Ekonomi.

2021-01-28 20:05
  • Kate Raworth, ekonomen bakom donutmodellen.  Bild: Roman Krznaric
    Kate Raworth, ekonomen bakom donutmodellen.
  • Amsterdam är en av de första städerna som börjat implementera donutmodellen.   Bild: Shutterstock
    Amsterdam är en av de första städerna som börjat implementera donutmodellen.
  • Marieke van Doorninck, vice borgmästare i Amsterdam.  Bild: Press
    Marieke van Doorninck, vice borgmästare i Amsterdam. 
  • Fanny Broholm, initiativtagare i Köpenhamn.  Bild: Steen Brogaard
    Fanny Broholm, initiativtagare i Köpenhamn. 
Puffetikett
Dagens ETC

Så ger donutmodellen en hållbar framtid

En ny ekonomisk modell som inte fokuserar på oändlig tillväxt har fått genomslag när intresset för att ställa om till ett grönare och mer jämställt samhälle ökar. Senast förra veckan lanserade Sveriges regering en satsning på cirkulärt tänkande. I en intervju med Dagens ETC berättar Kate Raworth – ekonomen bakom den så kallade donutmodellen – om en framtidsvision där människors behov tillfredsställs inom planetens gränser. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kate Raworth är en upptagen kvinna. Det tar tre månader innan hon svarar på Dagens ETC:s förfrågningar om en intervju – och när vi väl möts i det digitala mötesrummet Zoom förklarar hon varför.

Under hösten har hon lanserat en organisation, Doughnut economics action lab, som hjälper städer, länder och andra aktörer att implementera modellen. 

Att modellen illustrerar ett amerikanskt bakverk – munk – kan skapa förvirring. Men egentligen är den rätt simpel: Klimatet skyddas av donutens yttre gräns. Ett socialt fundament skyddas av dess inre gräns. Och det är vårt ansvar att se till att vi befinner oss innanför båda gränserna. 

I praktiken skulle det inne­bära att sociala grundmål säkerställs samtidigt som vi lever i symbios med planeten. Det påminner visserligen om en vision som flera makthavare redan uppger sig sträva efter. Så vad är det nya med Kate Raworths modell?

Det som kanske utmärker henne mest – något som blivit hyllat men även kritiserat för att vara politiskt extremt – är att hon på allvar anser att vi inte längre borde sträva efter oändlig ekonomisk tillväxt.

– Det här århundradet har börjat med en rad kriser. Vi hade finanskrisen 2008 och nu senast har vi haft en ekonomisk kollaps på grund av corona. Mitt i det här befinner vi oss också i en klimatkris. Alla kriser kommer från ett system som kräver oändlig tillväxt. Alla kriser pekar också på att vi behöver bygga ett nytt system som inte bygger på oändlig tillväxt, säger Kate Raworth. 

Enormt intresse

Intresset för donutmodellen är enormt. Redan några månader efter lanseringen arbetar över 50 aktörer – städer, länder, mindre grannskap och institutioner – med modellen. Bland andra Cambridge, Bryssel, Berlin, ­Costa Rica och Wales.

– Jag var ganska säker på att det skulle växa, men inte att det skulle växa så här mycket. Det håller på att starta upp överallt och på flera olika nivåer. En grupp som arbetar för EU-kommissionen vill använda modellen som regelverk för förändring inom Europa, samtidigt som ett mindre grannskap i Birmingham arbetar med den. 

Allt började med att Kate Raworth skrev boken ”Donut­ekonomi – sju principer för en framtida ekonomi” utifrån ett koncept som hon började arbeta med för nio år sedan. Boken blev en lovordad bästsäljare och Kate Raworth beskrevs som århundradets John Maynard Keynes. 

Sedan dess har det funnits en önskan om att teorin ska skalas ned till en modell, och det var den efterfrågan som blev startskotten för Doughnut economics action lab.

I de första städerna – Amsterdam, Portland och Philadelphia – hjälpte Kate Raworth och hennes team till med att ta fram ett statsporträtt som kan visa förändringsområden. 

– Vi tog fram statistik tillsammans med officiella medlemmar i staden. Men det har blivit väldigt uppenbart för mig att förändringen borde komma inifrån en stad. Vi är ingen konsultfirma. Vi försöker inte göra deras arbete. Varje stad är unik och har olika förutsättningar och behov.

”Växande klimatångest”

I juni förra året beställde ett massivt flertal från Köpenhamns borgarråd en plan för hur de kan förverkliga donutmodellen. Fanny Broholm, initiativtagare och kommun­politiker, kallar modellen för en ”gamechanger”.

– Vi har inte kommit lika långt som Amsterdam. Men vi närmar oss en implemen­tering. Senast igår fick vi tillbaka synpunkter från förvaltning om själva implementeringen. Vi vill inte bara att den ska vara en årlig rapport men ett ekonomisk verktyg som genomsyrar hela budgeten och alla politiska beslut.

Marieke van Doorninck, vice borgmästare i Amsterdam, beskriver donutmodellen som en cirkulär ekonomi, och på­pekar att de har arbetat med den frågan i över fem år. 

– Det finns en växande klimatångest bland yngre, eller egentligen hos de allra flesta. Hela idén med oändlig tillväxt, ”fast food” och ”fast fashion” är inte lika attraktiv längre. 

Det finns två åsiktsläger när det kommer till frågan om hur kompatibelt ekonomisk tillväxt är med klimatet. Vissa menar att det är genom ökad tillväxt och investeringar i teknologiska lösningar som vi kommer att ta oss ur klimatkrisen, andra menar att oändlig tillväxt står i direkt konflikt med klimatet. 

Marieke van Doorninck verkar ha en något mer neutral syn på den frågan. 

– En cirkulär ekonomi bygger inte på tillväxt, men det behöver inte betyda att växt är dåligt. Växt är dock inte ett mål i sig själv för oss. Det är bara att se vad konsekvenserna blir: vi exploaterar klimatet och människor.

Perfekt tajming

När covid-19 bredde ut sig över världen i våras hade Amsterdam redan tagit beslut om att implementera donutmodellen. De funderade om de skulle skjuta upp arbetet men fullföljde ändå planen. Tajmingen visade sig vara perfekt. 

– Vi visste att vi inte ville gå tillbaka till business as usual när den här krisen är över. Men det räcker inte att bara säga det. 

Vad är det som gör att donutmodellen är vägen fram? 

– Vi kan kolla på påverkan: inte bara positiva effekter men också negativa. Vi kan kolla var vi har mest effekt och där vi kan göra skillnad. Det är en lokal idé, men den stöttar ett mer jämställt samhälle världen över.

Det handlar alltså inte bara om hur Amsterdams invånare påverkas – men även vilken effekt deras konsumtion har på resten av världen. 

– Vi tar till exempel med hela beräkningen för de kläder som vi köper. Produkter som vi köper är till exempel ofta ­producerade i låginkomstländer där det förekommer exploatering av arbetskraft och föroreningar som följd. 

Arbetet med att undersöka hur de kan börja producera mer mat i närheten av Amsterdam med en målsättning om 50 procent mindre matsvinn 2030 har påbörjats. 

Nya privata initiativ som appen ”Too good to go” och ”sharing platforms” spås stå för en del av lösningen. Här menar Marieke van Doorninck att politiker kan ta ett första steg genom att stötta cirkulära ­företag och göra dem lättillgängliga för medborgare. 

Boende som rättighet

Donutmodellen fokuserar ­inte bara på klimatet utan även sociala aspekter.

– Amsterdam är en rik stad men vi mäter den rikedomen utifrån hur mycket bostäder kostar. Men det är många som inte har råd att köpa en lägenhet i Amsterdam. Basala nödvändig­heter som tak över huvudet är inte garanterat i en stad bara för att den är rik. Det måste vi ändra på. Ett hem har gått från att vara en nödvändighet till en investering, och många tjänar stora summor pengar på det. Jag tror att vi måste gå tillbaka och se boende som en mänsklig rättighet, säger Marieke van Doorninck. 

Kommer den här förändringen att ske på frivillig basis eller genom lagstiftning? 

– Vi har mer och mer lagstiftande faktorer. Vi använder lagar där det behövs, annars försöker vi att uppmuntra och göra det lättare för folk att använda hållbara tjänster och varor.

Amsterdam har bland annat ställt krav på att byggföretag ska använda hållbara material – och enligt Marieke van Doorninck har utfallet varit positivt. 

– Företag ogillar oftast när regler ändras varje år. I Amsterdam har vi varit väldigt tydliga med att det är en regel som vi kommer att hålla fast vid, och vi ser faktiskt att många byggföretag är glada för att få vara med på den här resan.

Om ni skulle applicera den här modellen fullt ut skulle det också innebära att vissa jobb försvinner – hur löser ni det? 

– Vissa jobb kommer att gå förlorade när man har en cirkulär ekonomi. Men om vi efterfrågar produkter som är hållbara, kommer det att skapa jobb på andra nivåer. Jag ser redan flera startups i Amsterdam som har börjat arbeta med dessa frågor. 

Om man ska dra modellen till sin spets skulle det betyda en utfasning av vissa verksamheter och drivmedel. Hur mycket inflytande har Amsterdam som stad?

– Amsterdam kan såklart inte förändra världen. Vi är också del av ett större system. Vi har tagit det första steget, men vi behöver fler städer som är med på den resan. Ju fler vi är, desto lättare kommer det att bli. 

”Människor är inte giriga”

Kate Raworth delar den analysen. 

– Som enskild stad kan du inte införa en skatt på kol, olja och gas. Många städer kan inte införa en minimilön. Alla städer är en del av ett större sammanhang och beroende av varandra. Så nej, en enskild stad kan inte implementera modellen fullskaligt.

Med en märkbar optimism tillägger hon: 

– Men genom att börja arbetet kan man inspirera andra och skapa ringar på vattnet. Amsterdam har inspirerat ­Rotterdam och nu börjar rörelsen påverka regeringen i Nederländerna. Utifrån min erfarenhet vågar politiker endast ta en ny position om tillräckligt många människor står bakom en idé.

– Köpenhamn röstade för en implementering av donutmodellen sex veckor efter att Amsterdam började jobba med den. För mig är det tydligt att Köpenhamn blev inspirerade av Amsterdam. 

Om vi lever i en demokrati måste majoritet av befolkningen stå bakom den här idén. Tror du att det kommer hända innanför den tidsram som forskare satt ut för att ”rädda” klimatet? 

– Vi kan bara ta reda på det genom att försöka. Jag hör ofta människor som säger att det redan är för sent eller att det inte kommer att gå. Jag förstår verkligen att du frågar den frågan, men om alla skulle sätta sig ner med armarna i kors, kommer det att bli försent ­eftersom ingen skulle göra något. Vi får inte vara pessimister, men inte heller optimister och säga att vi har gott om tid och att ny teknologi kommer att fixa klimatkrisen. Det kommer inte att hända. 

Efter att jag läst boken tänkte jag på att donutmodellen inte tar hänsyn till girighet. Det kommer nog alltid finnas personer, och länder, som inte vill ändra sina konsumtionsvanor och livsstil. Vad kan modellen göra för att övertyga dessa människor? 

– Det är faktiskt en central del av boken. Jag kritiserar dagens ekonomiundervisning som utgår från att vi är ­rationella människor som alltid vill ha mer. Det är också samma propaganda som spreds på 1900-talet. Men jag tror inte att människor först och främst är giriga. I grund och botten är vi också sociala och samarbetsvilliga. Den giriga människan är en bild skapad i en bok. 

Idag förstör vi planeten

Kate Raworth beskriver hur hon ser på den rationella mannen från ekonomiböckerna: han står ensam, är inte beroende av någon, med pengar i sin hand, ego i sitt hjärta, en miniräknare i huvudet och planeten under sin fot. 

– Till min förvåning lär sig fortfarande studenter om den här rationella mannen. Om de lär sig att människor bara bryr sig om sig själva, kommer de att upprepa den bilden ute i samhället. Jag tycker att det är chockerande att studenter fortfarande lär sig om ekonomi på det sättet.

När Kate Raworth själv studerade ekonomi blev hon frustrerad över ekonomiska teoriers beskrivningar om hur världen fungerar. Idag är hon inte bara kritisk utan menar att vi måste tänka om fundamentalt. 

Hon ställde sig därför frågan: Vad händer om vi inte bygger ekonomin på väletablerade teorier men på mänsklighetens långsiktiga mål, och därefter tar fram ekonomiska principer som uppnår dem?

Resultatet blev en modell som inte fokuserar på att säkerställa en årlig tillväxt av BNP men som inkluderar begrepp som tidigare varit osynliga i många ekonomiska beräkningar: klimatförändringar bland annat. 

Därför är det kanske inte så konstigt att det är Johan Rockström – en av världens främsta klimatforskare – och inte en ekonom som har lett den grupp som tagit fram donutens yttre planetära gräns. 

Men för den som verkligen försöker att föreställa sig ett system som inte är beroende av oändlig tillväxt uppstår också oändligt många frågor. Kan utvecklingsländer lyfta fattiga till medelklass utan ekonomisk tillväxt – så som de framgångsrikt har gjort i till exempel Kina? Vad skulle de kortsiktiga effekterna vara om vissa jobb försvann? Hur skulle en omfördelningspolitik av inkomst säkerställas så att vi inte ser fler gula västar? 

Om man aldrig har levt i ett samhälle som inte baseras på oändlig tillväxt kan det kanske vara svårt att föreställa sig ett. Kate Raworth har dock gjort det – och hon menar att vi inte har något annat val. 

– Vårt nuvarande ekonomiska system förstör planeten, det fungerar inte nu och det kommer inte att fungera i framtiden heller. Vi lever i länder som är rikare än någonsin, ändå ökar samhällsklyftorna, och politiker verkar fortfarande tro att ännu mer växt är lösningen på alla problem. Det är något galet med det. Vi kan inte växa för evigt. 

Kate Raworth

Kate Raworth är en brittisk ekonom utbildad vid Oxford där hon idag undervisar och arbetar på Institutet för klimatförändring. 

Hon är knuten till flera expertpaneler och tankesmedjor med fokus på hållbarhet och miljö. 

Under de senaste 20 åren har hon arbetat med småföretagare i byar i ­Zanzibar, varit seniorforskare vid Oxfam och medförfattare till UNDP:s rapport om mänsklig utveckling. 

Hon har skrivit för tidningarna The ­Guardian, New Statesmen och Wired.

Boken ”Donutekonomi – sju principer för en framtida ekonomi” publicerades 2017 och har översatts till 15 olika språk.

Den bygger på Kate Raworths uppsats ”En säker och rättvis plats för mänskligheten” från 2012. 

Donutmodellen

Donutmodellen används för att mäta ekonomins prestanda i förhållande till hur människors behov tillgodoses utan att överskrida jordens ekologiska gränser. 

Namnet kommer från diagrammets form: en cirkel med ett hål i mitten. 

Den består av två ringar: en yttre och en inre. Mellan dessa ringar ligger en donut som symboliserar ett säkert område för både klimatet och social rättvisa. 

Den inre ringen består av en social grund som säker­ställer ­energi, vatten, mat, hälsa, utbildning, inkomst och arbete, fred och rättvisa, politiskt medbestämmande, social jämlikhet, jämställdhet, bostad och nätverk.

Den yttre ringen består av ett ekologiskt tak som säkerställer att mänskligheten gemensamt inte överskrider planetens gränser, havsförsurningar, kemiska föroreningar, kväve- och fosformättnad, färskvattenanvändning, markanvändning, förlust av biologisk mångfald, luftföroreningar, uttunning av ozonskiktet och klimat­förändringar.

En ekonomi anses vara välmående när alla tolv sociala grundmål är uppfyllda utan att någon av de nio ekologiska gränserna överskrids. 

Doughnut economics action lab lanserades hösten 2020. Det är en organisation som arbetar för att ta fram verktyg och metoder för att omvandla idéer om donutekonomin till verklighet.