– Vi ser tydliga orättvisor, värdediskriminering och ökade skillnader mellan arbetare och tjänstemän. Rapporten tar upp de här problemen men de har fått alldeles för lite tyngd, säger hon.

Förändring önskvärd

Ur Handels perspektiv är lönebildningen med industrin som ”märke” en del av ett pussel, där andra pusselbitar är LO-samordning och relationen till Medlingsinstitutet. Men hon håller med Lars Calmfors om att förändring är önskvärd.

– Vi vet att antalet arbetare sjunker och att LO-medlemmarnas andel av löneutrymmet sjunker. Det gör det svagare att industriavtalet ska sätta märket, det sviktar. Och så länge vi har industrinormeringen finns inget utrymme för relativa löneökningar, inte ens en promille, formeringen är så oerhört stark, säger hon.

Mer än lön

Om lönenormeringen ska förändras menar Susanna Gideonsson att vi dessutom måste prata om mer än lön.

– Än viktigare än lönerna är de allmänna villkoren, det vill säga tillsvidareanställningar på heltid. Bara 30 procent av våra medlemmar har det. Vi ser oerhört tydligt just nu att våra medlemmar går över till offentlig sektor för att de erbjuder tillsvidareanställningar på heltid, vilket är bra.

Susanna Gideonsson identifierar dessutom ett problem med att dagens ”märke” sätts i procent.

– Procentuella löneökningar gör att vi hela tiden halkar efter. Dagens lönebildning tar inte hänsyn till det, tyvärr. Därför översätter vi industrins procentuella löneökning i kronor. Men vi behöver utveckla lönebildningsmodellen så att den fungerar – och den svenska modellen är vägen framåt.