Initierat.

2017-08-03 16:00
  • Bild: Jessica Gow/TT
  • Anne-Marie Lindgren, journalist, författare och socialdemokrat.
    Anne-Marie Lindgren, journalist, författare och socialdemokrat.

Lägre löner löser inte problemet

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Illa underbyggda idéer om låglönejobb

Det här handlar alltså om subventioner för redan existerande jobb.
Vad gäller varianten med nya ”enkla jobb” är bristen på innehållslig konkretion påfallande. Ofta hänvisas till de tyska så kallade mini-jobben.

Men mini-jobben är korta deltider, motsvarande cirka en tredjedel av ett heltidsjobb. Det är inte jobb man försörjer sig på, och majoriteten av mini-jobbarna har också annan försörjning (annan arbetande i familjen, studiemedel eller pension).

Mini-jobben är mest ett sätt för arbetsgivare att få den ”flexibla” personalstyrka de vill ha. Det liknar de svenska timanställningarna, där folk med kort varsel kan kallas in för att sedan få gå hem när de inte längre behövs. Det är talande att mini-jobben i huvudsak finns i samma branscher som i Sverige har de högsta andelarna tillfälligt anställda. Och att mini-jobbens andel av den totala sysselsättningen ligger på liknande nivå som andelen tillfälligt anställda i Sverige.

Idéerna om fler låglönejobb, av det ena eller andra slaget, som lösning på problemet för kortutbildade att få jobb, är alltså illa underbyggda. Men även bortsett från det – skulle det verkligen vara önskvärt med en växande låglönesektor? Starka erfarenhetsbaserade argument talar tydligt emot det – både ekonomiskt och socialt.

Det behövs fler arbetade timmar i ekonomin för att klara välfärdens finansiering, javisst. Men det räcker inte med fler timmar, de måste också ge sådana löner att skatterna svarar mot det genomsnittliga uttag av välfärdstjänster, som vård, skola och omsorg. Och det gör inte extremt lågavlönade jobb.

Ny forskning, bland annat inom OECD och IMF, visar dessutom att stagnerande löneutveckling innebär stagnerande tillväxt. Parentetiskt kan man tillägga att det stämmer med äldre, ­socialistiskt färgade teorier om underkonsumtion.

Utbildningsmöjligheterna måste bli större

Lågavlönade har fler hälsoproblem, medellivslängden är kortare, ekonomiska bekymmer påverkar familjelivet och barnens uppväxt negativt, valmöjligheterna på bostadsmarknaden är små och skapar segregation, och så vidare.

Och de segregerande effekterna av att skapa en ny växande låglöneklass som i huvudsak blir etniskt definierad, de borde vara så uppenbara, och så skadliga, att den enda möjliga slut­satsen är att den utvecklingen måste undvikas.

Arbetslöshet är ett problem, och en social risk, ja. Men en stor låglönesektor medför liknande problem, marginalisering, ­segregering och spänningar i samhället.

Så litet undrar man ju varför denna icke-lösning får dominera hela debatten. Kan det möjligen ha att göra med att det under den döljer sig den gamla vanliga frågan om maktrelationerna på arbetsmarknaden.

Men oavsett vilket perspektiv man anlägger – ekonomiskt, socialt, arbetsmarknadspolitiskt, eller det som handlar om fördelningen av makten i arbetslivet – så måste huvudlösningen vara att öka utbildningsmöjligheterna för dem som har för litet med sig i bagaget.

Både för att ge dem själva möjlighet till en hygglig försörjning och för att arbetsmarknaden faktiskt behöver dem i andra jobb än enkla och lågbetalda.

Anne-Marie Lindgren är en s-märkt författare och journalist.

Hon var medförfattare till flera av Social-
demokraternas partiprogram under 1970-, 1980- och 1990-talen.

Hon har även varit chefredaktör för tidskriften Tiden och utredningschef vid Arbetarrörelsens tankesmedja.

I dag är Anne-Marie Lindgren journalist på Social-
demokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken.