Ekonomi.

2018-06-30 13:00
Bild: Henrik Montgomery/TT

Lider vi av finansiell anorexia?

I retoriken hävdar politiker ofta att den ekonomiska politiken syftar till att så många som möjligt ska få jobb. Så varför läggs inga förslag som skulle fixa det så direkt som möjligt?

”Hela det dominerande ekonomiska tänkandet är bak och fram”, säger Warren Mosler, amerikansk ekonom och tidigare hedgefond-chef.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Har Sverige råd med bostäder, miljöomställning och utbildning för framtida generationer? Allt fler hävdar att landet drabbats av en form av finansiell anorexia – vi avstår helt i onödan från investeringar som skulle göra oss rikare inför framtiden för att i stället improduktivt spara pengar på hög.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Liknande kritik hade redan nationalekonomen Sven Grassman under 1980-talet, och många vänsterkritiker under 1990-talets åtstramningspolitik, och efter millennieskiftet har tidvis till och med Svenskt Näringsliv krävt att staten ska spendera sina överskott.

Men senaste året har de kritiska rösterna tilltagit i styrka. LO publicerade i mars i år rapporten ”Totalrenovera Sverige,” vars förslag kan sammanfattas som: passa på nu när räntorna världen över är låga, tillåt svensk statsskuld att öka och investera i stället pengarna i verkliga värden, som en upprustad skola. Någon månad senare publicerade tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen en flitigt delad krönika där resonemanget illustreras med en parallell: varför är det så många unga par som inte tvekar att skuldsätta sig med fem gånger sina samlade årsinkomster – familjens ”BNP” – eller mer, om lånet går till köpet av en bostad? För att vi vet att det oftast är inte bara bekvämt, utan tvärtom ofta en bra affär som på sikt hjälper ett vanligt hushåll att bygga upp en liten förmögenhet. Ändå uppfattas det som ett extremt politiskt förslag att svenska staten skulle ta lån motsvarande bara 50 procent av BNP.

Finansminister Magdalena Andersson såväl som föregångaren Anders Borg har dock varit obevekliga – inget får rubba det så kallade ”överskottsmålet”, att den svenska statens budget tvärtom ska gå med ett litet plus i genomsnitt över åren och kvarvarande lån betalas av.

Men tänk om hela debatten – mellan budgetbalansens försvarare och de som vill låna till ökade offentliga satsningar och investeringar – är onödig?

– En suverän stat, som har en egen valuta, kan aldrig få slut på pengar. En stat behöver inte låna – och den behöver inga skatter för att finansiera sig heller. Skatter är nödvändiga, men av andra skäl än att ”staten behöver få in pengar”. Hela det dominerande ekonomiska tänkandet är bak och fram, säger Warren Mosler, amerikansk ekonom, tidigare hedgefondchef, uppfinnare och tidigare senatorskandidat.

Programmet i ”Totalrenovera Sverige” är ganska radikalt, i förhållande till vad som varit vedertagen ekonomisk visdom i Sverige, och argumenten kan låta övertygande. Sveriges statsskuld, som man brukar hitta den i internationella jämförelser, ligger på 37 procent av BNP – mindre än hälften av EU:s genomsnitt (84 procent), och under så stabila länder som Tyskland (68) och USA (77), för att inte tala om Japan (224). Men om man också räknar med statens tillgångar, har Sverige faktiskt en offentlig netto­förmögenhet på 25 procent. Rapporten vill vända det till 25 procents belåning netto – vilket fortfarande väl skulle balanseras av statens fysiska tillgångar, som byggnader, vilket skulle ge 200 miljarder extra om året till offentliga satsningar i tio år.

Samtidigt vågar rapporten till exempel inte sikta på att sänka arbetslösheten lägre än fyra procent. Målet är alltså redan från början lägre satt än de 2–3 procent Sverige fram till 1990-talet nådde i verkligheten.

Men enligt Warren Mosler är Sveriges starka statsfinanser inte ens nödvändiga. En stat kan betala för vilka utgifter den vill – eftersom den kontrollerar betalningsmedlet och kan skapa eller förstöra så mycket den vill. När staten exempelvis betalar ut en pension, eller en faktura från firman som städar regeringskansliet, lägger den bara till pengar som inte fanns tidigare på respektive konto. När du betalar in dina surt förvärvade pengar i skatt, däremot, försvinner de helt enkelt.

Mosler bor på Jungfruöarna och blev under 1980-talet rik, bland annat på att spekulera i att regeringar som Italien – till skillnad från vad många av hans hedgefondkollegor räknade med – inte skulle gå i konkurs. De pengarna har han sedan satsat i att bygga ultralätta bilar och båtar, men också i att sponsra forskartjänster för att bygga vidare på de, på den tiden, synnerligen okonventionella uppfattningar om nationalekonomi som han blivit rik på att följa.

Själv har han bara motsvarande kandidatexamen i ekonomi, men bland ekonomer som gått i ”Mosler-skolan” märks exempelvis Stephanie Kelton, som blev Bernie Sanders första ekonomiska rådgivare, och professor William Mitchell, en av Australiens främsta alternativa ekonomer. Deras modell brukar kallas ”Modern Penningteori”, eller MMT efter den engelska förkortningen.

Hela sättet att planera ekonomisk politik är bakvänt, menar han.

– Det blir helt snett att börja fråga ”vad har vi råd med”. Det leder till att vi avstår från satsningar just när de skulle behövas som mest, under lågkonjunktur.

I stället, argumenterar han i sin bok ”Seven Deadly Innocent Sins of Economic Policy”, borde vi planera en statsbudget så här: först bedömer vi hur stor den offentliga verksamheten borde vara. Vad behöver vi i form av polis, sjukvård, kollektivtrafik etcetera och hur mycket av landets arbetskraft och andra begränsade resurser (mark, energi och så vidare) vill vi att de ska ta i anspråk? De pengarna skapar staten (tekniskt sett centralbanken) sedan åt sig själv. Därefter tittar vi på hela ekonomin: hur mycket pengar måste vi nu dra bort igen för att det inte ska bli okontrollerad inflation och andra problem? Det är vad staten måste ta in i skatter.   

– Vi bör sätta nivån så att arbetslösheten ligger nära noll. Det troligaste är att ett land bör gå med 5–6 procents ”budgetunderskott” i genomsnitt. Det finns ingen som helst anledning att oroa sig för att ”betala tillbaka” det i framtiden. Det är bara siffror på ett konto som centralbanken kan ändra som de vill. Det som sätter gränsen är inflationen framför allt.

Och var går den gränsen? Warren Mosler sätter tilltro till samma siffror som exempelvis ekonomipristagaren Joseph Stieglitz: ett land kan ha en inflation på upp till 40 procent innan det blir riskabelt.

– Folk blir irriterade på det, men ekonomin rullar på. Du kan titta på Turkiet under 1980-talet: 100 procents inflation om året, valuta som konstant devalverades – men ekonomin växte i okej takt varje år.

Länder som Kina och Indien har haft årstoppar på 28 respektive 35 procents inflation, och i genomsnitt 6–7 procent – mitt under deras ekonomiska mirakel.

Sveriges inflation just nu är 1,9 procent – efter att Riksbanken i flera år kämpat för att pressa upp den mot målet två procent.

– Regeringar och ekonomer som fortfarande oroar sig för inflationsbekämpning utkämpar gårdagens krig.

Så länge vi inte redan utnyttjar all vår produktionskapacitet i den fysiska världen – full sysselsättning – är en ny ”utgift” för staten inte någon egentlig samhällsekonomisk kostnad, snarare tvärtom, menar MMT-ekonomerna. Ett intressant exempel på det är, som bland annat ekonomen Peo Hansen påpekat, när flyktingvågen 2015 närmast tvingade den budgetbalans-fanatiska rödgröna regeringen att spendera extra. Effekten i förlängningen blev förmodligen större ekonomisk aktivitet, höjd sysselsättning och att pengarna kom tillbaka som skatteintäkter – en slags oavsiktlig invandringskeynesianism.

Vore det möjligt för Sverige att finansiera ett stort program med offentliga satsningar, utan att behöva låna upp pengar och dra på sig framtida räntor, och på köpet höja en inflation som till och med Riksbanken anser är för låg idag?

Hittills har inget svenskt parti vågat driva den linjen – eller kanske ens funderat över den. Men det finns ett europeiskt land där oppositionen har gjort ett liknande förslag till en viktig del av sin ekonomiska politik: Storbritannien. Labour under Jeremy Corbyn kallar det ”kvantitativa lättnader för folket”.

I Labours ekonomiska plan skulle den brittiska centralbanken skapa kapital ur ingenting, och föra över det till en investeringsbank som skulle finansiera tunga investeringar i infrastruktur, forskning och billiga bostäder.

Argumentationen bakom är enkel: om nu exempelvis Bank of England kunde trolla fram 445 miljarder pund och till och med ordagrant på sin hemsida säga ”vi skapar nya pengar elektroniskt”  för att rädda bankerna (motsvarande skedde i många andra länder under finanskrisen, dock aldrig i Sverige) – varför skulle det inte gå att göra för andra syften?

Självaste USA:s tidigare centralbankschef, Ben Bernanke, medgav 2016 att ett alternativ, om alla andra möjligheter att ta ett land ur en lågkonjunktur misslyckats, vore ”helikopterpengar” – nyskapade pengar som ”kastas ut”, som från en helikopter, över invånarnas bankkonton, exempelvis tiotusen kronor per person. Vad som tidigare setts som en självklar sanning – att pengar måste behandlas som knapp resurs – har börjat ifrågasättas.

De olika programmen för hur nyskapade pengar ska spenderas har förstås olika ideologisk laddning. De kvantitativa lättnader som faktiskt genomfördes hamnade i finansvärlden, där många kritiker menar att de bara drivit på spekulation och prisökningar på exempelvis fastigheter. Helikopterpengar skulle strös jämntjockt över ekonomin, till rika likaväl som fattiga, och människor kommer välja att använda dem på alla möjliga sätt – någon använder dem till sina universitetsstudier, en annan för att byta kylskåp, en tredje placerar dem på börsen. ”Kvantitativa lättnader för folket”, slutligen, hör ihop med en tydlig ambition att ge den offentliga sektorn mer utrymme för att lansera stora offentliga satsningar – en ambition att öka politikens styrförmåga över ekonomin.

Finansmannen Mosler, som knappast är någon traditionell vänstertyp (vid ett tillfälle skriver han till exempel att USA behöver finansiera en stark militär för att försvara friheten i världen) tycker för sin del att de virtuella sedelpressarna borde finansiera en radikalare välfärdspolitisk idé än vad något svenskt riksdagsparti föreslagit: en jobbgaranti. Vilket här inte betyder en glorifierad tvångsåtgärd, utan faktiskt vad det låter som: ett garanterat arbete, med minimilön, för alla som inte hittar något annat.

– Arbetsmarknaden är en skev marknad per automatik. Privatpersoner måste äta, men arbetsgivare måste inte investera och skapa arbetstillfällen. Vilken spelteoretiker som helst kan förklara för dig att du därmed får ett orättvist utfall om inte staten kliver in och kompenserar.

I retoriken hävdar politiker ofta att den ekonomiska politiken syftar till ”full sysselsättning”. Varför då inte genomföra det så direkt som möjligt, resonerar Mosler.

Genom hela sin bok och genom intervjun uttrycker Mosler en oförtruten förhoppning om att beslutsfattare kommer att lyssna på hans och hans meningsfränders argument, och förundran när det inte händer. På frågan om han inte tror att det finns dolda intressen som gynnas av den nuvarande politiken, vill han inte spekulera.

I verkligheten kommer det nog att behövas en betydande politisk kamp, innan pengarna kan släppas fria i folkmajoritetens intresse. Men kanske tiden har kommit nu?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.