköta produktionen, desto mer tid får vi människor för att ta hand om varandra.
Men det innebär också att tjänster blir allt dyrare jämfört med varor.
Ekonomen Agneta Stark har slagkraftigt förklarat det på följande sätt:
– År 1880 blandade en betongarbetare 3 000 ton cement om året. Idag gör han tio gånger mer – 30 000 ton. Är det logiskt att förvänta sig samma ökade prestation hos en lärare? Att en lärare undervisade 30 barn 1880 och idag 300 barn?
Det här innebär att den som vill köpa en tjänst behöver betala mer för den jämfört med vad man behöver betala för varor. En dator kan på två år sjunka till hälften i pris, men en datautbildning kan inte sjunka mer.
Detta är något alla ekonomer och politiskt ansvariga känner till. Ändå kan man få höra att:
– Vi satsade totalt 70 miljarder på skolan 1990, men i år satsar vi ännu mer. Hela 82 miljarder. Påståendet att vi minskar på skolan är helt enkelt inte sant.
Men det är det.
För om skolan skulle hålla jämna steg med behoven så måste man dels höja i takt med inflationen, dels höja lite till för att ta hänsyn till att utbildning relativt sett hela tiden blir dyrare i samhället.
Dramatisk minskning
Den offentliga sektorns konsumtion måste helt enkelt höjas om den inte ska försämras. Men är det det som har skett?
Offentlig konsumtion består nästan uteslutande av tjänster och vi bör alltså jämföra det offentliga med den totala tjänsteproduktionen. I diagrammet här ovanför har vi jämfört den offentliga konsumtionen med värdet av den totala tjänsteproduktionen i samhället.
Den offentliga konsumtionens andel av den totala tjänsteproduktionen minskar dramatiskt mellan 1980 och 2007. Därefter har den stabiliserats på en fortsatt låg nivå. Över tiden har vi satsat allt mindre på den offentliga sektorn och alltmer på den privata.
En liten reservation bör vi göra. Mycket av det som förut kallades industriproduktion var i grunden tjänster. Ett stort bilföretag har ju mycket tjänsteproduktion i sig, administration, utveckling, marknadsföring. Förr skedde det inom företagen och hamnade i statistiken under begreppet varuproduktion. Idag läggs en stor del av den tjänsteproduktionen ut på andra företag. Det betyder att det i statistiken ser ut som om tjänsteproduktionen ökar lite snabbare än den faktiskt gör.
Exakt hur mycket det här handlar om vet ingen. Att tjänsteproduktionen ökar vet man dock eftersom det helt enkelt krävs färre anställda i produktionen idag för att få fram samma mängd varor som för 20 år sedan. Att offentlig sektors tjänsteproduktion minskar jämfört med annan tjänsteproduktion är därför en tydlig slutsats.
Den stora bilden
Det finns naturligtvis de som tycker att det är en klok och riktig politik. Att privat är bättre än offentligt. Det handlar om ideologi. Det vi inte kan acceptera är när man inte säger så, utan tvärtom hävdar att vi ”satsar på vård, skola och omsorg” (vilket alla partier i Sverige säger) samtidigt som man faktiskt minskar satsningen på den offentliga sektorn.
Alla de här resonemangen kan ibland kännas som teoretiska tankeekvationer som inte löser problemet. Varför bråka om siffror när vi ändå vet hur det är? Det räcker ju med att åka ut till en vanlig grundskola och vistas där några timmar så ser man stress hos eleverna, förslitning av lokalerna och brist på både läromedel och tid för alla som jobbar.
Problemet är att de flesta av oss inte jobbar i skolan. Som förälder försöker man få sina egna barn igenom skolgången så smärtfritt som möjligt och har svårt att ta itu med den stora bilden.
Det är viktigt för alla som vill driva en socialt utjämnande, rättvis politik att känna till dessa grundfakta. Den offentliga sektorn måste få växa om vi ska få en rättvisare värld. Faktiskt, något av det mest radikala man kan säga idag är att vi ska gå tillbaka till samma andel offentlig konsumtion av total tjänsteproduktion som vi hade 1980. Andelen låg då på 49 procent mot 41 procent idag.
Det betyder 244 miljarder kronor mer per år än vad vi satsar idag.
