Ojämlikhet dödar

Männen i fattiga Pajala dör i snitt nio år före männen i det välmående Danderyd. Klyftan vidgas i ett antal länder.
   Det är en skandal att människor med låg status ska behöva leva mycket kortare liv än mer privilegierade människor, skriver sociologiprofessorn Göran Therborn som är aktuell med boken The Killing Fields of Inequality.

Det finns ingen samhällsuppgift som det brådskar mer med i de rika länderna än att tackla den vitala ojämlikheten – livets, hälsans och dödens ojämlikhet. De europeiska välfärdsstaterna har handskats med många sociala problem som industrikapitalismen ställt dem inför. De har haft störst framgång vad gäller att hantera fattigdom hos äldre men betydligt mindre med barnfattigdom. Ojämlikhet i fråga om barns utveckling, om utbildningsmöjligheter och om vuxnas möjligheter att välja vilken riktning deras liv ska ta består. Det finns dock inget som kan mäta sig med till och med de generösa, universalistiska välfärdsstaternas misslyckande med att minska ojämlikheterna i själva livet, det vill säga i fråga om förväntad livslängd och död. De bästa historiska data som finns att tillgå, från England och Wales, visar att klyftan gällande antalet år på jorden mellan människor från olika samhällsklasser i själva verket vidgades från åren med början strax före första världskriget och ännu en gång från mitten av 1990-talet. För närvarande fortsätter klyftan att vidgas i ett antal länder. Till exempel i Storbritannien: mellan Glasgow och Londonkommunen Chelsea och Kensington med över ett år mellan 2004–2006 och 2009–2010, till tolv år, och bland Londonkommunerna med fyra år från 1999–2001 till 2006–2008. I Sverige växte klyftan mellan grupper med låg respektive hög utbildning från två–tre år 1986 till fem år 2007. Klasskillnader i fråga om förväntad livslängd slår eller är likvärdiga med nationella skillnader.