Den ekonomiska kris som eurozonen befunnit sig i under hela 2010-talet är så intimt förknippad med skenande statsskulder att den ofta helt enkelt omtalas som ”skuldkrisen”. Benämningen är än så länge tämligen okontroversiell. De flesta politiker är överens om att höga statsskulder utgör ett avgörande ekonomiskt problem. De frågor som debatterades flitigt under förra vårens förhandlingar mellan Grekland och landets långivare kom därför i hög utsträckning att handla om vem som bär det yttersta ansvaret för att landet försatts i en okontrollerbar skuldsättningsspiral, samt om vem som nu bör stå för den så kallade ”notan”.
Så länge eurokrisen behandlas och debatteras som en skuldsättningskris förefaller det också naturligt att betona vikten av budgetdisciplin. Ett sådant perspektiv på krisen motiveras inte sällan med hänvisning till hur flera medlemsländer misslyckats med att uppfylla – eller valt att kringgå – villkoren för stabilitets- och tillväxtpakten. I denna definieras den tillåtna maxgränsen för EU-ländernas årliga budgetunderskott och totala skuldsättning. Det var dessa regler som grekerna fuskade sig undan genom minst sagt dubiös bokföring och som tyska och franska budgetunderskott de facto satte ur spel i början av 2000-talet.
Den tyske nationalekonomen Heiner Flassbeck anser dock att denna debatthorisont ger en missvisande bild av valutaunionens inneboende funktionssätt och därmed också av krisens egentliga orsaker. Han menar att EMU först och främst är en inflationsgemenskap, det vill säga en sammanslutning av suveräna stater i vilka priserna måste öka i samma takt. Detta är enligt Flassbeck i sin tur endast möjligt under förutsättning att lönerna i varje medlemsland utvecklas i enlighet med unionens gemensamma inflationsmål. Inget annat land, hävdar han, har åsamkat så stor ekonomisk skada genom att frångå denna grundregel som skuldfientlighetens och låglönepolitikens högborg: Tyskland.
ETC ringde upp Heiner Flassbeck för att tala om eurokrisen och dess orsaker.
– Det finns inget direkt påvisbart samband mellan underskott i statsfinanserna och statsskulder å ena sidan och ekonomiska problem i valutaunionen å den andra. Belgiens statsskuld uppgår till 120 procent av BNP, Italiens till 130 procent, Greklands till 150 procent. Ändå befinner sig dessa länder i helt olika situationer. Spaniens statsskuld uppgår fortfarande inte till 100 procent och vid tiden för krisens utbrott var den till och med lägre än Tysklands. Eftersom Spanien ändå hamnade i svåra problem så måste man naturligtvis fråga sig vad detta berodde på. Fanns det kanske någon annan form av skuld i landet? Ja, utöver den offentliga skulden fanns en privat skuldsättning gentemot utlandet. Spanien hade alltså stora underskott i sin bytesbalans eftersom landet förlorat i internationell konkurrenskraft, säger Heiner Flassbeck.
– Av detta kan man utläsa att det grundläggande ekonomiska problemet i euroområdet är att lönerna stigit olika snabbt i olika medlemsländer. Inom valutaunionen återspeglas nämligen bytesbalansen av löneskillnaderna och vice versa.
Vid en första anblick ser Heiner Flassbecks analys ut att ge stöd åt en tes som ibland även framförs av svenska lönesänkningsförespråkare. Genom att hålla nere den nationella löneutvecklingen, menar somliga, stärker ett land sin konkurrenskraft på den internationella marknaden. Argumentet är intuitivt tilltalande. Den ekonomiska utvecklingen inom eurozonen – med ett kroniskt konkurrenssvagt Sydeuropa och tillsynes ohejdbara tyska exportframgångar – framstår åtminstone som ett ganska tacksamt moralspel för de svenska debattörer som framhåller fördelarna med Tysklands låglönepolitik.
Även Heiner Flassbeck understryker mycket riktigt att den tyska exportboomen under det senaste decenniet är ett direkt resultat av landets låga löner. Men detta orsakssamband, menar han, är i sin tur endast en följd av att Tyskland befinner sig i en valutaunion vars överstatliga regelverk landet systematiskt kränker. Hur hänger detta ihop?
I en forskningsrapport från 2013 framhåller Heiner Flassbeck att de tyska enhetsarbetskostnaderna endast ökade med 0,4 procent om året under eurons tio första år. Enhetsarbetskostnaderna, det vill säga kostnaderna för det arbete som fordras för att framställa en enhet av en produkt, är enligt Heiner Flassbeck den enskilt absolut viktigaste faktorn bakom ett lands inflationstakt. För att priserna i ett givet medlemsland skall utvecklas i enlighet med EU:s gemensamma inflationsmål på 1,9 procent menar Heiner Flassbeck att enhetsarbetskostnaderna också måste stiga med samma procentsats. Mer konkret innebär det att de nationella lönerna måste öka i takt med landets sammantagna produktivitetstillväxt plus knappt två procents inflation. Inget land har överskridit detta inflationsmål lika kraftigt som Tyskland underskridit detsamma – inte ens Grekland där enhetsarbetskostnaderna under samma period ökade med 2,7 procent. Medan flera sydeuropeiska länder levt över sina tillgångar har Tyskland med andra ord levt under sina.
Heiner Flassbeck menar att det i dagsläget är omöjligt för de sydeuropeiska länderna att på egen hand utjämna den enormt skeva bytesbalans som den ojämna prisutvecklingen medfört. Den tyske finansministern Wolfgang Schäubles vision om en i sin helhet mer konkurrenskraftig eurozon kan enligt Heiner Flassbeck helt enkelt aldrig infrias.
– Växelkurserna mellan olika valutor har till uppgift att utjämna konkurrensskillnader när ett land har förlorat i konkurrenskraft. Själva poängen med att ha en valuta är att dess värde går att justera gentemot andra valutor. Och alla länder har valutor. Så om EMU-länderna nu försöker tillskansa sig marknadsandelar på den övriga världens bekostnad genom att sänka sina löner och stärka sin konkurrenskraft så kommer det aldrig att fungera. Förr eller senare ökar ju då nämligen euron i värde och försprånget utjämnas igen. Av det skälet var det en extremt dum idé som tyskarna kom med: ”Vi måste sänka lönerna gentemot omvärlden för det hjälper vår ekonomi.” Så är det inte alls! Det är endast tack vare de historiskt unika förutsättningar som valutaunionen medförde som tyskarnas strategi fungerat för dem under tio års tid.
Tysklands, enligt Heiner Flassbeck, otillåtna strategi har av allt att döma gynnat landets exportsektor på åtminstone två fronter. För det första har de lägre priserna lockat kunder från andra EMU-länder med högre inflation. Heiner Flassbeck betonar att den totala prisökningen i ett land som Frankrike, som iakttagit en exemplarisk inflationstakt på kring två procent, var 15 procentenheter högre än i Tyskland under eurons första tio år. Den som idag köper tyska varor får därför i regel helt enkelt mer valuta för pengarna än den som väljer motsvarande franska produkter. För det andra har tyska företag kraftigt ökat sina marknadsandelar utanför eurozonen. Detta som en följd av att eurons värde hålls tillbaka av de mindre konkurrenskraftiga medlemsländerna.
Enligt Heiner Flassbeck är det med andra ord inte ett gemensamt budgetdisciplinärt ramverk utan ett gemensamt inflationsmål som i första hand avgör vad medlemsländer får och inte får göra.
I er senaste bok skriver ni att en valutaunion bör betraktas som en inflationsgemenskap.
– Ja, en valutaunion är det och just bara det – en inflationsgemenskap.
Eftersom alla unionsmedlemmar måste se till så att de nationella lönerna utvecklas i takt med det egna landets sammantagna produktivitet plus ett för hela unionen gemensamt inflationsmål.
– Exakt.
De flesta skulle nog säga att det först och främst är den Europeiska centralbankens ansvar att se till så att inflationsmålet uppnås. Kan man verkligen skylla den ojämna prisutvecklingen i de olika EMU-länderna på enskilda länders finanspolitiska inriktning? I Maastrichtfördraget återspeglas väl ändå en gemensam europeisk syn på hur inflationen ska regleras genom penningpolitiska åtgärder? Snarare än att Tyskland direkt bryter mot det gemensamma ekonomiska ramverket är det väl i sådana fall kanske ramverket det är fel på?
– Nej, det råder ingen tvekan om vad ramverket föreskriver. I Maastrichtfördraget kom man överens om att eftersträva en prisstabilitet som lades fast av den Europeiska centralbanken. Det är det som är det gemensamma inflationsmålet på 1,9 procent. Sen måste man naturligtvis fråga sig vad som styr inflationen. Är det pengar eller är det något annat? Detta är ju ingen juridisk, utan en empirisk fråga. Och då ser man klart och tydligt att enhetsarbetskostnaderna, det vill säga lönerna i relation till produktiviteten, inverkar mycket starkare på prisutvecklingen än penningmängden. Detta kan man framför allt utläsa av det faktum att stora skillnader i konkurrenskraft uppstått inom eurozonen som en följd av att lönerna utvecklats olika snabbt i olika medlemsländer. Allt detta ser man nu. Om man hade valt att tänka efter från början så hade man förstått att det skulle bli såhär. Men man föredrog att blunda. Det förehåller sig alltså inte så som många hade hoppats i valutaunionens början – att en enhetlig penningpolitik automatiskt leder till en enhetlig inflationstakt. Följaktligen måste man också fråga sig hur länderna har skött sig med avseende på lönerna och enhetsarbetskostnaderna? Och då kommer man fram till precis det jag säger, nämligen att Tyskland missköter sig.
Läs vidare på nästa sida: ”Inte bara tyskarna som fått det här om bakfoten”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Tröttnat på att spara dina pengar hos giriga banker som tar ut miljardvinster?
Spara dina pengar i ETC Sol och låt pengarna göra nytta för klimatet!
Men det är väl i sådana fall inte bara tyskarna som fått det här om bakfoten? De andra länderna verkar ju ha rättat sig efter samma principer.
– Till en början förstod nog ingen riktigt hur inflationen fungerade. Man satte sin tilltro till den så kallade monetarismen och enligt den kan inflationstakten i alla länder styras genom penningmängden. Men det var redan från första början ett felaktigt antagande – ett alldeles fruktansvärt misstag! Och såhär i efterhand måste man säga att Tyskland betett sig uppåt väggarna illa eftersom landet konkurrerat ut de andra genom prissänkning.
Men om nu alla medlemsländer måste respektera denna lönepolitiska spelregel så frågar man sig vilka beslut som den nationella finanspolitiken fortfarande har att fatta. Påtvingar ni inte på det här sättet varje lands lönepolitik ett klassiskt socialdemokratiskt ramverk? I en välfungerande valutaunionen kan man väl enligt er uppfattning knappast låta ett land regeras av högerkonservativa politiker som Angela Merkel och Wolfgang Schäuble? Samtidigt har ju tyskarna faktiskt valt dessa politiker.
– Visst, men då får tyskarna också avstå från att delta i valutasamarbetet. Antingen begriper alla länder denna regel eller så avstår man från att skapa en valutaunion. Det blir den enkla slutsatsen av detta. Om tyskarna väljer Angela Merkel och Wolfgang Schäuble, varpå de andra länderna märker att dessa politiker förstör valutaunionen, så har de andra länderna till slut inget annat val än att säga upp samarbetet. Jag menar, vad annars? Ett folk kan väl inte i all evighet diktera för alla andra folk vad de ska göra och inte göra? Jag bor själv i Frankrike och jag kan säga er att både här och i Italien så växer en lavin av missnöje fram mot Tyskland.
När Yanis Varoufakis var grekisk finansminister betonade han dock hela tiden att demokratiska val faktiskt förändrar de politiska förutsättningarna. Det var bland annat ett sätt att distansera sig från Wolfgang Schäubles uppfattning att redan ingångna avtal alltid måste respekteras, oavsett valutgång. Men Yanis Varoufakis kritik kan ju lika gärna riktas mot politiker på vänsterkanten som anser att alla länder alltid måste efterfölja er löneregel, alldeles oavsett vad folk röstar på.
– Det värsta är ju att Wolfgang Schäuble inte lever upp till sina egna krav. Om reglerna faktiskt hade gällt så skulle han ju varit tvungen att ändra Tysklands politik. Tyskland begår ju grova regelbrott. Det finns redan en lönepolitisk koordineringsmekanism och en Macroeconomic Imbalance Procedure. Problemet är bara att Tyskland bryter mot dessa riktlinjer minst lika mycket som de övriga länderna. Men det får ingen säga eftersom Tyskland är så starkt och så mäktigt. Såtillvida håller jag inte heller med Gianis Varoufakis. Under förutsättning att regelverket är välutformat så kan man visst säga som Wolfgang Schäuble: ”När stater ingår en internationell pakt måste även nytillträdda regeringar acceptera reglerna.” Men så fungerar det inte i dagsläget. Tyskland har aldrig någonsin hållit sig till reglerna.
Heiner Flassbeck, som alltid varit en uttalad EMU-förespråkare, är idag djupt bekymrad över Europas framtid. I syfte att motverka krisen har flera sydeuropeiska länder sänkt sina löner kraftigt, samtidigt som Tyskland knappt gjort någonting för att justera sitt löneläge uppåt. De aktuella tendenserna till något starkare lönebildning i Tyskland imponerar inte på Flassbeck. De tyska lönerna, menar han, måste nu stiga med hela fem procent om året under de kommande tio åren. Annars kommer det enorma konkurrensgap som åratal av ojämn löneutveckling i euroområdet skapat aldrig täppas till. Om alltså inte EU-positiva vänsterpolitiker i de andra medlemsländerna lyckas övertala tyskarna att ändra sin linje, så tror Flassbeck att eurokritiska högerextremister till slut kommer till makten i både Italien och Frankrike. När dessa väl upplöst unionen sätts den tyska exportindustrin på bar backe. De andra länderna devalverar då nämligen sina valutor och Tyskland förlorar helt plötsligt alla sina nyvunna marknadsandelar i utlandet. Eftersom de låga tyska lönerna pressat ned den inhemska efterfrågan riskerar detta att få katastrofala följder för landet.
Just föreställningen att den europeiska ekonomin kan överleva utan en växande intern efterfrågan är i Flassbecks ögon en särskilt förödande illusion.
– Låt oss ta Sverige som exempel. Vi minns alla 1992 när Sverige befann sig i stora ekonomiska svårigheter. Vad gjorde landet då för att komma tillrätta med problemet? Ok, man genomförde en massa reformer, men den absolut viktigaste åtgärden var att devalvera kronan. En devalvering är en lönesänkning mätt i internationell valuta som skapar en konkurrensfördel gentemot utlandet. Det är det Tyskland åstadkommit i euroområdet genom lönesänkning. Samtidigt har EMU-länderna med för höga löner en nackdel. Egentligen måste de devalvera, men det kan de inte längre, eftersom de saknar egna valutor. Deras stora problem är att de inte bara kan ersätta devalveringsvapnet med lönesänkningar.
– Om Sverige hade sänkt lönerna med 30 procent i början av 90-talet så hade landet hamnat i en betydligt svårare situation, eftersom en sådan åtgärd samtidigt medfört att efterfrågan inom landet kollapsat. Det är precis det som hänt för Grekland, Portugal och Spanien – lönesänkningarna har förintat den interna efterfrågan. Detta är ett gigantiskt problem. I skarp kontrast till de traditionella ekonomernas prognoser har lönesänkningarna inte åtgärdat utan tvärtom skapat arbetslöshet. Om man rättar sig efter denna lönesänkningslogik så borde Frankrike och Italien sänka sina löner med 20 procent för att kunna konkurrera med Tyskland igen. Min prognos: det skulle leda till 25 procent arbetslöshet i Frankrike och Italien. Eurokritiska högerpopulister som Marine Le Pen i Frankrike och Beppe Grillo i Italien skulle då komma till makten och EMU:n skulle omedelbart upplösas.
Den svenska finansministern har jämfört Greklands situation idag med Sveriges situation i början av 90-talet.
– Men Sverige devalverade omedelbart kronan. Sverige hade ett stort problem med sin konkurrenskraft. Därför devalverade man valutan. Därpå följde enorma bytesbalansöverskott och landet repade sig. Grekland har inte den möjligheten.
Låt oss då anta Grekland redan i eurosamarbetets början hade fört en låglönepolitik av tysk modell. Hade landet i det läget kunnat ersätta inhemsk med utländsk efterfrågan på samma sätt som Tyskland gjort?
– Det är omöjligt att säga exakt vad som hade hänt. Men för hela eurozonen finns det naturligtvis hursomhelst ingen ersättning för den interna efterfrågan. Det stora misstaget som i stort sett alla verkar göra är att betrakta eurozonen som en uppsättning små, öppna ekonomier som kan räddas genom devalvering och lönesänkning. Tvärtom står det utom allt tvivel att euroområdet är en stor, relativt sluten ekonomi som bara kan överleva under förutsättning att den interna efterfrågan stiger. Under eurons första år trodde jag att européerna snart skulle inse att de, precis som amerikanerna, måste bedriva en egen ekonomisk politik. Inom ECB har man på sina håll numera begripit det, förmodligen också inom EU-kommissionen. Men i de europeiska huvudstäderna och i synnerhet i Tyskland har ingen fattat det.
Och vad får er att hoppas på att den tyska regeringen frivilligt skulle ge upp den makt som den kan utöva tack vare valutaunionens beskaffenhet?
– Frivilligt ger ingen upp någonting. Men vem skadas mest av att eurozonen faller sönder? Svaret är mycket enkelt: den tyska exportindustrin. Stora delar av den tyska exportindustrin skulle helt enkelt gå under. Detta är det enda hot man kan komma med: ”om inte ni fattar att ni måste anpassa er och på så sätt successivt avstå från era exportandelar, så kommer ni krossas i ett slag när Frankrike och Italien går ur.” Det är det absolut värsta som kan hända Tyskland. Det skulle nämligen innebära en total katastrof för landet och det är helt klart det enda hot tyskarna förstår.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
