I skuggan av debatten kring regeringens och vänsterpartiets föreslagna vinsttak pågår alltså ruljangsen för fullt på den skattefinansierade välfärdsmarknaden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bara skolkoncernen Academedia omsatte 7,8 miljarder i Sverige och 1,3 miljarder i Norge, och totalt blev det 638 miljoner i rörelsevinst. 540 av dessa i Sverige.
Lönsammast var dock omsorgskoncernen Attendo, som inhöstade 5,5 miljarder i Sverige och 4,7 i andra länder. Rörelsevinsten landade på 1 miljard, varav drygt hälften i Sverige.
Jämfört med 2015 ökade rörelsevinsten för de tio största med 8 procent. Sedan 2008 har rörelsevinsten fördubblats. Det beror inte på att koncernerna har trissat upp marginalerna, utan på att de genom en serie uppköp och nyetableringar har vuxit rejält.
Inkasserade 50 miljarder
Förra året inkasserade de tio största nästan 50 miljarder från svenska kommuner och landsting – 40 procent av alla skattepengar som gick till privata välfärdsaktörer – plus 20 miljarder från det offentliga i en rad andra länder.
Omsättningen har ökat med 140 procent sedan 2008. Och högre omsättning ger helt enkelt mer vinst. Vilket förstås är mumma för koncernernas aktieägare.
Såväl Academedia som Attendo är numera börsnoterade. Liksom Capio, Humana, Ambea och Internationella Engelska Skolan. Och så länge lönsamheten är god och riksdagsmajoriteten på vinstlobbyisternas sida lär börskurserna peka fortsatt uppåt. Eller i alla fall inte sjunka. Aktieägarna kan också räkna med rejäla utdelningar i samband med vårens bolagsstämmor. Flera har som policy att dela ut 30 procent av nettoresultatet.
Vad får vi för pengarna?
Svenska skattebetalare har alltså närt en lönsam välfärdsindustri som skär åt sig en växande bit av kakan och göder riskkapitalister och andra spekulanter.
Vad får då skattebetalarna för pengarna?
Vi får i alla fall inte fler lärare, undersköterskor och vårdbiträden. Tvärtom är lärartätheten väsentligt lägre i koncernernas skolor än i kommunala skolor. Samma sak inom omsorgen: personaltätheten är lägre på vinstdrivna äldreboenden än på kommunala.
Det ligger ju i sakens natur. Det som kostar inom vård, skola omsorg är framför allt personal. Merparten av skattepengarna går till löner. Och den som vill göra vinster i en sådan bransch måste se till att skära i personalkostnaderna. Enklast är då att anställa färre. Eller som det heter i skolvärden: att ha ”högre beläggning”, alltså större klasser.
Gör vinster på stora klasser
I Academedias grundskolor gick det 14 elever på varje lärare läsåret 2016/17, visar Skolverkets statistik, i Internationella Engelska Skolan 16,5. Det ska jämföras med 11,8 elever per lärare i kommunala skolor. Academedias grundskolor hade därmed 19 procent större klasser än snittet för kommunala skolor. Internationella Engelska Skolan hade 40 procent.
För att Academedia och Internationella Engelska Skolan ska uppnå samma lärartäthet som kommunala skolor måste koncernerna anställa fler än 1 400 nya lärare. Vilket de hade haft råd med om de inte krävt en rörelsemarginal på mellan 7 och 10 procent.
Man kan också försöka pressa ner lönerna och köra med lösare anställningsformer, vilket också är vanligt. Välfärdsarbetarna får alltså inte heller bättre arbetsvillkor.
Däremot har de senaste decenniernas marknadsexperiment lett till förstärkt segregation, försämrade skolresultat och betygsinflation.
Omotiverat höga betyg
Friskolor har en avsevärt högre andel elever från akademikerhem än kommunala skolor. Forskningen visar också att elever vid fristående gymnasier presterar sämre på nationella prov än elever vid kommunala gymnasier, samtidigt som friskolorna rättar proven generösare. Vinstdrivande koncerner tenderar också att ge omotiverat höga betyg till eleverna. Vilket kanske inte är så konstigt om man tänker efter. ”Det är klart det finns incitament i dag att skolan vill visa upp betyg för att locka elever”, som avdelningschefen Karin Hector-Stahre på Skolverket förklarade för SVT förra året. Och här är incitamenten särskilt starka för de som vill göra vinster. Varje elev ger klirr i kassan, och elever från akademikerhem som generellt är mer lättutbildade gör det möjligt att ha färre lärare.
Marknadsandelarna ökar
SCB konstaterade också 2014 att kostnaderna har ökat kraftigt i skolan som helhet, vilket bland annat tycks hänga ihop med att kommunala skolor måste ha en viss överkapacitet på grund av att de alltid måste vara beredda att ta över elever från friskolorna.
Och i resten av välfärden? ”Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen”, slog ett antal forskare fast i SNS-antologin Konkurrensens konsekvenser för några år sedan – vilket dock har förträngts av vinstlobbyisterna.
Samtidigt kan förstås mångfald och valfrihet ses som egenvärden. Men med de senaste årens tydliga koncentration har också dessa löften kommit på skam.
Den statliga välfärdsutredningen noterar att ”den övergripande bilden inom sektorn är att utvecklingen går mot att stora koncerner lägger under sig en allt större andel av marknaden. Småföretag, föräldrakooperativ och andra mindre aktörer på området köps i ökande omfattning upp och tas över av koncernbolag som kan vara större än stora kommuner.”
Tidigare var koncentrationen inom omsorgen och sjukvården betydligt längre framskriden, men på senare år har skolan kommit i kapp. De vinstdrivande bolagens och koncernernas marknadsandelar har ökat snabbt, och ”mångfalden av fristående skolor i olika drifts- och ägarformer har minskat”, som Skolverket sammanfattar utvecklingen.
Bara Academedia driver numera 369 svenska förskolor, grundskolor och gymnasieskolor med fler än 60 000 elever. Man kontrollerar en femtedel av hela friskolesektorn.
Det här hänger förstås ihop med vinsten som drivkraft.
Stor äter liten
Syftet med expansion är ökad vinst. Och den ökande vinsten används i sin tur till fortsatt expansion. Koncernernas ägare och ledning brukar försvara sig med att vinsterna ”återinvesteras”. Men det handlar mestadels om uppköp av mindre konkurrenter eller uppstart av nya enheter, inte om återinvesteringar i den befintliga verksamheten.
En skattefinansierad marknad med obegränsade vinstmöjligheter, och med frihet att köpa och sälja, styrs av en kapitalistisk logik där stor äter liten och koncentrationen tilltar. Mindre välfärdsföretag och idéburna alternativ trängs samtidigt tillbaka. Därför hotar vinstdriften också mångfalden, och i slutändan den omhuldade valfriheten.
Det hävdas ofta att en vinstbegränsning hotar mångfalden och valfriheten. I realiteten är det tvärtom. Ett vinsttak skulle knappast hota mångfalden, utan borde i stället kunna ge större utrymme till aktörer som inte har vinsten som drivkraft.
