Ekonomi.

2018-04-01 15:45
Bild: Henrik Montgomery/TT

Så gick det när marknaden fick skolan

Rapporter som påvisar problem med det fria skolvalet har duggat tätt den senaste tiden. Kent Werne har plöjt dem för att spåra ursprunget till ett nyliberalt fiasko.

Förr i tiden tänkte man sig att skolan skulle luckra upp klassamhället. Svetsarens och städerskans barn skulle ges samma möjligheter som journalistens och direktörens. Skolan skulle minska de priviligierades försprång. Överbrygga klyftor.

Målet var att öka individens frihet – det talades till och med om ”valfrihetens samhälle” – men också att stärka demokratin och sammanhållningen genom att låta barn med olika klassbakgrund mötas i samma klassrum.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det kallades likvärdighetsprincipen. Ja, så kallas det fortfarande i officiella sammanhang.

Principen hänger rentav kvar i skollagen, och även Skolverket skriver att ”utbildningen ska vara kompenserande”. Men som myndigheten visar i sin senaste rapport är glappet mellan ska och är stort. Och glappet har ökat så mycket på senare år att allt prat om likvärdighet framstår som en ceremoniell kvarleva, i stil med monarkin.

”Sedan slutet av 00-talet har elevernas socioekonomiska bakgrund fått en ökad betydelse för hur de lyckas i grundskolan”, sammanfattar Skolverket. ”Även skolsegregationen har ökat – elever med olika bakgrund möts mer sällan i skolan i dag.”

Och det ena hänger förstås ihop med det andra. När barn från studievana och resursstarka hem flockas i vissa skolor – ofta friskolor – ökar problemen och utmaningarna i andra skolor, så mycket att bra lärare flyr, kvaliteten försämras och förväntningarna minskar.

”Skillnaderna mellan skolors betygsresultat har också ökat och skolans socioekonomiska elevsammansättning har fått större betydelse för elevers betyg”, skriver Skolverket.

Friskoleelever klarar sig sämre

Nu är visserligen höga betyg inte längre ett bevis på bra kvalitet. För en månad sedan släppte nämligen Skolverket en annan rapport som visade att friskoleelever har högre betyg, men att de klarar sig sämre på högskolan än kommunala elever.

Fenomenet brukar gå under namnet betygsinflation, och har sin förklaring i att många friskolor – i synnerhet vinstdrivande sådana – använder betyg som reklam.

Men likväl. Betygen styr förstås möjligheterna att läsa vidare. Sorterar in och sorterar bort. Och även bortsett från betygsinflationen har skillnaderna ökat.

Sämst i klassen

Att Sverige har rasat i internationella jämförelser av elevernas kunskaper är känt. Pisa-mätningarna har gång på gång ställt den svenska skolan i skamvrån. Men vi har också blivit sämre på att kompensera för socioekonomiska nackdelar. Sverige är numera det land i Norden där klassbakgrunden spelar störst roll, enligt OECD.

I stället för en likvärdig, utjämnande skola som motverkar klassklyftor har vi alltså fått en skola som går hand i hand med klassamhället och segregationen.

Och allt i valfrihetens namn. För även om en del kan skyllas på kommunaliseringen, individualiseringen och andra förändringar har upprepade studier pekat ut det fria skolvalet som avgörande.

Så sent som i januari i år släppte ett antal forskare en antologi – ”Skolan marknaden och framtiden” – och konstaterade att ”det fria skolvalet ytterligare spär på boendesegregationen och bidrar till ökad ojämlikhet i skola och samhälle” (SvD 20/1).

Hur då? Delvis genom att en del skolor – återigen främst vinstdrivande friskolor – ”lägger stor möda på att genom marknadsföring och andra insatser attrahera ’rätt’ elever”, hävdar forskarna bakom antologin.

I en doktorsavhandling visar också Anna Ambrose hur vissa skolor nekar elever som behöver extra stöd, och hur högutbildade föräldrar bidrar till segregationen genom att tidigt ställa sina barn i kö till högstatusskolor.

När resursstarka föräldrar och ungdomar navigerar på skolmarknaden väljer de snarare klasskamrater än en viss inriktning.  ”Pedagogisk profilering och betygsresultat har långt mindre betydelse än skolans geografiska läge, rykte och elevsammansättning”, konstaterar Ambrose. Och hennes dräpande slutsats är att systemet ”bara gynnar ett fåtal priviligierade barn”.

Det var alltså så det blev. Men var det så det var tänkt? Det är lockande att påstå att den borgerliga regeringen inte tänkte alls när den genomförde det fria skolvalet och skolpengen i början av 90-talet.

Men det är inte riktigt sant. I propositionstexterna försökte man i stället omdefiniera likvärdighetsprincipen: ”En viktig dimension av skolans likvärdighet måste också vara att skapa förutsättningar för likvärdiga spelregler mellan såväl olika kommuners skolor som mellan kommunala och fristående skolor och att skapa bättre möjligheter att välja skola.”

Och när spelreglerna väl var likvärdiga, då skulle allt ordna sig till det bästa. Skolminister Beatrice Ask var övertygad om att en ”stimulerande konkurrens mellan olika skolor, med olika inriktningar och olika ägandeformer” skulle ”bidra till högre kvalitet och produktivitet inom skolväsendet” (Prop. 1992/93:230).

Fria marknadens lov

Idén att omvandla skolan till en skattefinansierad marknad hade Moderaterna fått från ekonomen Milton Friedman, som redan på 50-talet hade förespråkat ”school vouchers” som ett sätt att bryta upp det offentliga skolmonopolet i USA.

Friedman, som i alla lägen predikade den fria marknadens lov, kunde inte begripa varför just skolan skulle vara socialistisk. Nej, i stället borde kunderna, det vill säga föräldrarna och eleverna, få välja själva på en utbildningsmarknad, som i ett övergångsskede mycket väl kunde vara skattefinansierad, tills det att en tillräckligt stor privat ”skolindustri” hade odlats fram.

Exakt hur denna skolindustri skulle gestalta sig fick marknadsmekanismerna avgöra, menade Friedman. Men han var säker på att det skulle bli bra. ”Den enda förutsägelse som kan göras är att bara de skolor som tillfredsställer sina klienter skulle överleva – precis som bara de restauranger och barer som tillfredsställer sina kunder överlever”, skrev han i boken Frihet att välja 1980.

När amerikanska skolforskare påpekade att ett sådant system högst sannolikt skulle spä på klassklyftorna och segregationen – eftersom marknaden inte var jämlik – invände Friedman att integrationen inte var något värd om den inte var frivillig. Han menade att skolan, precis som resten av samhället, måste befrias från ”utjämningsreligionen”.

Avarter följer med

Den enda vägen framåt var valfrihet, marknad, konkurrens. Det ansåg också många nyliberalt influerade svenska politiker, och ”1992 blev Sverige det första landet i världen att anamma Friedmans idé om skolpeng”, skrev Johan Norberg i förordet till Timbros nyutgåva av Frihet att välja.

Det är dock inte riktigt sant. Chile var nämligen före. Redan i början av 1980-talet införde Augusto Pinochets militärdiktatur ett skolpengssystem i Friedmans anda, där kommunala och vinstdrivna friskolor fick konkurrera om elever och skattepengar.

1992 utvärderades systemet av Världsbanken, som konstaterade att ”utbildningskvalitén inte förbättrades” och att ”klyftan mellan de bättre och de sämre skolorna faktiskt vidgades”.

Chile var också först med att inse systemets inbyggda fel och brister, och bestämde sig 2016 för att reformera det, bland annat genom att förbjuda vinstuttag.

”Om man tillåter marknadskrafter så får man också de avarter som kan följa med det”, förklarade professor José Weinstein, en av hjärnorna bakom reformen, och tillade: ”Vi vill ha en mer jämlik och socialt inkluderande skola”, och det kan inte lösas av marknadskrafterna.

Det måste lösas av demokratin.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter