Ekonomi.

2014-09-04 12:34
Sett till svenskarnas livslängd så växte klyftan mellan grupper med låg respektive hög utbildning från 2–3 år 1986 till fem år 2007. Bild: Nina Varumo/SvD/TT
Sett till svenskarnas livslängd så växte klyftan mellan grupper med låg respektive hög utbildning från 2–3 år 1986 till fem år 2007.

Ojämlikhet dödar

Männen i fattiga Pajala dör i snitt nio år före männen i det välmående Danderyd. Klyftan vidgas i ett antal länder.
   Det är en skandal att människor med låg status ska behöva leva mycket kortare liv än mer privilegierade människor, skriver sociologiprofessorn Göran Therborn som är aktuell med boken The Killing Fields of Inequality.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det finns ingen samhällsuppgift som det brådskar mer med i de rika länderna än att tackla den vitala ojämlikheten – livets, hälsans och dödens ojämlikhet. De europeiska välfärdsstaterna har handskats med många sociala problem som industrikapitalismen ställt dem inför. De har haft störst framgång vad gäller att hantera fattigdom hos äldre men betydligt mindre med barnfattigdom. Ojämlikhet i fråga om barns utveckling, om utbildningsmöjligheter och om vuxnas möjligheter att välja vilken riktning deras liv ska ta består. Det finns dock inget som kan mäta sig med till och med de generösa, universalistiska välfärdsstaternas misslyckande med att minska ojämlikheterna i själva livet, det vill säga i fråga om förväntad livslängd och död. De bästa historiska data som finns att tillgå, från England och Wales, visar att klyftan gällande antalet år på jorden mellan människor från olika samhällsklasser i själva verket vidgades från åren med början strax före första världskriget och ännu en gång från mitten av 1990-talet. För närvarande fortsätter klyftan att vidgas i ett antal länder. Till exempel i Storbritannien: mellan Glasgow och Londonkommunen Chelsea och Kensington med över ett år mellan 2004–2006 och 2009–2010, till tolv år, och bland Londonkommunerna med fyra år från 1999–2001 till 2006–2008. I Sverige växte klyftan mellan grupper med låg respektive hög utbildning från två–tre år 1986 till fem år 2007. Klasskillnader i fråga om förväntad livslängd slår eller är likvärdiga med nationella skillnader.

28 års skillnad i Glasgow

På en internationell genomsnittsnivå var den globala klyftan år 2010 mellan gruppen rika länder och FN:s uppsättning ”minst utvecklade länder” 27 år, mellan Sierra Leone och Japan. Mellan två delar av konglomeratet Glasgow var den 28 år, mellan Calton i östra utkanten av centrala stan och den lummiga förorten Lenzie. Mellan den mest välmående svenska kommunen Danderyd, en av Stockholms norra förorter, och fattiga Pajala kommun, långt uppe i norr, kortas den förväntade medellivslängden för män med 8,6 år, bara lite mer än klyftan i fråga om förväntad livslängd mellan Sverige och Egypten. Det mesta av den här allt större klyftan styrs av att människor från överklassen och övre medelklassen lever längre. I USA och till och med i ett välorganiserat samhälle som Finland sker dock för närvarande en absolut minskning av de mest utsattas förväntade livslängd. Mortaliteten i åldern 35–64 ökade avsevärt för den fattigaste femtedelen av de finska kvinnorna mellan 2004 och 2007, det vill säga före krisen, och från 1988 till 2007 sköt den i höjden bland singlar och arbetslösa män såväl som kvinnor.

Varför dör män och kvinnor med låg status tidigt? Det första seriösa svaret är: för att förminskande och kontrollerande uppifrån gör att man producerar stresshormoner som försvagar immunförsvaret och gör att man blir mycket mer mottaglig för ett antal sjukdomar. Det här upptäcktes redan på 1970- och 1980-talet av industristressforskare från den sedan länge svunna tid då det fanns ett allmänintresse för det som i Tyskland kallades ”Humanisierung der Arbeit”.

Detta har senare fått stöd av storskaliga longitudinella studier av anställda i den centrala statsbyråkratin i London Whitehall och i Helsingfors stad. Efter att man tagit hänsyn till rökning, alkohol och fetma är resultaten tydliga: ju längre ner man befinner sig i en arbetshierarki (i det här fallet i fråga om fasta anställningar), desto tidigare tenderar man att dö. Båda studierna har gjorts två gånger, i slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet. Den hierarkiska vitala ojämlikheten ökade över tid bland män i båda fallen och förblev stabil bland kvinnor.

Det finns nu en solid samling bevis för att arbetslöshet orsakar förtida död. Redan 2010 hade finanskrisen lett till 8 000 fler självmord inom EU jämfört med vad som skulle ha hänt om trenden som var före krisen hade fortsatt. En stor longitudinell studie av arbetslösa människor i Sverige i slutet av 1900-talet, där man tagit hänsyn till hälsotillståndet före arbetslösheten, visade på att mortaliteten ökat med 2,47 procentenheter under en tidsrymd på 10–17 år. Om man översätter det till en uppskattning av antalet förtida dödsfall inom EU utifrån ökningen på 9,5 miljoner av arbetslösheten under krisen skulle det innebära omkring 235 000 förtida dödsfall fram till 2020–2025. Den här siffran är förstås en ”gisskattning”, men ett sexsiffrigt förtidadödstal är den bästa bedömning som finns att tillgå av de mänskliga kostnaderna för den anglosaxiska bankkrisen.

Den viktigaste frågan

Att tackla detta – och den underliggande strukturella ojämlikheten vad gäller elementära livsmöjligheter, är utan något som helst tvivel den avgörande uppgiften för åren 2015–2019. Grundorsaken till att till och med generösa välfärdsstater hittills har misslyckats att minska klyftan i fråga om förväntad livslängd är att offren, till skillnad från andra fall av utnyttjande, kränkningar och utsatthet, inte har de bästa kunskaperna och därför inte har kunnat utveckla starka sociala rörelser mot denna bokstavligt talat dödliga diskriminering. De inblandade processerna sker gradvis och på lång sikt, och inte ens de medicinska experterna som upptäckt dem och effekterna av dem förstår dem ännu till fullo. Det som krävs är alltså samarbete mellan å ena sidan medicinska och andra akademiska experter, å andra sidan fackförbund och medborgarrörelser för att göra det till en social och politisk skandal att människor med låg status ska behöva leva mycket kortare liv än mer privilegierade människor. Det här är en kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och mänsklig värdighet.


Översättning Hanna Hannes Hård


Fotnot: Om inget annat anges är bevisningen och källorna i texten hämtad från Göran Therborns bok The Killing Fields of Inequality.

Göran Therborn

Född: 1941 i Kalmar.

Gör: Professor i sociologi vid Cambridge University och är en av världens mest citerade samtida marxistiska sociologer. Han skriver flitigt i ansedda tidskrifter som New Left Review.

Aktuell: Har nyligen gett ut boken The Killing Fields of Inequality. Med hjälp av massiva statistiska serier analyserar han ojämlikheten i tre centrala områden: livslängd, livets existentiella villkor och livsresurser.