Analys/Peo Hansen.

2020-12-16 13:17
  • Bild: TT/Martina Holmberg
  • ”En budget handlar  inte om att önska stora  reformer utan om att  göra prioriteringar inom  ett begränsat  utrymme” – Magdalena Andersson i en intervju 2017. Bild: TT/Jessica Gow
    ”En budget handlar inte om att önska stora reformer utan om att göra prioriteringar inom ett begränsat utrymme” – Magdalena Andersson i en intervju 2017.
  • Riksbankens bankreserv – bankernas räddning. Bild: TT/Henrik Montgomery
    Riksbankens bankreserv – bankernas räddning.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Så ändrade coronakrisen pengapolitiken – världens chans för välfärden

Corona betyder krona. Och ju mer farsoten härjar desto mer kronor hostar svenska staten upp.

Peo Hansen analyserar hur en ”oansvarig” finanspolitik gjort en helomvändning: pengarna som inte fanns dök plötsligt upp.

Men hur gör staten egentligen när den spenderar?

Dagens pengasprutande finanspolitik beskrevs fram till i mars i år som omöjlig. Eller, mer korrekt, en sådan ”oansvarig” politik fanns inte ens på dagordningen. Skulle någon drista sig till att plädera för behovet av stora statliga utgiftsökningar – för vården, omsorgen, kommunerna, jobben, klimatomställning – ja då var svaret givet: orealistiskt.

I en intervju 2017 ställde Svenska Dagbladets Birgitta Forsberg följande smarta fråga till Magdalena Andersson och Per Bolund: ”Om ni fick välja helt själva och hade hur mycket pengar som helst, vad skulle ni vilja göra?” Kanske tänkte Forsberg att frågan skulle locka fram några stora planer och visioner hos ministrarna. Men icke. ”Andersson och Bolund tittar på mig”, skriver Forsberg. ”Det är helt tyst i rummet. Ingen rör sig.” Uppenbarligen fanns det inga stora reformer de ville sjösätta; de hade inga som helst visioner för samhället. Istället svarade Bolund: ”Då skulle det bli inflation.” Finansministern var en smula mer utförlig: ”Det fungerar inte så”, sa hon. ”En budget handlar inte om att önska stora reformer utan om att göra prioriteringar inom ett begränsat utrymme”.

Motsats blev ”enda vägen”

”Begränsat utrymme”? Idag ”fungerar” det uppenbarligen på ett helt annat sätt än vad finansministern hävdade för tre år sedan. Nu är det istället den motsatta finanspolitiken som har gått och blivit den enda vägens politik. Eller som Magdalena Andersson uttryckte saken vid en pressträff den 9 november. ”Brist på pengar”, sa hon, ”får inte, ska inte och kommer inte stå i vägen för en framgångsrik bekämpning av viruset och vård av våra sjuka.” Hon hade då redan räknat upp krisåtgärderna från i våras: 200 miljarder i rena utgiftsökningar, 250 miljarder i garantier, över 300 miljarder i möjliga anstånd på skattebetalningar. I höstbudgeten kom ytterligare 100 miljarder och efter det har miljardrullningen från staten fortsatt med en rad nya åtgärder samt förlängningar av de från i våras.

Minns ni grälet i vintras om de extra 2,5 miljarderna till kommunerna som Moderaterna och Vänsterpartiet lyckades få igenom precis innan pandemin drog in? Magdalena Andersson fick se sig besegrad och var väldigt bekymrad. 2,5 miljarder! Det var ju inte hållbart.

Var kommer pengarna ifrån?

Redan den 11 mars slog Stefan Löfven fast att ”pengar ska inte och kommer inte att vara ett problem för att minska den här smittspridningen.” Dagen därpå beslöt Riksbanken att dela ut 500 miljarder till bankerna i räntefria lån. Riksbankschefen Stefan Ingves kallade de 500 miljarderna för ”gratis pengar”, vilket är en korrekt beskrivning. I SVT:s ”Rapport” sa Ingves också att Riksbankens uppdrag är att se till så att vi inte får slut på kronorna. Och, tillade han, Riksbanken kan framställa precis så många kronor som vi behöver. Även det är en helt korrekt beskrivning.

Men var kommer pengarna ifrån? Hur blev det som var omöjligt i februari en självklarhet i mars? Under några år och med hjälp av den makroekonomiska skolbildningen Modern Monetary Theory (MMT) har jag på de här sidorna försökt beskriva hur staten egentligen gör när den spenderar och vilka konsekvenser detta får. Jag har ofta använt den så kallade flyktingkrisen 2015 som ett exempel. I likhet med den nuvarande coronakrisen fick flyktingkrisen staten att öka sina utgifter dramatiskt. Naturligtvis spenderar staten ojämförbart mycket mer nu än den gjorde under flyktingkrisen, men principen är densamma.

Och vad är då principen? Jo, precis som blev fallet 2015 innebar coronakrisen att regeringen blev tvungen att backa från de ”sunda statsfinanserna” och upphäva det finanspolitiska ramverket. Ramverkets krona för krona-regel, dess utgiftstak, överskottsmål och skuldreduktion hade annars satt stopp för alla de åtgärder som var helt nödvändiga 2015 och som är helt nödvändiga idag. De förödande konsekvenserna som följt om regeringen hade hållit fast vid ramverket är svåra att överdriva.

Sagan om ladorna

Slutsatsen borde alltså vara självklar: det ”sunda” finanspolitiska ramverket är dysfunktionellt. När coronaviruset gör samhället sjukt blir vi tvungna att avliva de sunda statsfinanserna. Att hålla fast vid sunda statsfinanser och vägra sjukvården pengar hade gjort att sjukvården kollapsat med ett enormt lidande som följd. Stora delar av ekonomin och näringslivet hade också kollapsat med rekordarbetslöshet och utbredd fattigdom som följd. Företagen och hushållen är idag extremt skuldsatta och därför hade ett vidmakthållande av sunda statsfinanser också utlöst en stor finanskris.

Likväl håller regeringen och finansministern fast vid att de sunda statsfinanserna tjänat oss väl. Tillsammans med raden av ekonomer och journalister hör vi därför finansministern nu upprepa sagan om ”ladorna” som regeringen ska ha samlat överskott i och som nu används för att betala coronakrisen. Vid pressträffen den 9 november var det dags igen: ”Att vi kan göra det här är ju mycket tack vare att vi såg till att spara i ladorna under de goda åren”.

Men detta är just en saga. Ladorna är inte svaret på frågan var pengarna kommer ifrån. När den svenska staten spenderar svenska kronor tas dessa kronor inte från någon lada med sparade överskott från statliga skatter. Staten behöver alltså inte först ta in skatt för att kunna spendera. Staten behöver inte heller ”låna” svenska kronor för att kunna spendera svenska kronor.

Dessa felaktiga föreställningar – som likställer statens sätt att spendera med ett hushålls – härrör ur den ortodoxa eller neoklassiska ekonomiska skolan.

Den svenska staten skapar den svenska kronan elektroniskt ur tomma intet, precis som riksbankschefen upplyste om ovan. Om detta är dock medvetenheten låg, vilket nog förklarar varför inte bara högern och liberalerna utan även vänstern tar det ortodoxa felslutet för givet. Vänsterns mantra om att vi måste höja skatterna för de rika för att ha råd med välfärdsstaten är bara ett exempel som vittnar om detta faktum. Visst, för jämlikhetens skull är det jättebra att höja skatterna för de rika och på kapitalinkomster, men vi behöver inte högre skatter för att kunna satsa på välfärden. Det här året har staten ökat sitt spenderande som aldrig förr, men inga skatter har väl höjts? Tvärtom har skatteinbetalningarna minskat kraftigt samtidigt som regeringens stödåtgärder ger anstånd med skattebetalning. Välfärden är inte beroende av de rika. Corona blottlägger myten om den nyliberala nedsippringsteorin.

Mönstret går igen

Även om det hade varit som finansministern vill få oss att tro, att staten använder överskottsladorna för att finansiera coronakrisen, så hade de pengarna ändå inte räckt. Så stora har nämligen Sveriges överskott inte varit de senaste åren; och hade Sverige istället haft underskott så hade detta inte påverkat Sveriges förmåga att spendera svenska kronor. Alla de sex åren innan flyktingkrisen 2015 hade Sverige underskott men det hindrade inte staten från att kraftigt öka sitt spenderande de nästkommande åren.

Mönstret går igen i andra länder som ger ut sin egen valuta och tillämpar en flytande växelkurs. Polen har gjort underskott varje år sedan murens fall; ändå har landet utan problem kunnat ösa ut zloty för att bekämpa coronakrisen. Under 43 av de senaste 50 åren har Storbritannien haft underskott. Senast landet gjorde ett överskott var 2001. Men det har inte hindrat regeringen från att rekordspendera. Med största sannolikhet kommer Storbritannien i år att göra det största underskottet någonsin i fredstid, runt 19 procent, att jämföra med Sveriges cirka fyra procent. Och underskott hos staten är inget farligt. Pengarna försvinner ju inte utan hamnar alltid som nettoinkomster på andra ställen i ekonomin – hos hushåll, företag och kommuner. Underskott hos staten är därför bara ett annat namn för överskott i den icke-statliga sektorn.

Staten behöver inte låna

Men om det inte är överskott och statliga skatter som gör att vi kan spendera, då är det väl lånade pengar vi spenderar nu? Nej, inte heller detta stämmer. Länder som ger ut sina egna valutor behöver aldrig ”låna” sina egna pengar för att kunna spendera sina egna pengar. De gör visserligen allt för att få det att se ut som att det är precis detta de måste, men bakom hushållskulissen sker något helt annat.

Vid närmare eftertanke borde väl alla tycka att det är något lurt med det där att den svenska staten måste låna sina egna pengar. Det är ju staten som har monopol på att ge ut den svenska kronan. Men hur kan det då vara så att staten ska behöva låna pengar som bara den kan get ut. För att reda ut detta måste vi veta vad det är för någonting som den svenska staten (eller Riksgälden på regeringens uppdrag) lånar när den lånar kronor av banker, försäkringsbolag, pensionsfonder och andra finansiella institutioner. Svaret är: staten lånar riksbanksreserver, eller bankreserver. I gengäld får bankerna räntebärande statspapper; det är därför man säger att staten, eller Riksgälden, säljer statspapper, till exempel statsobligationer till långivarna. Och långivarna betalar alltså med bankreserver, vilket är själva lånet till staten.

Men varifrån får bankerna och de andra finansiella institutionerna sina bankreserver? Ja, bankreserverna (eller Riksbanksreserverna) kan bara komma från ett ställe: Riksbanken!

Detta är alltså lösningen på det luriga. När bankerna lånar ut pengar till staten kan de bara göra det genom att använda Riksbankens pengar, alltså bankreserverna, alltså statens egna pengar. Bankreserver är det enda godkända betalningsmedlet för statsobligationer, eller lån till staten.

Lånar sina egna pengar

När banker och andra lånar ut pengar till staten måste de alltså först få tillgång till pengarna de lånar ut, bankreserverna, och den tillgången kan bara komma från den som de lånar ut till, det vill säga Riksbanken, eller Riksgälden på regeringens uppdrag – de är dessa tre instanser som utgör staten i vårt fall. När Ingves försåg bankerna med 500 miljarder i mars var det alltså 500 miljarder i bankreserver som han försåg dem med.

När en bank vill köpa statsobligationer och låna till staten men inte har tillräckligt mycket bankreserver på sitt konto hos Riksbanken kan den förutom att låna dem hos Riksbanken också låna dem av en annan bank. Men ingen bank kan framställa bankreserver själv; bankreserverna kan bara framställas av Riksbanken och det är det statens monopol på att ge ut den svenska kronan syftar på. Bankerna kan ju naturligtvis inte använda sina egna krediter för att köpa statsobligationer.

Bankerna kan inte heller låna vidare bankreserver till företag och hushåll, vilket Ingves och andra felaktigt påstod när de 500 miljarderna till bankerna var på tapeten. Bankernas utlåning eller kreditgivning sker oberoende av volymen bankreserver de har hos Riksbanken, och därför kan inte Ingves styra bankernas kreditgivning genom att förse bank­erna med mer eller mindre bankreserver. Bankreserverna stannar i banksystemet.

Summa summarum: När bankerna lånar ut pengar till staten måste de först få tillgång till statens pengar, vilka de till syvende och sist bara kan få från staten. På samma sätt som en stat som ger ut sin egen valuta (med flytande växelkurs) inte tar in skatt först och spenderar sen, kan den heller inte låna sin egen valuta av bankerna utan att först ha tillhandhållit valutan, eller bankreserverna, som bankerna behöver för att köpa statsobligationerna.

Detta visar också att staten, om den vill, inte behöver ”sälja” statsobligationer till bankerna. Den är inte beroende av finansmarknaden för att kunna spendera svenska kronor. Däremot är bankerna i högsta grad beroende av staten när det krisar. Bankerna kan ju inte lösa ut sig själva med sin egen kreditgivning – såklart. De kan bara räddas med hjälp av bankreserver från Riksbanken.

Riksbankens bankreserv – bankernas räddning. Bild: TT/Henrik Montgomery
Riksbankens bankreserv – bankernas räddning.

Säljaren byter helt enkelt konto

Riksbanken skulle därför kunna köpa statsobligationerna direkt från regeringen och sedan bara placera skulden på sin balansräkning. Riksbanken gör redan detta indirekt genom sina enorma förvärv av statsobligationer från olika finansinstitutioner (på den så kallade sekundärmarknaden för statsobligationer). Vad detta innebär är att de säljande finansinstitutionerna istället för att ha statsobligationer hos Riksbanken nu har bankreserver. Säljaren byter helt enkelt konto hos Riksbanken, från att ha tillgången placerad på obligationskontot finns den nu på reservkontot. Faktum är att runt hälften av den svenska statsskulden idag ligger hos Riksbanken.

Men, som sagt, istället för att gå omvägen via bankerna och sekundärmarknaden skulle alltså statsobligationerna kunna köpas upp direkt av Riksbanken. Anledningen till att centralbankerna inte tar upp statens skuld direkt beror på politiska regelverk som förbjuder detta, både på nationell och EU-nivå. Men i april ändrade Bank of England på detta när den just började lägga statsskulden direkt på sin egen balansräkning, utan att bankerna först fick köpa statsobligationer. Uppenbarligen gick det alldeles utmärkt att ”finansiera” regeringens kraftigt ökade utgifter utan att låna av bankerna, eller, rättare sagt, utan att ta omvägen via bankerna.

Världens dummaste politiska påhitt

Sedan pandemins utbrott har de finanspolitiska regelverken avskaffats i land efter land. Detta gäller även för eurozonen där den Europeiska centralbanken nu garanterar medlemsstaternas utgiftsökningar och skuldsättning; stabilitetspaktens regelverk har, åtminstone för stunden, förpassats till museet för väldens dummaste politiska påhitt. För det är precis vad alla dessa regelverk är: politiska. Det svenska finanspolitiska ramverket styrs inte av några ekonomiska tyngdlagar; det är helt och hållet en politisk uppfinning. Annars hade det ju inte kunnat annulleras bara så där, över en natt i mars.

Krampaktigt försöker regeringen och raden av experter övertyga oss om att det är ramverket som har rustat oss för att nu kunna finansiera kraftfulla åtgärder mot krisen. Men ramverket har inte hjälpt samhället att rusta sig för en stor kris. Tvärtom har den permanenta åtstramningspolitiken och jakten på överskott hos staten inneburit att samhället kontinuerligt rustats ner de senaste 30 åren.

Kan någon fråga finansministern?

Kan någon fråga finansministern om sjukvården stod väl rustad i mars? I början 1990-talet, precis innan Sverige införde sunda statsfinanser och övergav full sysselsättning, hade vi 12 sjukhussängar per 1 000 invånare, vilket var en av de absolut högsta siffrorna i OECD-området. 2017 lyckades Sverige bara skrapa ihop 2,2 sjuksängar per 1 000 invånare. Med detta var vi nästan sämst i OECD, och i EU intog Sverige jumboplatsen. Sverige mönstrade 4 300 intensivvårdsplatser 1993; 2018 fanns det blott 574.

Samtidigt gick Sverige med överskott 17 år mellan 1990–2019, en bedrift som få länder lyckats med. Fast lyckats är ju fel ord. Det hela är ju ett kolossalt misslyckande. För vad fick vi för dessa överskott? Jo, överskotten och de sunda statsfinansernas permanenta åtstramningspolitik (undantaget är ”flyktingkrisen”) har gett oss just detta: en sjukvård i spillror. Den gav oss en av EU:s svagast rustade vård- och omsorgssystem. Hade Andersson och hennes föregångare rustat äldreomsorgen för pandemin?

Tittar vi bortom pandemin upprepar sig mönstret på snart sagt varje område: tågen, skolorna, vatten- och avloppssystemen, kommunerna, bostadsbyggandet och så vidare. De sunda statsfinansernas dumdristiga snålande med offentliga investeringar och finansiering av välfärden får samhället att förfalla.

Även om Sverige hade haft underskott alla år sedan 1990-talet hade staten ändå kunnat spendera lika mycket som den gör i dagsläget. Fast den hade nog inte behövt spendera lika mycket. För om regeringarna istället för att jaga överskott hade slagit vakt om en robust finansiering av vård, omsorg och generell välfärd, ja då hade ju också bristerna varit så mycket mindre och många färre hade farit illa. Istället för att som nu försöka vända upp en kapsejsad sjukvård och äldreomsorg hade åtgärderna inriktat sig på att stödja redan välfungerande och välutbyggda verksamheter. Och detta gäller naturligtvis för alla områden. Investeringsbehovet i det offentliga är enormt i Sverige och med 30 år av sunda statsfinanser har en mängd nödvändiga investeringar fått stå tillbaka.

Pengarna som inte existerade dök upp

Genom att förklara hur staten spenderar har jag också förklarat varför de finanspolitiska ramverkets alla olika regler om finansiell åtstramning som hållit Sverige i ett järngrepp sedan 1990-talet inte är ekonomiskt betingade. De är istället politiska påfund. Annars hade ju regeringen inte kunnat göra det omöjliga, avskaffa ramverket och spendera obehindrat. Det var bara på den vägen som helt avgörande krisåtgärder kunde sjösättas. Pengarna som inte existerade dök plötsligt upp. Nu finns finansieringen.

Om vi ser vad som är möjligt idag måste vi också se att samma möjlighet funnits där hela tiden. Det fanns aldrig någon ekonomisk nödvändighet i att rusta ner välfärden och öka klyftorna. Men viktigast av allt, pengarna kommer att finnas där i framtiden också, post-corona. Coronakrisen är vidrig, men för dem som vill bygga ett välfärdssamhälle värt namnet erbjuder den en ojämförlig chans att komma till insikt om hur detta kan bli praktiskt möjligt.


PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.